”Fallet Assange kan visa sig vara vår tids största rättsskandal. Det kan liknas vid Dreyfusaffären, men är mycket större, med global dimension”, säger Nils Melzer, FN:s särskilde rapportör om tortyr och annan grym, omänsklig eller förnedrande behandling.
Nils Melzers bok Fallet Julian Assange har nyligen utkommit på svenska (i utmärkt översättning från tyska av Margareta Zetterström). Jag träffar Nils Melzer i förlaget Karnevals faluröda kulturhus i Vitabergsparken på Södermalm i Stockholm. Han talar god svenska men föredrar att intervjuas på engelska, där han bättre behärskar den juridiska vokabulären.
Hans bok har dragit ny uppmärksamhet till Julian Assanges akuta – för att inte säga direkt livshotande – situation i det brittiska högsäkerhetsfängelset Belmarsh och till myndigheternas agerande i Storbritannien, Sverige, Ecuador – och naturligtvis också i USA, som ligger bakom jakten på denne journalist och visselblåsare, vars brott är att han avslöjat ”sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen” om krigsförbrytelser och korruption som makthavarna vill hemlighålla.
– Jag var själv från början skeptisk till att ta mig an detta fall, säger han. Det som gjorde mig verkligt engagerad var när jag såg de brittiska myndigheternas agerande och deras uppenbara lögner i brev till mig.
– Vi har alla en instinktiv reaktion till grupptänkande, att stöta ut vissa människor. Det visar sig som mobbing i skolan eller när en person görs ”oberörbar”. Den mänskliga egenskapen kan utnyttjas och det är viktigt att vara vaksam på sådana tendenser, förklarar han.
– En människa som Julian Assange är varken ängel eller djävul. Men i grunden handlar detta fall inte om honom utan om hur systemet fungerar, om att försvara institutionernas integritet. Det visar myndigheters dysfunktionalitet – även i Sverige. Det är toppen på ett isberg.
Det allvarliga är att de verkliga brotten inte bestraffas.
Nils Melzer har under hela sitt yrkesverksamma liv varit praktiserande jurist. De senaste 12 åren har han verkat bland annat för Röda Korset i Kosovo och Afghanistan. Han är professor i internationell juridik vid Glasgows universitet. Han har varit juridisk rådgivare åt den schweiziska regeringen och arbetat med cybersäkerhet vid Geneva Centre for Security Politics (GCSP). I november 2016 utsågs han till speciell FN-rapportör om tortyr, ett treårigt mandat som förnyats med ytterligare tre år och alltså går ut i oktober 2022 och inte kan förnyas för en tredje treårsperiod. Det är ett frivilligt, oavlönat uppdrag; ersättning får han bara för utlägg och resurserna är små, med bara två anställda, men å andra sidan har han inga överordnade.
– Ingen kan ge mig instruktioner, inte ens FN:s generalsekreterare. Jag ingår inte i någon hierarki och behöver inget godkännande från någon för vad jag gör. Mina rapporter behandlar såväl teman som enskilda fall. Jag får mellan 2 och 15 förfrågningar om dagen och antar en.
Boken belyser ingående den samordnade och utdragna mobbnings- och ärekränkningskampanj som fyra länder, däribland Sverige, utsatt Julian Assange för, ett agerande som kan få allvarliga och långvariga konsekvenser för pressfriheten, rättsväsendet och den parlamentariska demokratin i västvärlden. Syftet är uppenbarligen att skapa ett prejudikat för att avskräcka och skrämma andra journalister och visselblåsare från att avslöja krigsförbrytelser och korruption.
Vi kan inte ha en modern demokrati och låta sådant här hända utan att reagera.
De dagar Assange tillbringade i Sverige i augusti och september 2010 blev den avgörande vändpunkten för hans offentliga image och anseende. Nils Melzer visar hur polis och åklagare med hjälp av media skapade hans nya image som våldtäktsman och hur myndigheterna, i motsats till den bild man gav allmänheten, gjorde allt för att förhindra en ordentlig förundersökning och en rättslig lösning av våldtäktsmisstankarna.
”Det framgår tydligt att det i detta fall inte handlar om lag och rätt, utan enbart om politisk förföljelse och om att rättsstatliga institutioner i detta syfte medvetet missbrukats och missbrukas. Offer för detta missbruk är inte bara Assange utan också de båda svenska kvinnorna”, skriver han och visar, bland annat med tidigare ej offentliggjorda utdrag ur kvinnornas sms-konversation, hur de av myndigheterna skoningslöst utnyttjades och hänsynslöst tillfogades skada.
