Med en expanderande servicesektor har Sverige under de senaste 10 åren sett en växande andel människor som jobbar för mycket låga löner. Människor som tvingas till osammanhängande arbetsdagar och obetald restid mellan olika arbetsplatser på upp till 6 timmar. Den övervägande delen av dessa är kvinnor och många kommer från andra länder. De osynliga handlar om dem och deras kollegor runtom i världen. Människor som genom sitt slit och den höga utsugningsgrad som de får utstå håller nere priserna på sallader och kaffe latte. Rebecka Bolins bok är ingen munter läsning.

Den ger en bild av Sverige som ligger mer i fas med det sena 1800-talet, av något som för bara några år sen var ett land med mycket hög levnadsstandard men som nu faller ner i ett svart mörker, där
människors hela liv går ut på att klara sig och leva på inga marginaler alls.

Finns det några lärdomar att dra utifrån alla dessa nedslående historier? Ja, de är enkla och har ekat i arbetarrörelsen i hundratals år. Omfördela samhällets tillgångar så att de kommer alla till del. Detta
når man genom politisk kamp och kamp på arbetsplatserna. Jag rekommenderar alla som sitter på kontor att läsa De osynliga. Ni vet inte under vilka omständigheter människorna som tömmer era
papperskorgar och städar era toaletter lever.

Peter Karlsson