Recension av Torbjörn Lodén: Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt, (SNS förlag 2012):
Torbjörn Lodén, professor i Kinas språk och kultur, har skrivit ”Kinas vägval – från himmelskt imperium till global stormakt”. Den resan har inneburit flera avgörande ”vägval” i Kinas utveckling som nederlaget i ”Opiumkriget” 1842, den nationella revolutionen och kejsardömets fall 1911, den socialistiska revolutionen 1949 och omvälvningen med de ekonomiska reformerna från1978. Detta är naturligtvis inte lätt att skildra på 200 sidor. Men så länge författaren håller sig till sitt specialområde, språket och kulturen, och till det himmelska imperiet är det en intressant och spännande läsning. Däremot häpnar man över den schablonartade framställningen när han kommer in på modern historia och politik. Resultatet har blivit en mycket ojämn bok.  
Under en 200-årsperid från 1840-talet och framåt var Kina i förfall. Det lydde under kolonialt förtryck och utplundrades av stormakter som Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Japan vilket orsakade Kinas folk oerhörda umbäranden.  Mot slutet av perioden behärskades landet av olika mer eller mindre kriminella krigsherrar och saknade statsapparat med kontroll över landet.  Denna förnedring har satt djupa spår i dagens Kina. Det är omöjligt att förstå dess agerande i fråga om fredspristagare, katolska kardinaler, Falungong, Dalai Lama eller ”mänskliga rättigheter” utan att ta hänsyn till att Kina är allergiskt mot utländska makter som envisas med att tala om för dem vad de ska göra i sitt eget land. Torbjörn Lodén underskattar denna erfarenhets inverkan på Kinas politik. Hans attityd är en annan. Storbritannien startade opiumkriget, skriver han, för ”att framtvinga den öppning för ökad handel som man tidigare försökt uppnå med diplomatiska medel” och representerade i det sammanhanget ”framtiden, det nya och moderna, medan Kina representerade en traditionell och gammaldags ordning”.  Opiumkriget 1839-1842 blir därför i Lodéns ögon endast ”den första i en rad förödmjukande kontakter med omvärlden för det himmelska imperiet”.
Författarens inställning till kinesernas befrielsekamp mot kolonialmakterna och den socialistiska perioden 1949-1978 är, kanske följdriktigt, negativ. Han skriver: ”Mycket tyder på att kommunisternas styre under Mao försämrade snarare än förbättrade förhållandena för många miljoner människor och snarare försenade än påskyndade Kinas modernisering.” Hans sympatier verkar snarare ligga hos Chiang Kaishek och Kuomintang, vars arv nu förvaltas av Taiwan (Folkrepubliken kallar han ibland ”Fastlandskina”.)
Lodéns bild av Kinas 1900-talshistoria saknar i stort sett de sociala, ekonomiska och militära strider som präglade den. Klasskamp och krig hörde till de politiska aktivisternas yttre förutsättningar och vardag, vare sig de ville det eller inte. Torbjörn Lodén verkar tänka bort den aspekten och skriver: ”Den som studerar det moderna Kinas historia märker snabbt att konflikterna i kinesisk politik varit en maktkamp bland de högsta ledarna”. En sådan fanns förvisso men var en liten del av helheten. Ingen historiker skulle väl göra anspråk på att ge en rättvisande bild av Sveriges historia enbart utifrån riksdagsprotokollen. Men Lodén gör något liknande men betingat av allmänt Mao- och kommunisthat. Han koncentrerar sig på ”Ideologen och tyrannen Mao Zedong”, som en kapitelrubrik lyder. Lösryckta citat vantolkas liksom Maos egna skrifter och han stöder sig inte sällan på hörsägner. Schabloner om marxismen torgförs på ett sätt som brukar känneteckna dem som aldrig läst dess klassiker (där numera Mao Zedong ingår).
Författaren blandar till exempel ihop det kommunistiska partiets analys av klasskrafterna i världen med Kinas utrikespolitik och menar att normaliseringen av relationerna till Förenta staterna 1974 var en kursändring från Kinas sida, en ändring av ”Maos linje”. Men fredliga relationer till andra stater oberoende av deras inre samhällssystem hade varit Kinas politik ända sedan 1949. Kina, med Zhou Enlai i spetsen, hade ju en ledande roll för att upprätta denna princip i den alliansfria rörelsen från dess bildande i Bandung 1955. Inte heller var Kina principiellt emot teknologiimport. Men Kina var utsatt för politiska och ekonomiska sanktioner från Förenta staternas sida och tvingades därför, för att överleva och särskilt under de första decennierna, bygga upp landet på egen hand.
Lodén skriver att Mao Zedong var maktlysten, diktatorisk och inte sällan kom till sinnesrubbade slutsatser. Kulturrevolutionen initierades av Mao och var ”en mörk period i Kinas historia präglad av ett totalitärt förtryck och ekonomisk stagnation”. Men för vem? Hur kunde Mao och hans kadrer utöva en sådan diktatorisk makt när han själv var i minoritet i partiets verkställande ledning och i stort sett bortkopplad från händelseutvecklingen? Och kulturrevolutionen stöddes ju inte av ”Maos kader” utan riktade sig framför allt mot denna, ofta korrupta, kader. Lodéns beskrivning går inte ihop.
Exemplen kan mångfaldigas. Det är naturligtvis legitimt och önskvärt att kritiskt granska Kinas historia inklusive Mao Zedongs insats. Men författaren studerar inte Kinas historia utifrån vetenskapliga kriterier utan trycker in sina uppgifter i ett schema av allmän aversion mot Mao Zedong och socialister/kommunister. En sådan inställning förblindar.
Torbjörn Lodén tillhör en generation där många på 1960-1970-talen intresserade sig för Kina. Han bör rimligtvis ha läst den generationens ”standardverk” av Han Suyin (som biografierna om Mao Zedong och Zhou Enlai), reseskildrare som Jack Belden och Anne-Louise Strong, William Hinton, Harrison Salisbury (om Långa marschen) och Jan Myrdal. Men alla dessa saknas i hans lästips. Där finns däremot åtskilliga i Sverige relativt okända amerikanska verk men inte till exempel senare års vederhäftiga undersökningar av kulturrevolutionen av amerikanska forskare som Han Dongping och Minqi Li eller Rebecca Karls utmärkta ”Mao Zedong and China”.  Litteraturen på området är visserligen enorm men på väsentliga områden ganska entydig. Slutsatserna kan naturligtvis vara felaktiga men måste i så fall vederläggas genom argumentation i sak, inte genom att förtränga dem.  Då bidrar framställningen knappast till förståelsen av Kinas historia.
Författaren kommer i slutet av boken till Kinas vägval som titeln anger. De visar sig röra fyra aktuella frågeställningar om ”västerniseringen”, den kritiska historieskrivningen, enpartisystemet och relationerna till omvärlden. Den diskussionen är knapphändig och skiljer sig inte mycket från den gängse debatten. Det känns som en antiklimax jämfört med bokens tidigare halsbrytande historieskrivning. Men resonemanget utmynnar i ett positivt budskap om att Sverige bör ha ett fredligt och mångsidigt utbyte, statligt och mellanfolkligt, med Kina. Bara själva tanken att isolera Kina finner han orealistisk.
En ojämn bok alltså.
Åke Kilander