Det mesta flyter i Vénus Khoury-Ghatas dikter: de vindlar sig fram över många sidor och man vet aldrig riktigt åt vilket håll de ska vända sig härnäst. Träd flyttar till Amerika, en mor har
något otalt med kylan, och tiden är fullständigt satt ur spel: de döda lever, och en språklös urtid är lika närvarande som bilder från ett mer eller mindre samtida Libanon. Hon lyckas bra med att
kombinera starka modernistiska bilder med antika myter och mysterier.

Vénus Khoury-Ghata är ursprungligen libanesiska men sedan länge bosatt i Paris, och hon skriver på franska. I dikterna räds hon inte ordet ”jag”, men blir aldrig personlig eller särskilt tydlig själv.
Ändå tillåter hon sig att vara något av dikternas huvudperson: Att leva är att skriva och att skriva är att skapa en värld – ett synsätt som antagligen känns fullt naturligt för någon som har gett ut
omkring fyrtio böcker, och dessutom översatt mycket arabisk poesi till franska.

Hon verkar således skriva under på att ”allt är språk” och att ”det är svårt att leva i en oskildrad värld”, som några av de bevingade orden från förra århundradets – särskilt franska – tänkande lyder.
Och även om man inte köper denna världsbild fullt ut tror jag ingen ifrågasätter ordens makt över tanken.

Man kan försöka tolka och läsa in betydelser i det Vénus Khoury-Ghata skriver, men lika gärna nöja sig med skönheten. Och oavsett ord och bilder kan hon vara mycket konkret och tydlig, som
när hon beskriver sorgen efter ett barn:

Modern sorterar kulorna
efter storlek och sorg
pojken ska spela när han är mindre död
när gräset som växer på hans bädd
är mindre vitt
efter horisonten finns en annan horisont
säger hon

Joel Landberg