Text: Ulf Nilsson


Christer Lundgren skriver i sin intressanta artikel om Ukraina att Ryssland minns ”de många invasionerna då Rysslands existens varit hotad” och nämner några exempel som jag håller med om utom det sista: ”kriget med Japan 1905”.

Det var verkligen inget försvarskrig utan ett imperialistiskt omfördelningskrig som utspelas på kinesisk mark! Kriget som brukar kallas Rysk-japanska kriget pågick 1904–5 och gällde kontrollen av Manchuriet och dess järnvägar och industrier.

Tsarryssland hade ända sen 1600-talet expanderat österut och etablerat flottbasen i Vladivostok 1860. Men en resa med häst och vagn till S:t Petersburg tog minst ett halvår, så Transsibiriska järnvägen började byggas 1891 men stod inte helt klar förrän 1916.

Under 1800-talets andra halva genomgick Japan en snabb kapitalistisk modernisering med bland annat en modern flotta och armé. Japan besegrade Kina i kriget 1895 och tog kontroll över Taiwan och flottbasen Port Arthur (Lüshun). Men de europeiska stormakterna; Ryssland, Tyskland och Frankrike, tvingade Japan att avstå Port Arthur och Ryssland slöt senare ett 25-årigt avtal med Kina om marinbasen. Ett av många exempel på hur olika stormakter utnyttjade Kinas svaghet.

Under tiden försökte japanska trupper ta över Korea, som hade en försvarspakt med Ryssland. Boxarupproret år 1900 gav Ryssland en anledning att ockupera större delen av Manchuriet och delar av Korea. Japan sände, efter att ha misslyckats med att förhandla fram ett fördelaktigt avtal med Ryssland, ett ultimatum den 31 december 1903, och avbröt de diplomatiska relationerna 6 februari 1904 och attackerade sen den ryska flottan vid Port Arthur.

Kriget eskalerade då Japan via Korea angrep ryska styrkor i Manchuriet. Senare landsteg japanerna på halvön nära Port Arthur och besköt marinbasen med den ryska Stilla Havs-flottan med artilleri, som helt slogs ut.

I det läget skapades en ny rysk flottstyrka. Med 8 slagskepp, 3 pansarskepp, 8 kryssare och 9 jagare seglade man runt halva jorden. England vägrade låta den ryska flottan använda Suezkanalen, som därmed tvingades gå runt hela Afrika!

Väl framme stod den 27–28 maj 1905 det berömda sjöslaget vid ön Tsushima i sundet mellan Korea och Japan. Japanerna under amiral Togo fullständigt krossade den ryska flottan. Detta episka slag avslutar kriget och freden innebar att Port Arthur och den s k sydmanchuriska järnvägen mellan marinbasen och staden Harbin samt den södra delen av Manchuriet kom under Japans kontroll.

En intressant skildring om Ryssland vid denna tid och slaget finns i boken Siste man från Tsushima av Gunnar Müllern, som baseras på Boris Tjetveruhins minnen. Tjetveruhin lämnade Ryssland 1917 och bosatte sig sen i Sverige. När boken kom ut 1966 var Tjetveruhin troligen den siste levande som deltagit i sjöslaget. Boken är intressant inte bara för skildringen av slaget, utan än mer för beskrivningen av klassförhållanden i Ryssland. Tjetveruhin kommer från en fattig adelsfamilj och med stora uppoffringar av familjen blir han sjöofficer, som bara adelsmän kunde bli! Han skildrar hur uselt manskapet behandlas. Han skildrar också hur undermåliga skeppen och deras utrustning var, avståndsmätning som inte fungerar m m. De företag som byggde och utrustade skeppen var inte de som var bäst, utan de som hade goda kontakter med tsarhovet o s v. Korruption, maktmissbruk präglade det ryska samhället. Tjetveruhin jämför med Japan, vars skepp inte bara var toppmoderna utan av högsta kvalité in i minsta detalj.

Kriget fick stora följder. För Ryssland och tsarväldet innebar krigsförlusten en enorm prestigeförlust som förvärrade en redan svår situation för bönder och arbetare och bidrog till 1905 års omvälvning. Enorma demonstrationer (blodiga söndagen bl a), strejker, facklig organisering m m ledde till att tsaren tvingades inrätta duman (parlamentet). Nederlaget 1905 blev ett steg på vägen till revolutionen 1917.

I Japan gav segern (första gången ett asiatiskt land besegrar en europeisk makt!) stöd åt en fortsatt kolonial/imperialistisk politik, men också upphov till en viss hybris som kulminerade 36 år senare i anfallet på Pearl Harbor.

