En affär med ett mycket egenartat förlopp

0
154
Demonstration i Stockholm efter gripandena och husrannsakningarna i oktober 1973. Foto: eget arkiv

Som ung och krusbärsgrön entusiast invaldes jag i föreningen och tidskriften Folket i Bild/Kulturfronts centrala styrelse år 1973. Det berodde inte på intellektuella eller litterära meriter och knappast heller på omvittnat skarpsinne, men jag ansågs vara en försäljare av rang och avyttrade utan problem 50 ex av tidningen på samma tid som andra lyckades bli av med 5. Något annat kan rimligen inte ha talat till min fördel.

Här i Haga gamla skola vid Haga norra hade Folket i Bild sina lokaler från 1972 och några år framåt, tills skolan revs för att bereda plats för den svällande trafikleden.

I min egenskap av ny styrelseledamot hamnade jag utan egen förskyllan mitt i smeten, alltså mitt i IB-affären, och lärde känna två av de tre IB-avslöjarna – Jan Guillou och Peter Bratt – om än inte särskilt ingående. IB leddes av en viss Birger Elmér och var en kortform för Informationsbyrån. Man kan säga att IB i själva verket fungerade som en vittförgrenad stat i staten, helt okänd för nästan alla och utom all demokratisk och parlamentarisk kontroll. Det hade betytt mindre, om tjänstemännen på IB enbart ägnat sig åt silversmide, släktforskning eller strömmingsfiske. Men så förhöll det sig inte.

Det djupt betänkliga var att IB dels förde en utrikespolitik i strid med Sveriges officiella, dels också att man registrerade svenskar med anstötliga och förgripliga åsikter, med andra ord vänstersympatisörer av allehanda slag. IB spionerade bland annat på Vietnam och Kina och mot palestinska organisationer för staten Israels räkning. Vidare gjorde man inbrott på FNL-rörelsens kontor i Göteborg, där namnen på bidragsgivare till Vietnaminsamlingen fotograferades av, och man sände in agenter i olika vänster-rörelser. En av dessa infiltratörer ertappades och togs på bar gärning. Han fick ganska omgående IB:s hjälp att lämna riket och hette Gunnar Ekberg, tidigare betrodd medlem i nästan allt vad den så kallade bokstavsvänstern hade att erbjuda i 70-talets början. Jag har själv bekanta som ingick – trodde sig ingå … – i Ekbergs intimare vänkrets.

Det var som tidigare sagts FiB/Kulturfront som blottlade IB:s obskyra verksamhet, och man gjorde så i tidningsnumren 9, 10 och 17 (1973). IB-avslöjarna, länge perfekt samstämda, kan på intet vis utmålas som ideologiskt besläktade. Den frispråkige Jan Guillou behöver troligen ingen närmare presentation. I likhet med Peter Bratt var han 29-årig tvåbarnsfar, nyanställd som en av FiB/K:s redaktörer, välkänd Palestinavän och övertygad kommunist (dock bara i ytterligare ett par år).

Demonstration i Stockholm. Foto: eget arkiv

Peter Bratt kom, precis som Guillou, ifrån samhällspyramidens allra översta skikt. Hans far var inbiten högerman och direktör i Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) och farfadern ingen mindre än den vitt-berömde Ivan Bratt, mannen bakom motboken och Sveriges alkoholpolitik. Peter kan betecknas som tidstypisk vänsterintellektuell men saknade helt kommunistiska anfäktelser och hade aldrig satt foten i en enda demonstration, inte ens för Vietnam. Men han ägde ett välutvecklat sinne för människor på livets skuggsida och reagerade instinktivt och kraftfullt mot orättvisor, mygel och lurendrejerier. Blott fyra år efter IB-affären tilldelades han ytterligare en huvudroll – nu i Geijeraffären. Men det är en helt annan historia … eller också inte …

Tredje mannen lystrade till namnet Håkan Isacson (1943–2002), en udda gestalt med ett förflutet i de lingonröda Smålandsskogarna och utrustad med så kallat fotografiskt minne. Lägligt nog hade Isacson varit anställd på IB men fått sparken efter ett rätt harmlöst förskingringsbrott. Han och Peter Bratt tjänade på 1960-talet konung och fosterjord som värnpliktiga löjtnanter vid Försvarets Radioanstalt (FRA) och kände således varann sedan tidigare. Efter avskedandet blev Isacson ett offer för motstridiga känslor, där hämndbegär, samvetsnöd och revanschlystnad var några av komponenterna. I det predikamentet vände han sig till sin forne lumparkompis. För honom började han, förlägen och vankelmodig, berätta om IB eller om ”Stora hysch-hysch”, som han oftast sade. I nästkommande fas träffades Bratt, Guillou och Isacson på tre man hand i Peters lägenhet, rensade luften och smidde planer. Därmed var lavinen i rullning.

