OLOF RYDSTRÖM

Men det finns ett ogräs som ibland felaktigt kallas satir: Lustifikationen. Kommentarer om andras utseende eller ovanor kan aldrig bli satir eller ens ironi. De är definitivt inte politiska. Det kanske låter oskyldigt att håna någons utseende eller ovanor - men utgör ett hinder för att tänka klart. Lustifikationen är fördummande. Den spelar på fördomar. Istället för att tvinga fram en skarpare argumentation, så skapar lustifikationen ett sorts fylleflabb.

Människor som hånar andra för utseende eller allmänmänskliga svagheter är inte socialt kompetenta - utan mobbare. Och som nästan alla mobbare har de ofta en dålig självbild, som de försöker dölja genom att angripa andra.

Det går inte att försvara sig mot en lustifikation. En del skrattar gråtande med och hoppas att det inte ska bli värre. En del seglar bort i tysthet. Få blir arga. Man ska ju inte bli arg, sägs det och inte förstöra stämningen. Man ska inte så mycket.

Jag tycker mig ha märkt att många medier hellre gör lustifikations- än satirprogram. Satir är inte bara svårt, man måste ju tänka igenom styrka och svagheter i olika argument. Dessutom är lustifikationen så lätt att tillverka. En lustifikation är aldrig intelligent. När man saknar argument; drar man till med en lustifikation.

Det är lätt att stolleförklara någon. Det är svårare att säga att man haft fel. Genom sin jargong låser man sig både i tankemönster och socialt nätverkande. Det blir en klistrig spindelväv som är svår att klippa upp.

Olof Rydström