Nils Melzer har skrivit två brev till svenska UD om fallet Assange, det första med fem frågor, det andra med 50 frågor, men bara fått formella och undanglidande svar.
– Mina brev innehåller inte fakta utan bara frågor, uppgifter som jag fått och som jag vill ha de svenska myndigheternas syn på. Mönstret är typiskt. Av de över 500 officiella meddelanden som jag skickade till stater på uppdrag av enskilda tortyroffer under de första fyra åren av mitt FN-mandat fick mindre än 10 procent ett tillfredsställande svar från den berörda staten, antingen för att jag inte fick något som helst svar (en tredjedel av fallen) eller för att staterna inte inledde de utredningar eller andra åtgärder som krävs enligt konventionen mot tortyr och relaterad internationell rätt. De politiskt ansvariga skyller på instanser som åklagare och polis eller talar om pågående ärende som de inte kan ingripa i eller att uppgifterna är hemligstämplade. Sådan är utrikesdepartementens funktion.
DÅ SÅDANT INTRÄFFAR I SAUDIARABIEN REAGERAR MEDIA, MEN DÅ DET SKER I ETABLERADE DEMOKRATIER SOM STORBRITANNIEN OCH SVERIGE, DÅ TIGER MAN.
– Men enligt den internationella konventionen mot tortyr, som Sverige ratificerat, måste stater snabbt och opartiskt låta utreda påtalade fall av tortyr, kompensera offren och vidta åtgärder mot de ansvariga. Det är alltså inte något som jag tycker, utan bindande åtaganden enligt konventionen. Det har inte skett i detta fall. Då sådant inträffar i Saudiarabien, reagerar media, men då det sker i etablerade demokratier som Storbritannien och Sverige, då tiger man.
– Som brittisk juridikprofessor ser jag som min skyldighet att se till att Assange behandlas korrekt. Och Sverige ligger mig varmt om hjärtat. Vi kan inte ha en modern demokrati och låta sådant här hända utan att reagera.
– Det allvarliga är att de verkliga brotten inte bestraffas, utan istället visselblåsare och journalister som avslöjat dem, som Chelsea Manning, Edward Snowden och Julian Assange, med mycket stränga straff. Av dessa tre är Assange ur myndigheternas perspektiv den verkligt farliga, för bakom honom finns Wikileaks, som kan fortsätta att avslöja hemligheter. Det kan de andra två inte göra.
I boken berättar Nils Melzer om sitt besök hos Assange i fängelset Belmarsh den 9 maj 2019. Då de skakade hand innan de skildes sade Assange: ”Please save my life!” Jag frågar Nils Melzer om han tror att det är möjligt att rädda Julians liv. Han svarar:
– Det beror på allmänheten.
Skribenten: Christer Lundgren är journalist och medlem av FiB/K:s redaktionskommitté. Engagerad i solidaritetsarbetet för Julian Assange.
Typiskt politiserat redan i startblocken. Detta är, såvitt jag förstår och i enlighet med den (för övrigt rätt svajiga) rådande FiB/K-linjen, typiskt en fråga om yttrandefrihet. Det är även, såvitt jag förstår (har beställt men ännu ej fått Melzers bok) Melzers egen utgångspunkt.
Ändå rubriceras detta inlägg som inom den ”antiimperialistiska” sfären, vilken i gammal (dock dålig) FiB/K-tradition enbart betyder ”antiUSAimperialism”, i strid med föreningens såväl stadgar/program och allmän anständighet.
En förklaring emotses med spänd väntan!
Hur kan detta ske i så kallade demokratier. Det ser ut som det inte berörde oss medborgare (själv finsk) det minsta? Troligtvis kan var och en som följt med behandlingen av Assange utan att reagera göra en insats ifall det finns en vilja? Med vad skulle det då vara?
Tackar folkets radio för deras ”julevangelium”. Hoppas att detta blir höjdaren under julen för hela familjen .
Dennis Z. Hoppas du redan läst boken? Annars är det ”typiskt” ha åsikter och synpunkter förrän du läst den. Skulle det inte vara enklare säga att jag inte håller med vad ni skriver om i er tidning, för jag tillhör en annan sfär.