I början av 1920-talet gjorde Ludwig Wittgenstein oavlåtliga försök att få sitt förstlingsverk, Tractatus Logico-Philosophicus, antaget och publicerat. Han blev ideligen refuserad. Ett av hans följebrev till en bokförläggare och tidskriftsredaktör vid namn von Ficker har nått herostratisk ryktbarhet. Där skriver Wittgenstein nämligen att:
” … min text i realiteten består av två separata delar – av det som nu föreligger men dessutom av allt som jag INTE har skrivit. Och just denna andra del är den viktiga.”
När jag de sista kväljande värmedygnen i maj läste fransmannen Éric Vuillards Goncourt-prisvinnande roman Dagordningen (Lind & Co, 2019), kom jag osökt att erinra mig Wittgensteins följebrev. Ty även Dagordningen sönderfaller i två skilda delar på det sätt som Tractatus’ författare beskrev för närmare 100 år sedan: å ena sidan har vi den reellt existerande texten, å andra sidan allt det som Vuillard INTE skriver om. Han inskränker sig till enbart antydningar på den allra sista sidan: ”Vi faller aldrig i samma avgrund två gånger. Men vi faller alltid på samma sätt, i en blandning av löje och skräck.” Nog tror jag att författaren syftar på oss själva och vår egen tid, när han formulerar sig på det viset.
Men det är ingalunda dagsaktuella ting som avhandlas i boken. I stället koncentrerar Vuillard hela sin framställning till några få avgörande händelser, som alla möjliggjorde andra världskrigets utbrott och som alla ägde rum under perioden februari 1933 – september 1938. Denna tidsram överskrids aldrig. Utgåvor av det här slaget tenderar gärna att bli olidligt tjocka, ofta 700–800 sidor, men Vuillard nöjer sig med blygsamma 123, alltså obetydligt fler än i Wittgensteins Tractatus.
En nyckelscen utspelas den 20 februari 1933 alldeles i skildringens början. Denna kyliga dag samlades 24 män i talmannens – Hermann Görings – riksdags-palats i Berlin, självfallet lyckligt ovetande om att riksdagshuset skulle stå i ljusan låga precis en vecka senare men i gengäld klart medvetna om att val i hela riket stod på agendan om bara tretton dagar (5 mars). De 24 var ekiperade i gråa, kastanjebruna eller bärnstensfärgade överrockar, tredelade kostymer, byxor med pressveck och bred fåll – och flera av dem hade kala hjässor eller kransar av vitt hår. Vuillard namnger samtliga 24. De heter sådant som Wilhelm von Opel, Gustav Krupp, Carl von Siemens, Wolfgang Reuter, Paul Stein o s v och har kommit för att träffa Göring men framför allt den man som utsågs till rikskansler exakt 21 dygn tidigare.
När Hitler gör entré efter Göring är han avspänd och på sprudlande gott humör. Han utlovar en stabil riksregering, oförsonlig kamp mot fackförbunden och resoluta ingrepp mot kommunismen i händelse av stundande valseger, allt i utbyte mot vissa pekuniära förstärkningar; NSDAP:s kassakistor är tyvärr allt annat än välfyllda. Som på beställning öppnar de 24 sina börser eller aktiverar checkhäftena. Med ens får rundligt tilltagna belopp nya ägare.
Djupare sett är det emellertid inte de 24 verserade gentlemännen, understryker Vuillard, som på det här sättet garanterar nazisternas maktövertagande två veckor senare. Det är snarare Agfa, IG Farben, Bayer, Siemens, BASF, Allianz, Opel, Telefunken etc, etc, således det mest vitala industrikapitalet.
Men det fanns en serie andra aktörer som medverkade till att Vilddjuret slapp lös och till att Ondskan fick en bärande roll i 1930- och 40-talens Europa och i stora delar av den övriga världen. Den brittiske ädlingen och konseljpresidenten lord Halifax var en. Han besökte Göring i dennes påkostade residens några få månader före Anschluss, drack champagne, jagade, stortrivdes och klargjorde för den trinde Gestapo-grundaren att ”Hans majestäts regering” inte fann de tyska anspråken på hela Österrike och halva Tjeckoslovakien orättmätiga.
Just Tjeckoslovakiens öde beseglades som alla vet i München torsdagen den 29 september 1938. Det var där och då som eftergiftspolitikens fäder, Neville Chamberlain och Édouard Daladier, konfererade med Ciano, Mussolini och Hitler och gav den sistnämnde fritt spelrum under slagordet ”fred i vår tid”. Exakt elva månader senare inleddes världskriget. Den österrikiske kanslern och ärkereaktionären Kurt von Schuschnigg hade också betydande aktieposter i krigsutbrottet. Även han vek sig för nazisterna.
Den glasögonprydde Schuschnigg var långtifrån ensam. Men låt oss för en stund lägga Dagordningen åt sidan och i stället försöka besvara frågan, ifall vår egen tid, uppenbart och oavvisligt, påminner om åren 1933–38. Lever också vi i en förkrigstid?
Jag vet inte. Att tiden är problemfylld och framtidsutsikterna mer än lovligt dystra får nog anses ställt utom tvivel, men jag kan inte se att ett storkrig är nära förestående. Andra må se det, men inte jag.
Det råkar förhålla sig så att min skepsis till historiska analogier och paralleller har ganska djupa rötter. Under 1970-talets första hälft tillhörde jag de kretsar som envetet hävdade att det tredje världskriget stod för dörren och att Sovjetunionen, i rollen som ledande imperialistmakt, var given krigsanstiftare. Följdriktigt beskrevs sovjetstaten som en ”fascistisk diktatur av Hitlertyp”. Kinas kommunistiska Parti, KKP, var yttersta garanten för det synsättet, och de svenska avläggarna och många andra tog efter. Vi hade fel. Brezjnevs Sovjet var förvisso inget idealsamhälle, tvärtom, men om en ”fascistisk diktatur av Hitlertyp” handlade det ju inte. Tredje världskriget fick ställas in. Redan på tröskeln till 1990-talet gick sedan hela sovjetsystemet i graven.
Än den ene och än den andre potentaten kallas mellan varven för ”vår tids Hitler”: Milosevic, Saddam Hussein, överste Muammar Gaddafi, Bashar al-Assad, Donald Trump och även Jimmie Åkesson. Aldrig är det så enkelt. Lyckligtvis har Karl Marx sagt sitt i ärendet, om än på ett något lättvindigt och kanske aningen frivolt sätt. Så här lyder hans två första meningar i Louis Bonapartes 18:e Brumaire (1852):
” … Hegel gör någonstans den anmärkningen att alla stora världshistoriska händelser och personer så att säga förekommer två gånger om. Emellertid glömde han att tillfoga: den ena gången som tragedi, den andra gången som fars.”
Att Hitler representerar tragedin är nog obestridligt, men är Donald T och Jimmie Å verkligen farsens ombud? Som svar på den frågan erinrar vi oss Vuillards ståndpunkt:
”Vi faller aldrig två gånger i samma avgrund. Men vi faller alltid på samma sätt, i en blandning av löje och skräck.”
Du måste logga in för att kommentera.