I Kina gav det inspiration till reformrörelsen för modernisering av Kina. Personer som Sun Yat-sen imponerades av vad ett asiatiskt land, med en starkt Kinainspirerad kultur, kunde åstadkomma när man tillgodogjort sig europeisk modernitet tekniskt, militärt, i undervisning, administration m m. Det som genomförts i Kina sen 1949, inte minst under de senaste 40 åren, är den modernisering som Japan påbörjade redan på 1870-talet.


Chriset Lndgrens text i nr 5-2021: Kraftmätning Ukraina

Illustration till artikeln i FiB/K nr 5-2021

Stora ryska truppenheter, i storleksordningen 100 000 man, drogs samman vid gränsen till Ukraina i april. Den styrkemanifestationen var en varning till den ukrainske presidenten Volodomyr Zelinski och till västmakterna att inte ge sig in på några äventyrligheter. Risken för en urladdning ska inte underskattas. Det är Ukrainas statliga existens som står på spel, varnade Rysslands president Vladimir Putin.

Den ryska truppsammandragningen var en stark reaktion på krigiska uttalanden av Zelinski och på USA:s och Natos agerande, däribland den jättelika övningen ”Defender-Europe 21”, med huvudstyrkorna i Ukraina – och i Östersjön (där en av deras uppgifter är att störa slutförandet av gasledningen Nordstream 2 till Tyskland).

Den ukrainska arméns förberedelser för en blixtoffensiv mot de självstyrande utbrytarrepublikerna
Donetsk och Luhansk, besöket i Svarta havet 20–24 mars av amerikanska missilbeväpnade krigsfartyg ur hangarfartyget Eisenhowers eskort, president Zelenskijs uttalande den 24 mars att Ukraina tänker återta (”avockupera”) Krim och att endast Nato kan återställa fred i Ukraina – snabbt följt av försäkringar från Joe Bidens försvarsminister Lloyd Austin om USA:s ”orubbliga stöd för Ukrainas suveränitet, territoriella integritet och euro-atlantiska ambitioner” med ett eko från den lydige Natochefen Jens Stoltenberg – uppfattas av Ryssland som akuta krigshot. Farhågan bekräftades då Ukrainas utrikesminister Dmytro Kuleba i en tidningsintervju efterlyste ett ”brådskande amerikanskt engagemang för att häva ockupationen av östra Ukraina och Krim”.

USA har gett Ukraina mer än 2 miljarder dollar i militärt bistånd och säkerhetsbistånd sedan statskuppen i Kiev för sju år sedan och Pentagon har utlovat ett paket på ytterligare 125 miljoner dollar för att ”förbättra Ukrainas väpnade styrkors förmåga att döda (enhance the lethality), dess ledning, kontroll och lägesmedvetenheten.” Bland annat har krigsmakten utrustats med avancerade pansarbrytande missiler (FGM-148 Javelin och TOW), som innehåller utarmat uran.

Ukrainas avstängning av vattenförsörjningen till Krim från floden Dnjepr, som Vladimir Konstantinov, talman i Krims parlament, kallar ”ett folkmordsförsök”, har ytterligare skärpt konflikten.

Väst utmålade den ryska truppsammandragningen som hotfull och krävde att trupperna skulle bort, vilket Ryssland tillmötesgick efter att Putin än en gång varnat: Rysslands svar på varje provokation kommer att vara asymmetrisk, hård och snabb.. Men till skillnad från Natos trupper befann sig de ryska hela tiden på eget territorium (inräknat Krim som de facto och i enlighet med folkviljan är ryskt territorium sedan 2014). Deras uppgift är att skydda befolkningen på Krim och i östra Ukraina från
angrepp samt att värna grundläggande ryska försvarsintressen, däribland den strategiskt viktiga flottbasen Sevastopol.

USA förefaller berett att ”kämpa mot Ryssland till sista ukrainaren”, det vill säga få till stånd ett krig som fördjupar de nationella motsättningarna i regionen och tvingar Ryssland att öda resurser och därigenom försvagas – men utan att (som i Afghanistan) själva bli indragna i större omfattning. Att de låter Natostyrkor göra jobbet för att själva på sluttampen ta hem vinsterna är inte otänkbart.

Men Putin har varnat: Det är inget litet land i tredje världen ni utmanar. Vi vet var ledningscentralerna befinner sig och vilka som bemannar dem och vi har vapen för att med precision slå ut dem.

Lite bakgrund. Ukraina är – liksom Vitryssland, Moldavien samt flera länder i Kaukasus och Centralasien – en del av det som Zbigniew Brzezinski 1997 kallade ”det stora schackbrädet”, alltså i den geostrategiska kampen för amerikansk överhöghet på den euroasiatiska kontinenten.

