Arne Ruth intervjuar Günter Wallraff

4
3447
Följande två artiklar är publicerade i FiB/K nr 11-2020

Några inledande ord:

Berätta om brott blir brottsligt

Julian Assange och hans föregångare Chelsea Manning satte sina liv på spel för att ge världen insyn i amerikanska krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks har vi alla fått en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.


Text: Arne Ruth


Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.

Chelsea Manning benådades av president Obama. Men hon har vägrat att ställa upp som vittne i domstolsdramat som pågår i London där det ska avgöras om Julian Assange kommer att utlämnas till USA.

FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden.

Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Den svenska namnlistan har tre tusen underskrifter med global räckvidd. Inget svenskt medium har ens kommenterat att den finns. Folket i Bild/Kulturfront har däremot uppmärksammat den.


Klipp ur FiB/K 11-2020

Wallraff om den svenska tystnaden


Text: Arne Ruth


Berätta först: hur och när bestämde du dig för att aktivt stödja Julian Assange?

– Det var en artikel i den seriösa veckotidningen Die Zeit som fick mig att reagera. Jag insåg att detta inte bara var ännu ett i raden av internationella rättsövergrepp. Jag lyckades samla drygt hundra underskrifter bakom ett upprop, och vi fick in det som en helsidesannons i den mest inflytelserika tidningen i Tyskland, Frankfurter Allgemeine. Normalt är den en konservativ röst. Men vi fick rabatt på annonspriset, vi betalade bara en tredjedel. Och vi hade tunga politikernamn på listan, bland dem en tidigare utrikesminister, en inrikesminister och partiledaren för miljöpartiet De gröna. Alla tre fanns med på presskonferensen när vi lanserade uppropet. Och det fanns också kända kulturpersonligheter och journalister bland undertecknarna. Detta blev genombrottet för en tysk försvarsrörelse för Julian Assange.

”Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam.” /Günter Wallraff

När jag fick reda på ditt initiativ ringde jag dig. Vi ville skapa en liknande rörelse i Sverige med en hård kritik mot Sveriges regering. På en dryg vecka fick vårt upprop 72 undertecknare. Mer än 3000 internationella namn anmälde sig på vår hemsida. Men vi fick ingen reaktion på våra krav. Regeringen teg. Och svenska medier valde att tiga både om uppropet och om regeringens val att tiga.

– Före vårt initiativ fanns nästan inga rapporter om Assange i Tyskland. När han nämndes handlade det om nedlåtenhet och ett ifrågasättande av hans motiv. Han skulle tigas ihjäl. Men när vi lyfte fram fakta i målet ändrades opinionen. Vi lyckades få den att vända.
– Som jag ser det sitter Sverige fortfarande fast i samma fördomar som präglade Tyskland i början av året. Vad som pågår liknar en personlig hämndaktion från krafter i det svenska rättsväsendet. Assange har blivit ett offerlamm. Det är obegripligt att en rättsurholkning av den storleken har ägt rum i en demokrati som Sverige.
– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.
– FN-rapportören om tortyr, Nils Melzer, har granskat rättshandlingarna om Assange i svenska arkiv. Han behärskar svenska. Hans slutsats är att det officiella Sverige lanserade en anklagelse om våldtäkt som har saknat en rättslig grund. Man skulle ha väntat sig att en så laddad anklagelse skulle väcka uppmärksamhet i Sverige. Men den svenska regeringen kallade Melzer oseriös, och svenska medier reagerade varken på Melzers slutsatser eller på regeringens val att avfärda honom.
– För mig framstår detta handlingssätt som oförsvarligt. Melzer är ju ett nyckelvittne till de samlade systematiska övergreppen mot Julian Assange. När han besökte honom i fängelset i London tillsammans med två specialister på psykologisk tortyr fick deras kritik ett internationellt genomslag.

”Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.” /Günter Wallraff

Hur bedömer du följderna av den svenska tystnadskulturen?

