Berättelsen om Wikileaks grundare Julian Assange publiceras nu av 38 förlag världen över. Med tanke på hur effektivt aktivisterna bakom Wikileaks har avslöjat lögner, korruption, cynisk realpolitik och massmord borde det vara närmast lustfylld läsning för varje demokrat.

Lustfylld blir den nu inte. Boken är skriven i jag-form, men Assange har själv underkänt texten. Han fick se den som ett första utkast, och mer blev aldrig skrivet. Den skotske författaren Andrew O´Hagan skulle fungera som spökskrivare och lade ned 50 timmar på att intervjua Assange. Nu nämns han inte i den publicerade versionen och har av allt att döma tagit sin hand från projektet. Ingen står alltså för bokens innehåll.

I ett förord – inte undertecknat med namn – hävdar förlaget att biografin ”förklarar både mannen och hans arbete”. Det är inte sant. Man har publicerat ett arbetsmaterial. Berättelsen är full av luckor och oklarheter. Det fyndiga och träffande blandas med det fåniga och svulstiga.

Boken beskriver hur Assange växte upp med sin mamma under förhållanden som väl kan kallas bohemiska. Det var en kringflackande, i flera avseenden kaotisk tillvaro. Pengar var det ont om. Mamman inledde och avslutade relationer med flera likaledes bohemiska eller på andra sätt märkliga plastpappor innan sonen kopplade loss och fortsatte kringflackandet på egen hand.

Ska man tro den tryckta versionen hade Assange vid 16 års ålder blivit en kvalificerad hacker, en rastlös nörd med växande tilltro till tekniska och matematiska lösningar på världens problem. Den övertygelsen sviktar sedan aldrig. Drygt 30 år gammal skådar han ljuset i form av kvantmekaniken. Förstår man den så förstår man världen, får läsaren veta.

Assange börjar tidigt kalla sig journalist, men studerar aldrig det ämnet eller något annat som har med mänskligt beteende att göra, t ex historia, sociologi eller juridik.

Wikileaksprojektet beskrivs som enbart Assanges. Han skapar och leder det genom otaliga strider och andra svårigheter. Medhjälparna är många. Gamla faller ifrån och nya strömmar till, men Assange förblir den klippa, låt vara kringflackande, på vilken arbetet och de fasta principerna vilar.

Wikileaks är ett yttrandefrihetsprojekt, och Assange stöter i sin kamp ständigt på falska politiker, falska ämbetsmän, falska journalister och falska aktivister. Överallt dessa fega, ljugande skitstövlar. En pikant detalj är att förlaget har anonymiserat alla engelska skitstövlar (som blir ”chefredaktören på en större tidning” eller ”en undersökande journalist på The Guardian”) medan t ex de amerikanska namnges och hudflängs (som NY Times chefredaktör Bill Keller). Det beror naturligtvis på att brittiska lagar om förtal, till skillnad från nordamerikanska, gör det oerhört riskabelt att där kritisera överheten. Och det är i Storbritannien denne yttrandefrihetshjälte nu söker bita sig fast…

På sensommaren 2010 hamnar Assange i Sverige, med hopp om att här, bakom de svenska grundlagarna, finna en skyddad hamn för Wikileaks. Han blir mottagen med entusiasm av piratpartister och andra radikaler, har fullkomligt normalt sex med två kvinnor, dock inte samtidigt, och blir småningom anklagad för sexuella övergrepp. Han kan inte begripa varför.

Det tar ett tag innan den svenska rättsapparaten lyckas bestämma sig för vad som ska göras, och vid det laget har Assange hunnit resa vidare till England. Där grips han, på svensk begäran, och har sedan dess kämpat med näbbar och klor och horder av advokater för att slippa återvända till det land han nyss hoppades så mycket på.

 Några egentliga resonemang i ämnet får man inte.

Den verkligt intressanta frågan är naturligtvis om USA skulle kunna pressa Sverige – en press som amerikanerna inte kan eller vill utsätta Storbritannien för - att utlämna Assange? Jag har fortfarande inte sett någon juridisk expert reda ut vilka regler som gäller och hur sådana beslut fattas. Så mycket tycks klart att han bara kan utlämnas om 1) han i USA åtalas för en gärning som är straffbar även i Sverige, och 2) det inte kan ge dödsstraff. Är de villkoren uppfyllda tycks det bli en rent politisk bedömning: regeringen bestämmer.

Så här på förhand framstår det som otänkbart att regeringen Reinfeldt skulle lämna ut denne över hela världen hyllade man till livstids inspärrning i USA. Att svenska politiska ledare, liksom flertalet andra västländers, är beredda att på USA:s uppmaning skicka iväg folk att torteras i främmande land är klart – men hittills bara på villkor att det hålls hemligt.

Problemet är förstås att det som är politiskt otänkbart ena året kan vara fullt tänkbart nästa. Hade någon år 2000 frågat mig om USA kunde få med svenska soldater i en Nato-ledd ockupation av Afghanistan hade jag nog bara hånskrattat till svar.

Anders R Olsson

Julian Assange. ”Memoarer är prostitution - En omtvistad självbiografi”
Utan förf. Övers. Patrik Hammarsten och Johan Sjöstrand
Norstedts