Ordfronts extra stämma den 4 september 2004. (Foto: K Lindelöf)

Visst finns artiklar som jag aldrig glömmer. Sidorna 36–44 i nummer 7–8/2003 av tidskriften Ordfront Magasin (OM) är ett exempel. Det som publicerades på dessa nio sidor kom rätt snart att få allvarliga konsekvenser. Låt mig rekapitulera själva kärnpunkterna och dramats huvudingredienser i all korthet. Så här var det:

Fools’ Crusade hette en bok, som väckte stor och berättigad uppmärksamhet för ungefär 20 år sedan. Den gavs i ett något senare skede ut på svenska under titeln Dårarnas korståg: Jugoslavien, Nato och västliga villfarelser (2004) och föga överraskande var det författaren, amerikanskan Diana Johnstone, som blev föremål för en exklusiv intervju år 2003 i juli månads dubbelnummer av OM. Intervjun ägde rum i Johnstones lägenhet i Montmartre i Paris och ombesörjdes av redaktionschefen Björn Eklund.

Efter att Eklunds text offentliggjorts hände i stort sett inte ett smack. Därefter hände fortfarande inte minsta dyft. Men den 3 november, mer än fyra månader efter utgivningen rämnade plötsligt förlåten, närmare bestämt i Dagens Nyheters kulturbilaga i form av ett stort uppslaget och fientligt angrepp av stjärnskribenten Maciej Zaremba. ”Ordfront förnekar folkmord på Balkan!” löd rubriken på hans text. Gellert Tamas gav eldunderstöd i Expressen (13 november) under en om möjligt ännu mer tillspetsad rubrik: ”Ordfront inte bättre än Förintelseförnekarna”.

Ytterligare ett 20-tal pressorgan stämde in i kören och utfärdade bannbullor och förkastelsedomar.

Låg det någon substans i de våldsamma beskyllningarna? Efter att jag på nytt läst igenom det aktuella magasinsnumret två-tre gånger (och även repeterat Johnstones bok) anser jag inte det. Visserligen är hon överdrivet nitisk i sin ambition att slå fast det exakta antalet offer i Srebrenica-massakern (11 juli 1995), men hon förnekar inte att numerären var ovanligt stor, att serbiska förband gjorde sig skyldiga till svåra övergrepp eller att Slobodan Milosevic tillhörde de skrupelfrias krets. Den intervjuade kunde onekligen sitt ämne. Det är väl ett rimligt krav att ställa på en exklusiv intervju!?

Emellertid fortsatte de massiva attackerna mot Ordfront Magasin från olika håll, i synnerhet från den borgerliga medievärld som anfördes av DN/Expressen. Utan tvivel rörde det sig om ett klassiskt drev i vilket OM med kärntrupper anklagades för vänsterfascism, brunröda historiefalsarier och för att vara Milosevic-kramare.

Men några tungt vägande skäl att kasta yxan i sjön existerade inte i det här läget. Kritiken, som också fanns i de egna leden och handlade om den förment pro-serbiska hållningen i Eklunds intervju, kunde lätt ha desarmerats eller rentav ha vänts till något positivt – om man bara haft is i magen och handlat förnuftigt. Det betyder för det första att Ordfrontsaktivister i ledande ställning kompromisslöst skulle ha slutit upp bakom Eklund, inte nödvändigtvis genom att stödja vartenda ord i hans text men genom att bispringa hans självklara yttrandefrihet. För det andra innebär det att brett anlagda föreläsningar, seminarier och debattaftnar om de jugoslaviska sönderfalls- och upplösningskrigen på 90-talet borde ha arrangerats i våra storstäder, allt i OM-regi. En bok med författare ur olika åsiktsläger kunde också ha getts ut i syfte att så allsidigt som möjligt belysa tragedierna på Balkan. I realiteten stod en hel rad med konstruktiva handlingsalternativ öppna.

Den illa behandlade redaktionschefen Björn Eklund på Odrfonts extra stämma 4 september 2004. (Foto: K Lindelöf)

Dock kom inget av dessa goda alternativ att förverkligas. I stället tog OM, för att göra en lång historia kort, sig själv av daga – eller i varje fall amputerade man själen och anden samtidigt som hjärtat skars i tusen bitar. Att utfallet blev så olyckligt berodde på att chefredaktören och flera andra nyckelfigurer plötsligt tappade fattningen efter ett par veckors turbulens och öppet började kritisera Björn E:s OM-intervju i både rikspress och etermedia. I nästa fas avskedades Eklund och ytterligare två medlemmar i redaktionen med påföljd att ingen återvändo längre fanns. Den tidskrift vars ledstjärna och absoluta huvuduppgift var försvaret av yttrandefriheten hade först sviktat och därefter svikit inom ett område där svek borde ha varit uteslutet.

Då nummer 7–8/2003 av OM fanns i handeln, pendlade upplagan kring 30.000. I dag har den minskat till 3.800 ex sex gånger/år. Med Ordfrontfejden blev Sverige inte bara fattigare utan också dummare.

