MOHAMED OMAR

Drivkraften i de tunisiska protesterna och senare i de egyptiska var från början en längtan efter drägligare levnadsförhållanden, social rättvisa och större delaktighet i ländernas styre. Twittrande medelklassungdomar anslöt sig och charmade den västerländska publiken. Men ”den ledarlösa revolutionen” skulle snart få ledare med helt andra planer.

USA och Israel steg in i båten och greppade rodret. Obama och Hillary Clinton brydde sig plötsligt om arabernas välfärd och frihet. De som aldrig har kritiserat den israeliska regimens folkmordspolitik mot palestinierna. De ville plötsligt ha en flygförbudszon över Libyen för att ”rädda liv”. De som i åratal gillande har tittat på medan Israel bombat palestinier. Varför föreslog de inte en flygförbudszon över Gaza?

Till USA:s hjälp skyndade Saudiarabien och Qatar, två de facto amerikanska kolonier, som styrs av depraverade maffior i maskopi med wahhabitiska fanatiker. Caligula hade förmodligen en sundare själ. De arabiska massorna, som ville ha bröd och rättvisa, blev förrådda. Tillgångarna plundrades av det internationella storföretagen medan religionen togs över av den kvävande och förtryckande wahhabismen.

Denna protestvåg, som jag för ett år sedan var naiv nog att ta för en ”våg av radikalism” som svepte över arabvärlden, har visat sig vara en ”våg av retardism”. I stället för att släppa lös radikala, nytänkande och kreativa energier har ”våren” sänkt arabvärlden djupare ner i okunnighet och mörker. Jag trodde inte att ”talibanerna” i Egypten skulle ha en chans. Jag misstog mig. Talibanerna, representerade av Nourpartiet, upptar en fjärdedel av det nya parlamentet.

Hesham Bahari, en av få svensk-arabiska intellektuella som deltar i den svenska debatten, har gett ut en samling artiklar om den arabiska våren i allmänhet, den egyptiska revolutionen i synnerhet. I boken Ner med nästa president! får vi följa hans reaktioner och analyser i kronologisk ordning.

Bahari är noga med att understryka att den egyptiska revolutionen hade en äkta och folklig kärna. Den började inte med den arabiska våren utan med Kefaya-rörelsen sommaren 2004. Men andra element blandade sig i ganska tidigt. Han citerar Naguib Mahfouz, som sade att revolutioner planeras ”av de kloka, utförs av de tappra och vinns av de sluga”.

Den saudi-wahhabitiska ordningen i arabvärlden, som tog vid efter Gamal Abdel Nassers bortgång, har befästs ytterligare. Saudiarabien, oljemaffiorna och de wahhabitiska fanatikerna, är den arabiska vårens verkliga vinnare. Obskurantism och extremism, inte radikal antiimperialism; rovkapitalism, inte radikal social och ekonomisk politik, har tagit hem spelet.

De korrupta och auktoritära regimerna i Tunisien och Egypten är på väg att ersättas av något ännu värre, religiösa diktaturer under Saudiarabiens ideologiska ledarskap, denna förtryckarstat som alltid satt käppar i hjulen för arabernas utveckling och hållit dem nere i okunnighet, sekterism och fanatism.

Under kalla kriget pågick – parallellt med kraftmätningen mellan öst och väst – en teologisk kraftmätning inom islam. Saudiarabien och andra proamerikanska diktaturer främjade en obskurantistisk islam, det vill säga stening och stympning, medan Nasser, som orienterade sig mera åt öster, via sina vänner vid Al-Azharuniversitet främjade en tolerant, måttfull och upplyst islam, men samtidigt antiimperialistisk. Han stod för en islam som förstod att anpassa sig till rådande förhållanden, som verkade för sociala och ekonomiska reformer, och inte låst sig vid slaveriets, kvinnoförtryckets och pryglets tidsålder. Kung Faisals retardism stod mot Nassers radikalism.

Det genuina, antiimperialistiska upproret i Bahrain, som verkligen utmanade den saudi-wahhabitiska ordningen, slogs ner brutalt efter grönt ljus från Vita huset. Samtidigt pumpar gulfstaterna in pengar och vapen i det eskalerande wahhabiupproret i Syrien. Kristna är livrädda.

De stackars syrier som i början av ”våren” protesterade mot höga matpriser och bättre levnadsvillkor, mot korruption och inskränkningar i yttrandefriheten, har gått hem. Kampen som utspelar sig nu handlar om något helt annat: wahhabism mot andra former av islam, Saudiarabien mot Iran, NATO mot Ryssland.

Regimerna som stödjer wahhabiupproret i Syrien hör till de mest odemokratiska i världen. Det saknas ord för att beskriva graden av förfall, despotism och religiös fanatism i dessa länder. Och detta i kombination med den allra vidrigaste materialism, smaklöshet och kulturförakt.

Saudiarabien massakrerar sina demonstranter dagligen. Ja, människor demonstrerar där också. De ropar ”Död åt huset Saud!” Men ingen lyssnar. De skjuts och hängs i tysthet, osedda. Västerländska medier är inte intresserade av instabilitet i allierade stater, bara i fiendestater.

Detta Saudiarabien och detta Qatar föreläser alltså för Bashar al-Assad om mänskliga rättigheter! Det hela är en fars och skandal utan like! För dem handlar det om ett religionskrig. Det har ingenting med demokrati, mänskliga rättigheter eller välfärd att göra. Det är ett wahhabitiskt uppror.

Den arabiska våren har övergått i en iskall, steril vinter. Vågen av radikalism började lovande men övergick i en våg av retardism. Det är omöjligt att tala om en verklig arabisk vår så länge de reaktionära petrolmonarkierna är intakta. Bahari konstaterar: ”Viktigast för imperialisterna och deras hantlangare i området är att revolutionen inte når de oljerika länderna.”

Men en sak är säker. Isen kommer att smälta. Den verkliga våren kommer. Fundamentalisternas politiska seger i Egypten, tror Hesham Bahari, är tillfällig, och det tror jag också. Men det egyptiska folket kommer att behöva utstå mycket lidande innan den fundamentalistiska mardrömmen är över.

Det muslimska brödraskapets ”mörka sida”, skriver Bahari, ”har importerats från det wahhabitiska Saudiarabien, västerlandets främsta allierade i området”. Det finns både politiska och teologiska motsättningar mellan de puritanska och ultraliteralistiska wahhabiterna och de muslimska bröderna. Men det finns också likheter, bland annat fördömandet av sufismens grav- och helgonkult, dess extatiska uttryck i musik och dans och Ibn Arabis filosofi.

Det krävs, som jag ser det, vid sidan om den politiska också en religiös revolution. Jag väntar på spänning på nästa fas: Meckas befrielse. När de wahhabitiska prästerna i Mecka och Medina förlorar sin ställning kommer deras kloner runtom i världen att falla som dominobrickor.

”Har den islamiska mystiken något att bidra med i detta sakernas tillstånd?” undrar Bahari. Jag över övertygad om det. Sufismen, som idag är föraktad av både de sekulära araberna och de wahhabitiska fanatikerna, har potential att förvandlas till en politisk, revolutionär kraft. Men få inser det.

I kampen om mot fundamentalismen krävs motmedel. Sufismen är ett sådant. Den stödjer sig delvis på samma källor, men tolkar dem annorlunda. Den kan därför spela en viktig roll i nedbrytandet av wahhabismens sanningsanspråk. Religionen har stor makt över tänkandet i arabvärlden, därför måste en revolutionär rörelse också ge sig in i den religiösa striden i moskéerna. Hur gärna de sekulära än vill slippa det.

Mohamed Omar