MOHAMED OMAR

Försvararna av den israeliska regimens politik jublar när någon av dess kritiker glider in i det antisemitiska mörkret. Det är den bästa present de kan få. Flera har skrivit om hur något ”slog slint” hos mig. Det ligger någonting i det.

Jag hade länge haft en oro inom mig. Jag bar på rester av obearbetade tankar och känslor, innefattande sådant som konservativa och stela föreställningar om hur en muslim borde vara, en osäkerhet i min egna muslimska identitet som gjorde att jag sökte bekräftelse, och överdrivet romantiska bilder av religioner generellt.

Jag förstår så här i efterhand att min anslutning till det jag kallade ”islamismen” i själva verket var mitt sätt att en gång för alla pröva en konservativ religiositet fullt ut, göra upp med den och till sist bryta mig fri från den. Man måste äta maten för att kunna skita ut den. Jag beklagar att jag i denna process har sårat och svikit andra. Jag har senare förstått hur människor, som talat gott om mig inför familj, vänner och arbetskamrater, har fått skämmas.

Jag erkänner att jag genom att anamma antisemitiska idéer och genom att uttala mig antisemitiskt har sårat människor och skadat palestiniernas sak. Det har också mina palestinska vänner låtit mig veta. Kategoriska och nedsättande uttalanden om judisk religion eller ”judisk mentalitet” är dels falska och dels kontraproduktiva. Det finns judar av alla slag, religiösa och sekulära, sionister och antisionister, okritiska Israelanhängare och Israelkritiker.

I början av min resa mot mörkret försökte jag hålla isär Israelkritiken från ren antisemitism. Men med tiden suddades skillnader och distinktioner ut och alltihop förvandlades till en enda soppa.

Såsom den judiskamerikanske statsvetaren Norman Finkelstein visar i sin bok Förintelseindustrin (Ordfront, 2001) har den nazistiska förintelsen använts för att uppnå både politiska och ekonomiska fördelar. Offrens lidande har exploaterats. Men det är ingen ursäkt för att ifrågasätta denna tragedis historicitet, såsom jag gjorde. Så här skriver Finkelstein:

Ursprungligen var mitt intresse för den nazistiska förintelsen personligt. Båda mina föräldrar var överlevande från gettot i Warsawa och de nazistiska koncentrationslägren. Med undantag av dem utrotade nazisterna alla mina släktingar på båda sidor.

[…]

Vi borde för länge sedan ha öppnat våra hjärtan för den övriga mänsklighetens lidanden. Det var den viktigaste insikt min mor inpräntade hos mig. Aldrig hörde jag henne säga: Jämför inte. Min mor gjorde alltid jämförelser. Visst måste man dra upp historiska skiljelinjer. Men att göra en moralisk skillnad mellan ”vårt” lidande och ”deras” är i sig en parodi på moral.

Jag blev ledsen och kränkt när företrädare för Palestinska folkets förening i Uppsala kallade mig till möte och artigt men bestämt avrådde mig från att delta i deras demonstrationer. Jag hade ju offrat min karriär för Palestina! Jag har sedan en ganska lång tid tillbaka förstått att de gjorde rätt. Men inte förrän nu känner jag mig tillräckligt stark för att säga det öppet. Idag skulle jag ha agerat på samma sätt som Palestinska folkets förening.

Jag måste erkänna en annan sak. När jag gick ut och proklamerade min ”antisionism” visste jag varken vad sionism eller antisionism var för något. Jag kände intuitivt för palestinierna men hade inga konkreta kunskaper. En stark upplevelse jag minns var att höra Göran Greider läsa sin dikt om Muren på Göteborgs bokmässa.

Men samtidigt vill jag passa på att säga att jag även är kritisk till hur vissa vänner och bekanta hanterade mitt fall ner i avgrunden. Man fördömde mig kraftigt, kanske för att visa hur präktig man själv var. Detta hade motsatt effekt på mig. Jag stärktes i övertygelsen att jag var på rätt väg, att jag var martyr för den undertryckta sanningen.

I stället för att tävla om att beskriva mig som vämjelig och hemsk och hur viktigt det var att ta avstånd från mig kunde de ha träffat mig över en fika och delge mig sina råd. Det fanns de som gjorde sådana ansatser och jag ska inte skylla allt på andra. Ansvaret vilar ytterst på mig själv.

Jag har skadat palestiniernas sak och andras sak och jag ber om ursäkt för det. Framför allt vill jag framför min ursäkt till palestinierna i Sverige som så länge kämpat i motvind. De har nog med bekymmer. Det sista de behövde var en ”vän” av mitt slag.

Jag var en nyttig idiot för dem som inte vill se en förändring av Israels ockupations- och expansionspolitik och för dem som vill förknippa Israel- och USA-kritik med irrationellt hat och antisemitism.

Dessa dryga tre år av att försöka förstå mig själv har varit mycket lärorika. Det har inte varit bortkastad tid. Jag har bland annat lärt mig att antisemitismen visserligen används som ett politiskt vapen men att det därtill finns en verklig antisemitism som inte går att förneka.

Mohamed Omar
poet och kulturskribent