Den yttrandefrihet vi åtnjuter i Sverige är relativt omfattande och bör så vara. Demarkationslinjen går vid hets mot folkgrupp, förtal och missfirmelse av tjänsteman, men i övrigt kan åtskilligt – än så länge – både talas in och skrivas ut, till exempel detta:

  • Det finns påfallande mycket värdefullt och skarpsinnigt tankegods i Adolf Hitlers Mein Kampf;
  • Homosexualitet är en avart som strider mot naturen och som vi gemensamt bör sträva efter att utrota;
  • Dum eller inte, men nog framstår Greta Thunberg som en bortskämd, felprogrammerad och lätt hysterisk tonårsjänta i akut behov av skolundervisning;
  • Att Nato då och då angriper länder bebodda av idel lågt stående raser är bra för vapenindustrin och därmed också för alla oss andra.

Ingen av dessa åsikter är av det mer uppbyggliga slaget, åtminstone inte enligt min bedömning. Dock kan vi hamna i situationer, där vi som uppriktiga demokrater tvingas försvara dem – ty som bekant är det alltid meningsmotståndarens uppfattning man har att försvara i trängda lägen.

Maciej Zarembas grundtankar visade sig gång efter annan vara helt andra. ”Yttrandefriheten är till för att medborgarna ska bli upplysta och välinformerade”, underströk han i Sveriges Radio den 5 februari 2004 men drog i nästa andetag följande häpnadsväckande slutsats: ”Den yttrandefrihet som används för att förvirra oss strider därför mot yttrandefrihetens mening.” Så talar blott den som inbillar sig att det finns oförytterliga sanningar i livets alla skiften. Så är det inte. Som yttrandefrihetsvän förbehåller jag mig den givna rätten både att förvirra och att ha fel. Åsikter är alltid preliminära. Man ändrar dem i samma ögonblick som man stöter på bättre argument än tidigare.

Det sorgliga – men också djupt ironiska – är att centralt placerade ideologer i Ordfronts organisation i realiteten delade Zarembas elitistiska syn på yttrandefrihet. Till exempel kämpade chefredaktören för att OM skulle utarbeta ”en gemensam berättelse” (!) om krigen i det forna Jugoslavien. Idégods av det slaget påminner om dekret från Politbyrån. Dock är meningsmotsättningar ytterst sällan något att frukta.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Mycket bra texter nu på kulturfronten…. minns också med sorg ordfronts kollaps.

  2. Jag tänkte på samma sak som Parner när jag såg den fruktansvärda hetsen mot Handke och Nobelprisets kommitté (och givetvis Svenska Akademien). Varför denna helt oförklarliga intellektuella härdsmälta? Allt var ju sedan länge avslöjat av Diana Johnstone i hennes bok och genom Björn Eklund, som efter avskedet från Ordfront med sina av den inkompetenta föreningsledningen tilldelade miljoner förtjänstfullt drog igång ett eget förlagsprojekt, Karneval! Så försvaras yttrandefriheten i praktiken!

    Men naturligtvis är det samma bombmaffia, oavsett “liberalt” pladder eller “vänster”-ståndpunkter, som söker dölja sitt Nato-kramande! Eller, om man så vill, göra sin krigsaktivism mera aptitlig!

    Allt är sannerligen inte slutligen genomlyst kring Ordfronts “kollaps”. Men sådana som tror yttrandefriheten är en “intellektuell” dekoration bör begrunda att det bara är runt 10% kvar av Ordfronts medlemsskara efter att femton år passerat! Avser att återkomma med ett mer utförligt inlägg om detta om någon vecka!

  3. På 60-talet var det någon vänstersnajdare som drog på sig löje genom att hävda att kulturarbetare i Sovjetunionen togs på allvar av staten. När de sagt eller gjort något kontroversiellt blev de inburade medan i Väst härskade den “repressiva toleransen” som innebar att dissidenter tegs ihjäl.

    Nu är vi inne i ett läge där jag skulle förorda den sovjetiska modellen, d v s att om man skriver något som avviker från den “etablerade uppfattningen” kommer polisen och tar en och man blir ställd inför domstol. Hur jävig denna domstol än är tror jag man får en mer rättvis rättegång är den man får av dagens mediedrev.

  4. Det Mats P beskriver i artikeln är väl ett uttryck för antiintellektualismen. Vad det är beskrivs bra av Olof Ehrenkrona i en nyårsledare i SVD (2019-12-31) Olof Ehrenkrona: Ring ut antiintellektualismens år

    Men han berättar om en debattserie från 80-talet initierad av Lars Gustafsson. Där angriper Sven Delblanc Leif Lewin och ”Kalla honom reaktionär” och ”ingen behöver då närmare befatta sig med innehållet i hans åsikter. /…/ Han har försetts med en klocka likt medeltidens spetälska, och när den ringer vet vi att här kommer någon utanför vår gemenskap”

    Lewin svarar ”Med en sådan sätter man sig inte ner i ett meningsutbyte. Avsky är den av ortodoxin påbjudna attityden”. Det var visserligen ”raka motsatsen” till en ”intellektuell hållning”, men samtidigt en ”effektiv maktutövning”, menade Lewin.

    Olof Ehrenkrona skriver att denna antiintellektualismen har bara ökat med åren och visst måste man hålla med om det, se bara på hur man i våra dagar har hängt på en klocka på Jimmy Åkesson (SD), klocka på Peter Handke, klocka på Jan Myrdal för han skrev i fel tidning, samtidigt vägrar motståndare att ta diskussionen om de frågor som tas upp. Kan FiB/K stå upp för en hederlig intellektuell diskussion i svåra frågorna, så har vi en framtid.

Välkommen med dina synpunkter!