Kampen om landområdena mellan Ryssland och västra Europa har varat lika länge som det moderna europeiska statssystemet har existerat. Under århundraden kämpade Ryssland och Polen om ett territorium med skiftande gränser och identiteter under utveckling. Senare har i synnerhet makthavarna i Storbritannien och USA på skilda sätt agerat för att få till stånd krig, särskilt mellan Ryssland och Tyskland.

Efter att Sovjetunionen och Warszawapakten upplösts 1991 har militäralliansen Nato utökats från 16 till 30 medlemsländer (plus förutvarande DDR, som 1990 uppgick i det Natoanslutna enade Tyskland). Nya Natoländer är Polen, Tjeckien, Ungern (1999), Bulgarien, Estland, Lettland, Litauen, Rumänien, Slovakien, Slovenien (2004), Albanien, Kroatien (2009), Montenegro (2017) och Nordmakedonien (2020).

Större delen av Östeuropa, som tidigare var en buffertzon mot invasion av Ryssland, har inlemmats i den så kallade ”transatlantiska gemenskapen” – ofta först i EU, som alltmer militariserats. EU-medlemskapet banar vägen för Natomedlemskap. Av historiska skäl är ett antal EU-länder inte medlemmar av Nato – Österrike, Irland, Finland och Sverige – men även denna neutralitet ifrågasätts. Sedan 1989 har många nya medlemmar i EU också blivit medlemmar i Nato. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009, gjorde det tydligt att kandidatländerna måste anpassa sin försvars- och säkerhetspolitik till Natos.

Natoländernas militära kapacitet har kraftigt förstärkts. USA har utplacerat nya offensiva vapensystem i Europa och från att (åtminstone formellt) ha varit en ren försvarsallians har Nato blivit en militärallians för intervention i princip var som helst i världen, oberoende av beslut från Förenta nationerna (FN). I Europa har dess grundläggande linje förblivit, som Natos förste generalsekreterare Lord Ismay formulerade det, ”att hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere”.

Ryssland tar inte lätt på denna hotfulla militära uppladdning. Man minns sin historia, de många invasioner då den ryska statens existens varit hotad: den polska ockupationen av Kreml i början av 1600-talet, Karl XII:s angrepp i början av 1700-talet, Napoleons invasion 1812, Krimkriget 1853–1856, kriget med Japan 1905 och den långa sammanhängande krigsperiod under 1900-talet, som har beskrivits som ”det andra trettioåriga kriget”, det vill säga första världskriget, interventionen av brittiska, amerikanska, tyska, tjeckiska, polska, rumänska och andra trupper på 1920-talet och därefter andra världskriget.

Ukraina, en gång känt som kontinentens brödkorg, är strategiskt beläget i Europas geografiska hjärta utmed Svarta havets kust. Landets energiförsörjning och industri (inte minst vapenindustrin) hänger av historiska skäl nära samman med Ryssland. En stor del av befolkningen har ryska som modersmål.
Särskilt befolkningen på Krim har starka historiska band med Ryssland, vilket visade sig i folkomröstningen 2014 då över 90 procent röstade för anslutning till Ryssland.

Efter Sovjetunionens upplösning antog de ekonomiska svårigheterna – liksom korruptionen och rivaliteten mellan oligarker – gigantiska proportioner. Nationalistiska och nazistiska organisationer med rötter i andra världskriget fick luft under vingarna, stödda och uppmuntrade av USA och dess allierade
(även av Sverige).

Vid Natos toppmöte i Bukarest i april 2008 fick Ukraina och Georgien löfte om Natomedlemskap. Ukrainas icke-block-status var inskriven i dess konstitution, men det brydde sig inte förespråkarna för Natomedlemskap om.

Ur Natos perspektiv är den ryska flottbasen Sevastopol, liksom hamnstaden Odessa, guldklimpar att lägga beslag på för att inringa och kväva Ryssland. Att hindra Nato från att ta kontroll över Sevastopol är bokstavligen livsviktigt för Ryssland. Hotet att denna ”röda linje” skulle överskridas är en given del av förklaringen till Rysslands annektering – i stort sett fredlig och med befolkningens starka stöd – av Krimhalvön i februari-mars 2014.

Den 21 november 2013 startade pro-västliga grupperingar ett politiskt upplopp med i stort sett dagliga demonstrationer på torget Majdan i huvudstaden Kiev och i andra städer. Genom nazistiska paramilitära gruppers våld och krypskyttar på taken utvecklades demonstrationerna till svåra sammandrabbningar med många döda. Protesterna utmynnade i ockupation av myndighetsbyggnader,
våldsamma angrepp på polisen, parlamentet (Verchovna Rada) och regeringen.

