En fredsaktivist avbryter Palme

Den stora fredsresan
I boken Allt är omöjligt – och vi ger oss inte skriver Elisabeth Gerle om sin tid som fredsaktivist i projektet ”Den stora fredsresan”. Folket i Bild/Kulturfront publicerar här ett utdrag ur boken.

Text: Elisabeth Gerle

Texten publicerad i FiB/K nr 5/7-2021

Olof Palme äntrar scenen och går fram till mikrofonen. Han drar upp ett skrivet tal ur fickan och börjar tala till folkmassan. Kungsträdgården i Stockholm är fylld av människor där de japanska körsbärsträden just slagit ut. Solen skiner. Det är vår, nästan sommar i luften. Jag står mellan Karin Söder och Inga Thorsson. Inga är klädd i sin sedvanliga byxdress medan Karin har blommig sommarklänning. De tittar på varandra. En av grupperna ska ge sig iväg om en liten stund. Vi har tidsbrist.
– Vad gör vi?
– Du får avbryta honom, svarar Inga Thorsson kort.

Att sända fram mig var lättare. Inga Thorsson var gammal nedrustningsdiplomat. Karin Söder var partiordförande för Centern som även varit utrikesminister. Jag var aktivisten, som kunde tillåtas vara oartig inför alla TV-kamerorna. Alltså stegar jag fram till talarstolen och rör lätt vid Olof Palmes högra armbåge. Jag glömmer aldrig hans blick. Fylld av undran, irritation och otålighet.

Han var inte van att bli avbruten.

Medan jag lågt förklarar att Den stora fredsresan måste få ställa frågorna först ser jag förvåning, gränsande till skräck, i hans ögon. Vem har mage att avbryta honom, just när han inlett sitt anförande? Han var en skicklig retoriker med ett budskap till alla nedanför podiet och dessutom Sveriges statsminister. Det var lätt att förstå hans irritation. Detta var före terroristattackernas tid. Ändå måste det ha känts ovant och obehagligt. Folkhavet nedanför undrar vad som händer. För att förklara böjer jag mig fram mot mikrofonerna och säger:

– Ledsen att vi måste avbryta. Men så oartiga har vi tagit oss rätten att vara gentemot världens makthavare. Vi vill behandla dem vänligt, men bestämt. Men som representanter för de Förenta Nationernas folk måste vi kräva att först få ställa våra frågor. Olof Palme läste snabbt av situationen och sprack upp i ett brett leende.

När Rapport sände sekvensen i TV:s halvåttasändning på kvällen fick fredsresan såväl Palmeälskarna som Palmehatarna på sin sida. Jag som avbröt honom visade därmed vem som angav villkoren. Han som tog det med humor och värme visade därmed vilken statsman han var. Folket jublade.

Olof Palme var den första av drygt 100 regeringschefer runt om i världen, som mötte Den stora fredsresans fem frågor. Han svarade inför den fullsatta Kungsträdgården i Stockholm. TV-kamerorna rullade. Människor runt om i Norden var engagerade.

Fredsresans delegationer var internationellt sammansatta med deltagare från olika länder. Det var ofta regionala grupper. Alla delegationer leddes av kvinnor, men där ingick också män. Astrid Einarsson, hjärnan och drivkraften bakom projektet, läste upp frågorna på den stora scenen. En efter en fick Olof Palme svara på frågorna. Som alltid var Astrid klädd i blå manchesterbyxor och en ljust randig Marimekkoskjorta med vit, nystruken blus under. Olof Palme bar en lätt tweedkavaj. Det var varmt, nästan sommar.

Olof Palme svarade tveklöst ja på de fem frågorna. Att hålla sitt försvar på det egna territoriet var lätt för en neutral, alliansfri stat att lova. Första frågan var okontroversiell för Sverige.

Så kom den andra frågan om att förbjuda massförstörelsevapen som kärnvapen. Vid den här tiden var detta svensk policy. Annat var det på 1950-talet när inte minst Olof Palme menade att Sverige borde skaffa kärnvapen. Inga Thorsson med socialdemokratiska kvinnoförbundet bakom sig drev en kampanj emot. Och vann.

Nu fanns en bred uppslutning kring Sveriges kärnvapenfrihet. Även där kom alltså ett tydligt ja från Olof Palme.

Värre var det med tredje frågan. Att upphöra med vapenexport var betydligt mindre populärt. Sveriges vapenexport är en av de större i världen, räknat per capita. Olof Palme betonade därför särskilt avslutningen på meningen: Sverige var berett att upphöra med vapenexport – om alla andra länder gjorde det.

Att verka för en rättvis fördelning av jordens tillgångar och sträva efter att lösa konflikter med fredliga medel var något Sverige hävdade på flera internationella arenor, inte minst i FN. Så frågorna fyra och fem besvarades också jakande, med ett leende, utan tvekan.

Sedan Olof Palme besvarat frågorna återgick han till talarstolen och sitt anförande. Efteråt gav han ett diplomatiskt stöd till hela aktionen: ”En sådan här resa kan inte skapa fred. Men det är genom initiativ av det här slaget som vi kan hoppas på fred”. Ett citat som passade fint i den video TV-producenten Birgitta Zachrisson och jag senare sammanställde.

Olika delegationer färdades i fyra vita bussar på skilda färdvägar till Europas huvudstäder. Där ställde de samma frågor till ledarna som dem Olof Palme nyss besvarat. I Europa besöktes 27 länder, i öst och väst. 16 regeringar svarade ja på alla frågorna. Ett år senare fortsatte resan i Afrika, Asien, stillahavsområdet och Latinamerika, för att i december 1986 avrundas med besök i de båda supermakternas huvudstäder Moskva och Washington D.C.

Efter uppföljningskonferenser avslutades projektet med ett folkens globala toppmöte i FN i september 1988.

ANNONS