Dokumentärfilmen börjar med att konstnären Ai Weiwei berättar engagerat om en katt i hans ateljé. Det finns en katt som har lärt sig att öppna dörrar själv. Ai studerar den och säger att en skillnad mellan katten och människorna är att katten inte stänger dörren efter sig.

Denna inledning är ett exempel på den nyfikenhet och humor som finns hos Ai Weiwei och i journalisten Alison Klaymans dokumentärfilmsdebut Ai Weiwei: Never sorry.  

Femtiofyraåriga Ai Weiwei är ansedd som en kontroversiell konstnär. Framför allt i Kina. Ett exempel på det är projektet So sorry som handlar om den omfattande jordbävningen i Sichuan 2008. Myndigheterna ville tysta ner antalet dödsoffer och omständigheter runt omkring, t ex dåligt byggda skolor. I dokumentärfilmen går Ai Weiwei omkring tillsammans med volontärer (som han hittat genom en efterlysning på internet) och filmar förödelsen efter katastrofen. Tillsammans tog de bland annat reda på hur många som omkommit i jordbävningen varav de flesta var barn. Ett gediget arbete som man kan tycka att myndigheterna borde ha gjort (eller åtminstone inte försökt stoppa). På utställningen i Tyskland hängde man upp nio tusen barnryggsäckar på fasaden till konsthallen. Dessa väskor i olika färger bildade texten: ”Under sju år levde hon lyckligt i denna värld”. Dessa ord hade sagts av en av de omkomna barnens mamma. Ett konstprojekt som uppfattas som politiskt och kontroversiellt på grund av den brist på yttrandefrihet och demokrati som råder i Kina.

Angående utställningen So sorry blir en kollega i det projektet åtalad och i dokumentärfilmen beger sig Ai till rättegången för att vittna. Under natten på hotellrummet blir dörren insparkad av poliser och han blir slagen i huvudet. Polismannen förnekar att han slagit honom – men Ai filmar det. Weiwei kan inte ta sig till rättegången och han blir senare opererad till följd av slaget. Han ligger på sjukhuset och twittra om händelsen. Ai spårar längre fram upp polismannen som fortfarande nekar till att han slagit Weiwei. Ai gör en polisanmälan och twittrar om det, medan hans assistenter filmar.

Weiwei har tidigare bott i USA och haft utställningar i bland annat New York och London. Ett av hans mest kända verk är Sunflower seeds som består av hundra miljoner handmålade solrosfrön i porslin, som handlar om Kinas massproduktion till andra länder. I dokumentären är Weiwei med på invigningen och poserar för den ena tidningen och tv-teamet efter det andra. En del av porslinsfröna kunde ses på Magasin 3 i Stockholm under våren.

Ett annat omtalat verk är fotografierna där han gör fuck you-tecknet framför kända kinesiska platser. Ett av dem finns på filmaffischen till ”Ai Weiwei: Never sorry”.

Den kinesiska regimen försöker alltså tysta ner Ai Weiwei. Man fruktar naturligtvis att revolutionen från Nordafrika ska sprida sig till Kina.

Samtidigt har också Weiwei anledning att vara rädd för sitt egna liv. I dokumentär är hans mamma bekymrad (Ai:s far var också ansedd som en kontroversiell konstnär och blev trakasserad av den kinesiska myndigheten.) Weiwei menar dock att det inte finns någon anledning att vara orolig sig eftersom att den kinesiska regimen ändå gör som den vill. När Ai har varit försvunnen i 81 dagar och kommer tillbaka sent på kvällen är han märkbart tagen. Han blir frigiven mot att inte twittra, lämna Peking eller göra intervjuer på ett år. Detta håller han första natten.

Men Ai Weiwei får stöd. Han har blivit anklagad av den kinesiska staten för skattebrott och krävs på 15 miljoner kronor. I dokumentären får Ai frivilliga gåvor av människor i Kina och

har hittills samlat ihop till hälften av beloppet. (Han har även lämnat in en överklagan.) Weiwei har också många medarbetare och volontärer.

Ai har stöd i Europa och USA. Han har blivit rankad som en av världens mest inflytesrika personer av Time Magazine.

Förutom konstnärskapet är detta också av journalisten Alison Klayman en dokumentärfilm om människan Ai Weiwei.

Fredrik Carlsson, dokumentärfilmare.

Webbredaktör för www.ordfronttv.se