Till bilden hör att den politiskt liberale Isacson i ungefär sex månader axlade rollen som dubbelagent. På samma gång som han förtroligt umgicks med Bratt och Guillou, så stod han i regelbunden kontakt med en av sina förra IB-chefer, Bo Anstrin, och varnade denne för att Folket i Bild/Kulturfront var ”Stora hysch-hysch” på spåren – utan att med ett ord beröra sina egna manövrer i sammanhanget. Slutligen valde Håkan sida för gott och avbröt allt samröre med IB.

Redan vid 59 gick Isacson ur tiden, utblottad, berövad all sin livsaptit och gravt alkoholiserad. Han var i flera avseenden unik: oerhört beläst och allsidigt begåvad. Därtill homosexuell och innerligt troende men förvissad om att Vår Herre för alltid glömt just honom.

Efter att numren 9 och 10 av FiB/Kulturfront getts ut i maj 1973 följde några veckors mediebevakning och förtätad debatt, samtidigt som försvarsminister Sven Andersson och överbefälhavare Synnergren pliktskyldigast och mot bättre vetande dementerade nästan allt som lades IB till last. Men bevisen för skumrasket var helt överväldigande. Cirka tjugo befattningshavare inom ”Stora hysch-hysch” avbildades på välliknande fotografier i FiB/K:s båda majnummer, varför alla dementier föll platt till marken. Olof Palme molteg. Han föredrog att vila på hanen och bida sin tid.

I sommarhettan och under förhösten avtog medievärldens och de politiska partiernas intresse för IB, och de avslöjanden som gjorts spelade en tämligen undanskymd roll i september månads riksdagsval. Dock väntade nästa fas runt hörnet: torsdagen den 27 september utkom den 217-sidiga boken IB och hotet mot vår säkerhet (Gidlunds), nedtecknad av Peter Bratt med Håkan Isacsons hjälp under ett par intensiva arbetsveckor nere i Frankrike, och samma dag nådde Folket i Bild/Kulturfront nr 17 sina läsare. I både tidningen och i den nya boken fortsatte kartläggningen av IB. Men på bägge ställena kunde man även läsa att ”kryptospecialister på FRA har lyckats bryta ett antal länders kodsystem: Japans, Zaires, Irans, Tjeckoslovakiens, Kinas, Turkiets samt Brasiliens”. Den uppgiften sorterade närmast under sektionen försvarshemligheter och borde inte ha offentliggjorts, även om ”avslöjandet” i sig var rätt oförargligt.

Beslagen av dokument lastas i Säpos bilar efter tillslaget mot redaktionen på Haga skola. Foto: eget arkiv

Ett par veckor framöver reste nu Bratt och Guillou land och rike runt som okrönta segerherrar, bland annat till Karlstad i den sistnämndes fall, på välbesökta möten i regi av FiB/K-avdelningar och en serie andra grupperingar. För en gångs skull tycktes rättvisan ha triumferat. Just i det läget stjälptes brädet överända som en kornblixt från den mörkblå hösthimlen: måndagen den 22 oktober arresterades alla tre IB-avslöjarna, Bratt, Guillou och Isacson, anklagade för – spioneri! De påstods ha haft ett ”indirekt uppsåt” att gå främmande makt tillhanda och dömdes till vardera ett års fängelse.

Alltihop var mardrömslikt och totalt befängt. Vitt förvandlades med ens till svart. De tre IB-avslöjarna hade, med journalistiken som vapen, ägnat sig åt samhällskritik och inte för ett ögonblick åt spioneri. Som jag ser det, blev IB-affären en verklig affär först när Bratt, Guillou och Isacson greps och dömdes. Varför detta skedde vet jag inte. Det gör jag fortfarande inte. Men kanske har jag mina aningar.


PS: Artikeln ovan är inspirerad av Knut Lindelöfs gedigna och pedagogiskt träffsäkra genomlysning av IB-affären i Folket i Bild/K:s sommarnummer (6–7/2020). Efter att ha läst igenom hans text kände jag ett behov av att själv yttra mig i ämnet och tog mig därför an Peter Bratts Med rent uppsåt (Bonniers, 2007) och Jan Guillous Ordets makt och vanmakt (Pirat, 2009) och bläddrade dessutom osystematiskt i IB och hotet mot vår säkerhet (Gidlunds, 1973) av Bratt. Därefter tog jag plats invid min dator. Med, som sagt, resultat enligt ovan. DS.

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!