På Bastiljtorget i Paris såg jag i februari foto-utställningen Exil, exit? Att leva som papperslös i Europa. Bilderna var tagna av Olivier Jobard på franska Sipa Press och utställningen arrangerad av Médecins du Monde (Läkare i världen). Skakande bilder av väntan och oro, vanmakt och förtvivlan. Ett foto visar några poliser som på en flygplats (kanske Charles de Gaulle i Paris) bär ombord en flykting som skall avvisas. De håller honom i benen, som vore han en säck potatis. Ett annat foto visar en brännskadad handflata. Det är en flykting som rispat sig själv med glödhet metall för att polisen inte skall kunna matcha hans fingeravtryck mot de fingeravtryck han tidigare tvingats lämna vid EU:s yttre gräns.
Utställningen fokuserar också på tre enskilda individer, både i form av stillbilder och filmsekvenser. En av dem är en 47-årig boliviansk kvinna. Sedan hennes man dödats under en demonstration och hon själv utsatts för hot flydde hon till Europa med två av sina barn. Men hon vägrades asyl och lever nu som klandestin, i ständig oro för att bli angiven och utvisad.
När jag ser Olivier Jobards bilder från denna kvinnas strävsamma liv i ett anonymt förortsområde tänker jag att det där skulle ju kunna vara någonstans i Stockholmstrakten. Ja, berättar hon då själv i filmen. Det är i Sverige hon och sönerna befinner sig. Det var Sverige som nekade dem asyl. Och när hon blev förlamad i ena handen var det enbart tack vare svenska Läkare i världen som hon till slut fick behandling och vård.
Det är också syftet med utställningen, att skapa opinion för att även papperslösa klandestiner skall ha rätt till sjukvård utan att bli angivna och utvisade och att svårt sjuka flyktingar över huvud taget inte skall kunna avvisas.