– Behandlingen av Assange kan ses som en måttstock, ett lackmustest för de framtida globala gränserna för journalistik och yttrandefrihet. Det är ett skrämmande perspektiv. Nils Melzer kallar den pågående behandlingen av Assange i Belmarshfängelset för en medveten form av psykologisk tortyr. Normala fångar, inklusive de som dömts för mord, får ta emot barn och släktingar. De får föra konfidentiella samtal med sina advokater. Assange förvägras allt detta. Man skapar medvetet svårigheter i hans dagliga tillvaro. Man vill göra honom desperat genom en medveten form av desorientering. Styrkan i övergreppen ökar ständigt. Assange hindras från att delta i rättegången på normala villkor. I rättssalen placeras han bakom en glasvägg, ungefär som ett djur som ska observeras och samtidigt hållas åtskilt från människor. Han kan isoleras elva timmar om dagen. Han får inte ens krama sina egna barn. Och han vägrades kontakt med sina advokater i flera månader.
– Allt detta handlar om att beröva honom hans värdighet, att bryta ner honom som människa. Det är en utdragen form av avlivning. Han förtjänar att kallas martyr. Men en martyr behöver inte vara ett helgon. Assange har haft problem i sitt känsloliv, men han har tagit sig igenom sina svårigheter och är tillbaka som en fullvärdig person.
– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.
– Följderna kommer att träffa oss var vi än bor. Den internationella urholkningen av rättsprinciper är redan i full gång. Om han utlämnas till USA från London innebär detta en kollaps för trovärdigheten i det brittiska rättsväsendet. Dödsdomen är i så fall redan fälld. Distriktet i Virginia, där domstolen finns, är samtidigt centralort för amerikanska underrättelsetjänster. Alla som hittills har ställs inför rätta där har dömts enligt en förutbestämd plan. Jurymedlemmar kan rekryteras bland CIA-agenter.

”Amerikanska underrättelsetjänster strävar efter att utöva en global makt. De vill kunna påverka oss alla.” /Günter Wallraff

Om du jämför dina egna arbetsmetoder med Assanges, ser du likheter och skillnader?

– Jag arbetade på ett annat sätt och vid en helt annan tidpunkt. Mina arbetsmetoder är också annorlunda. Det jag avslöjar måste jag först uppleva inifrån, på egen hand. För Assange är Wikileaks ett nätverk där man kan tränga in för att få en överblick över helheten. När jag själv gick in i maktstrukturer som jag ville granska stannade jag kvar i ytterkanten. Jag fick stöd av andra som befann sig längre in i systemet. De hjälpte mig att leta efter maktmissbruket som pågick där inne.
– Vid sidan av Assange vill jag betyga min stora respekt för Chelsea Manning. De lever båda med bördan av att ständigt bli fördömda. Manning skulle förtjäna Nobels fredspris.
– Journalisten som avslöjade Hitlers upprustningar, Carl von Ossietzky, fick fredspriset 1935. Det var en viktig politisk markering. Jag vill inte jämföra USA med Tyskland på 1930-talet. Men vi måste förhålla oss till ett faktum: det finns en amerikansk stat i staten som handlar på ett sätt som ingen utomstående kan förutsäga – underrättelsetjänsterna. Lägg till detta att en än mer oförutsägbar president kan kalla all politisk kritik för falska nyheter. Det är oundvikligt att en sådan maktstruktur själv kommer att tillämpa terrormetoder. Där ingår manipulation av journalister. Målet är att Washingtons definition av ”nationell säkerhet” ska påverka maktstrukturer i alla andra stater.
– Carl von Ossietzky angav en moralisk paroll som borde vägleda oss i vår syn på Julian Assange och Chelsea Manning: ”Vi kan inte förlita oss på världens samvete så länge vårt eget samvete sover.” De drevs båda i handling av sina samveten. Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag. Som i ett dataspel kan vi iaktta hur människor massakreras, och uppleva hur mördarna markerar sin skadeglädje i fortlöpande glädjerop. Barn skadas allvarligt, allt detta beskrivs i detalj. Men krigsförbrytarna får inga påföljder. De bär inget personligt ansvar. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta.
– Fallet Julian Assange handlar inte bara om rättvisa, om skuld eller oskuld. Amerikanska underrättelsetjänster strävar efter att utöva en global makt. De vill kunna påverka oss alla. Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser. Vi måste hitta allierade även bland aktiva politiker. Jag tror på den möjligheten.


Dessa artiklar publicerades samtidigt i den norska tidningen NY TID.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Att Assange utfört hjältedåd för yttrandefriheten fritar honom inte från ansvar för våldtäkt. Han kunde ha stannat i Sverige, ställt upp i en rättegång och accepterat sitt eventuella straff.

  2. ÄR SVERIGE SKYLDIGT TILL ASSANGES SVÅRA SITUATION?
    I nr 11/2020 publiceras Arne Ruths intervju med Günter Wallraff om Julian Assange.