Demonstranterna fick aktivt stöd av EU:s utrikesminister Catherine Ashton och USA:s vice utrikesminister Victoria Nuland, som båda gav sig ut på Majdan och delade ut bullar till deltagarna. Även Sveriges Carl Bildt samt Polens Jarosław Kaczyński, Kanadas John Baird och Georgiens Micheil Saakasjvili samt John McCain och Chris Murphy från USA visade sitt stöd för oppositionen på plats. Detta fick presidenten Viktor Janukovytj att i en tv-sänd presskonferens 19 december uppmana västländerna att hålla sig borta från Ukraina: ”Jag är kategoriskt emot andra som kommer till vårt land för att lära oss hur man ska leva. Detta rör våra interna affärer. Inga andra länder ska blanda sig i dem. Vänta till valet (2015) så kommer det ukrainska folket att säga sitt.”

Den 21–23 februari genomfördes en statskupp. Oppositionskoalitionen bestående av fascistiska och liberala partier tog med våld helt över parlamentet och avsatte presidenten. Viktor Janukovitj tvingades fly till Ryssland för att undgå att bli ihjälslagen.

Kuppen, fascistiskt våld runt om i landet och angrepp mot rysktalande delar av befolkningen ledde till att antifascistiska krafter organiserade motstånd. I april 2014 utropade sig Donetsk och Luhansk oblast i östra Ukraina till folkrepubliker och deras myndigheter arrangerade den 11 maj folkomröstningar till stöd för sina proklamationer, varefter republikerna förklarade sig självständiga. De försvaras av lokala miliser och stöds politiskt och i viss utsträckning även militärt av Ryssland.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Jag tycker att Ulf kokar soppa på en spik. Visst har han rätt i att rysk-japanska kriget inte var någon japansk invasion utan ett imperialistiskt omfördelningskrig. Men Christer skriver ju faktiskt kriget 1905 och likställer inte detta med t ex Napoleons invasion 1812.

  2. Tack, Ulf för detta riktiga påpekande och den intressanta redogörelsen för rysk-japanska kriget. I sak är vi överens; det var slarvigt att nämna detta krig bland invasioner då den ryska statens existens varit hotad. Det är till exempel väl känt att Lenin och bolsjevikerna ansåg att tsarregimens nederlag i detta rövarkrig var nyttigt, emedan det skulle leda till att tsarismen försvagades och revolutionen stärktes.

    Däremot kvarstår min poäng att ryssarna (på ett helt annat sätt än svenskarna) minns (och diskuterar) sin historia, inklusive de många krig de utkämpat. Beträffande kriget med Japan 1904-1905 hör det till bilden att britterna finansierade Japans modernisering och militära upprustning. I januari 1902 slöts den första anglo-japanska alliansen, som förnyades och utvidgades 1905 (och 1911 – efter Japans kolonisering av Korea). Även USA uppmuntrade Japans kolonialism i utbyte mot att USA själva fick fria händer på Filippinerna. En del av västmakternas syfte var att Japan skulle utnyttjas för att försvaga Ryssland så att man skulle komma åt Sibiriens naturresurser.

    Rysslands imperialism i Kina skildras för övrigt närmare i ett kapitel i Rewi Alley/Hans Miller: Västerlandets imperialism i Kina, en viktig dokumentär sammanställning som bör uppmärksammas på nytt som motgift mot den nu pågående antikinesiska propagandakampanjen.

  3. Till Arne Hjort kan sägas att jag inte gjorde en höna av en fjäder vilket Christer Lundgrens kommentar visar.

    Christer Lundgren har rätt i att ryssarna minns sin historia och alla angrepp de utsatts för. Det finns en snedvriden bild i svenskt historieminne att Ryssland ständigt utgjort ett hot mot Sverige. I min recension (5/4 -21 i 8dagar.se) av Dag S Ahlanders bok Sverige vid avgrunden, 1808–1814 gick jag igenom krigen mellan Sverige och Ryssland från 1495 till 1809. Av sammanlagt nio krig var Sverige anfallare i fyra och Ryssland i tre, två är oklara. Kanske är det mer rimligt att Ryssland betraktar Sverige som ett hot, inte minst när vi nu, efter 200 år av 1812-års linje (alliansfrihet och neutralitet) plötsligt blir en USA/Natoallierad!

    Christer Lundgren nämner även boken Västerlandets imperialism i Kina och jag instämmer helt i att det är en mycket bra och viktig bok som jag hoppas snart kommer i nyutgåva. Boken beskriver ingående Rysslands långvariga och hårdföra agerande för att ta över kinesiskt territorium.

    Så även om USA och Storbritannien finansierade och uppmuntrade Japans kolonialism, så ursäktar det inte Rysslands agerande.

Välkommen med dina synpunkter!