    Wallraff säger bland annat:
    ”Som jag ser det sitter Sverige fortfarande fast i samma fördomar som präglade Tyskland i början av året. Vad som pågår liknar en personlig hämndaktion från krafter i det svenska rättsväsendet. Assange har blivit ett offerlamm. Det är obegripligt att en rättsurholkning av den storleken har ägt rum i en demokrati som Sverige.”

    Assange misstänktes för att ha gjort sig skyldig till våldtäkt och sexuellt ofredande under tiden han vistades i Stockholm sommaren 2010. I intervjun hänför sig Wallraff till vad FN-rapportören om tortyr, Nils Melzer, har skrivit efter sin läsning av förundersökningsmaterialet i ärendet om misstänkta sexualbrott. Wallraff hävdar att Melzers ”slutsats är att det officiella Sverige lanserade en anklagelse om våldtäkt som har saknat en rättslig grund”.

    Nu handlar Melzers publiceringar om Assange under 2019 och 2020 mest om de förhållanden som denne lever under som frihetsberövad i London. Melzer har visserligen funnit att bevisningen om våldtäkt verkar tunn. Men han ifrågasätter inte att de uppgifter som den ena kvinnan lämnade, om uppgifterna är sanna, hade kunnat bedömas som sexuellt ofredande.

    FiB/K:s redaktör under åren 1985-91 Donald Boström har i Dagens Arena publicerat en essä, som handlar om hans nära samarbete och fortsatta kontakter med Assange från sommaren 2010 och framåt (Julian Assange, Sverige och kampen mot Trump – Dagens Arena). I sitt umgänge med honom reagerade Boström på hur Assange betedde sig mot kvinnor. Han fann det respektlöst och ”påminde honom om några aktuella fall där vissa länders säkerhetstjänster framgångsrikt hade snärjt politiska motståndare med kvinnor, droger och sex”. Assange var enligt Boström inte mottaglig för påminnelsen.

    Boström redogör i essän utförligt för sina telefonkontakter med de båda kvinnorna, som hotade med att polisanmäla Assange. Att göra ett HIV-test på momangen en fredagskväll gick inte att ordna. Kvinnorna lämnade därför in sina anmälningar. Boström rådde Assange att han skulle stanna i Sverige och genomföra processen. Efter några veckor ville han emellertid fortsätta sitt arbete i Storbritannien och fick av åklagaren klartecken att resa dit.

    När sedan åklagaren ville förhöra Assange i ärendet, inställde han sig inte i Stockholm. Det borde han ha gjort. Boström rådde honom att ta processen här och sedan, oavsett hur det slutade, vara en fri man. Jag själv kom till slutsatsen att Assange borde ha haft goda chanser att i Sverige slippa bli utlämnad till USA, se min krönika i FiB/K 2011 nr 3.

    Eftersom han inte inställde sig till förhör, utfärdade åklagaren en arresteringsorder och begärde således att de brittiska myndigheterna skulle skicka Assange till Stockholm. Det var när överföringen till Sverige skulle verkställas som Assange tog sin tillflykt till Ecuadors ambassad i London.

    Boström summerar: ”Jag såg väsentliga delar av händelseförloppet där det hände och när det hände. Därför är två av mina slutsatser att det inte var en ’honungsfälla’ från CIA som satte Julian Assange i klistret, och att det inte heller handlade om våldtäkt.”

    Vilken grund finns det således för Wallraffs hårda kritik av det svenska rättsväsendet? Inte mycket, även om man kan tycka att det var halsstarrigt av åklagaren att inte skicka en polis till Ecuadors ambassad i London för att förhöra Assange där.

    Assange är värd allt stöd för de viktiga offentliggöranden som han medverkat till, inte minst när det gäller USA:s brott i krigets Irak. Skulle han utlämnas till USA och där dömas till ett mycket långvarigt straff, skulle det allvarligt skada yttrande- och tryckfriheten med verkningar i hela världen. Men att dra in Sverige, på sätt som sker i det internationella uppropet ”Set Julian free” och i intervjun med Wallraff, som medskyldigt motverkar att han får det stöd han behöver och förtjänar.

  3. Ingemar Folke!
    Jag tänker inte komma med någon lång kommentar, endast detta: Jag menar att det är mycket troligt att Assange utsattes för en ”honongsfälla” om det är som det nämns i artikeln, med Assanges kvinnosyn är han ju det perfekta offret.

  4. Erik Backlund! Jag kan bara hänvisa till Donald Boström, som i sin artikel i Dagens Arena har skildrat sina iakttagelser och dragit de slutsatser som jag redovisade i min kommentar. Han borde veta. Jag antar att Du liksom jag bara kan spekulera.