Upproret mot nyliberalismen i Latinamerika och Karibien:
De första dagarna av oktober 2019 tändes en gnista som ledde till ett bokstavligt folkuppror i Ecuador. Gnistan spred sig sedan som en löpeld över stora delar av den latinamerikanska kontinenten, inklusive Haiti i Karibien där protesterna pågått sedan juni 2019.
Text: Dick Emanuelsson
Bilder: Fiorella Gonzaga/Flickr (fler bilder i tidningen)
Explosionen av genuin folklig vrede mot chockpaket av höjda bränslepriser, höjda el- och vattentariffer, vägtullar, en privatiserad utbildnings- och hälsovårdssektor där folkmajoriteten inte längre har tillgång respektive möjlighet att betala samt pensioner som förpassar halva befolkningen till misären fick miljoner latinamerikaner i rörelse. De sände chocksignaler i den latinamerikanska politiska högern och State Departement i Washington. Nyliberalismen hade gått till vägs ände, sas det.
När detta skrivs i slutet av 2019, efter nära tre månader av vad vi kan kalla för rasande klasstrider i Chile, Ecuador, Colombia, Haiti, Panama, Brasilien, Bolivia eller Honduras kan vi dra några konkreta slutsatser om varför denna kontinentala konfrontation har utlösts.
När det nyliberala laboratoriet startades i Chile bara ett par år efter den blodiga militärkuppen den 11 september 1973, var det nobelpristagaren i ekonomi, Milton Friedman, som drog in i Santiago de Chile med sina ”The Chicago Boys” och satte igång det nyliberala experimentet som legitimerades juridiskt i form av den fascistiska författningen från 1980.
Det var lättare, enligt författningen, att starta en privat universitetsfakultet i det egna garaget än att Staten skulle få tillstånd att inleda en produktiv verksamhet i tjänst hos det egna folket, sa Carlos Arue, författningsexpert hos det chilenska kommunistpartiet och den förre presidenten Michel Bachelet.
När jag pratar med Andres Lagos, medlem av det chilenska kommunistpartiets verkställande utskott, och frågar honom om det är en tillfällighet att Jose Piñera, bror till dagens president i Chile, betraktas som ”ideologen till den fascistiska författningen 1980” och av diktatorn Pinochet utsedd som arbetsmarknadsminister och ”Gudfar” till det avskydda pensionssystemet AFP svarar han:
– Jose Piñera förfäktade bara för en tid sedan att det nyliberala systemet för pensionerna var ett ackumulerande system mer än socialt system. Det är system som stjäl och plundrar.
Men Jose Piñera säger att systemet bör förfinas. ”Systemet är som en Mercedes Benz som kan förbättras mer än vad den är”!
Därför är den dagliga kontrasten mycket våldsam i Chile. Den som inte vill se, ser inte. För Chile är det sjunde mest ojämlika landet i världen, enligt Världsbanken. Hur landar detta i verkligheten? Besök sjukhusen, tala med pensionärerna eller prata med arbetarna om hur lönerna sätts och vilken nivå de har och då inser du den chilenska ojämlikheten.
Det är en konkret kort gemensam beskrivning av striderna med de länder jag tidigare räknat upp, kampen för elementära mänskliga rättigheter.
Nyliberalismen har slagit skoningslöst. För att privatisera och sälja ut allt statligt ägande och offentlig service som utbildning och sjukvård genomfördes en slakt på arbetsrätt och arbetsmarknadslagar. Successivt förlorade facken i Latinamerika, framför allt inom den privata sektorn, betydelse. Att vara ansluten till en fackförening innebar förr eller senare sparken om du inte frivilligt lämnade facket. Att ta initiativ till att bilda en fackförening var som att garanteras en plats på de Svarta Listornas Folk och i Colombia kunde det dessutom i värsta fall innebära döden.
Med andra ord, den fackliga organisationsgraden i Latinamerika, har, med få undantag, sjunkit dramatiskt. I Colombia uppgår organisationsgraden för den ekonomiskt aktiva befolkningen till cirka fem procent och medlemmarna är till 90 procent offentlighetsanställda, främst inom den organiserade lärarkåren.
Med facket avväpnat var det senare en enkel match att överlämna naturresurser, sälja ut den offentliga och statliga sektorn till det transnationella kapitalet som gavs fria händer att styra än värre än dåtida Paragraf 32 i Sverige innan MBL.
De progressiva regeringarna som tillträdde i slutet av det förra decenniet satt på stora naturresurser som olja och gas. Regeringarna satsade på en demokratisering av samhället. Stora sociala och ekonomiska reformer bröt till stora delar den tidigare maktstrukturen och utbildning, hälsovård och en fördelning av landets ekonomiska resurser för att bekämpa den extrema fattigdomen och klassamhället gav stora resultat.
Enbart i Brasilien skapades 17 nya statliga universitet som var kostnadsfria. Över 40 miljoner fattiga människor lämnade fattigdomen under regeringarna av Ignacio ”Lula” da Silva och Dilma Rousseff. Analfabetismen i Nicaragua hade under de tre nyliberala högerregeringarna 1990–2006 ökat till 38 procent.
När sandinisterna återtog regeringsmakten i januari 2007 inledde de omedelbart kampen mot okunnigheten. Efter tre år kunde de konstatera att analfabetismen hade eliminerats (under 4,5 procent, enligt Unesco).
Kampen mot analfabetismen i hela Latinamerika blev en förstahandsuppgift och därmed konfronterade man det transnationella utbildningskapitalet.
Samma förhållande med den allmänna sjukvården som i de nämnda länderna utvecklades och förstärktes dramatiskt, mycket tack vare den kubanska insatsen, både med att utbilda tusentals läkare i Havanna och de egna sjukvårdsbrigaderna som drog ut i Latinamerika.
Reaktionerna lät inte vänta på sig. Redan den 11 april 2002, bara 30 månader efter att Hugo Chavez hade vunnit presidentvalet i Venezuela genomfördes den första statskuppen mot honom. Chavez höjde skatten på vinsterna för de utländska oljebolagen från skamfulla 1 procent till 49 procent. Beslutade om en moderat jordreform och genomgripande sociala och ekonomiska reformer. Reaktionen blev våldsam från USA och den inhemska oppositionen.
Statskuppen i april 2002 skulle följas av flera kuppförsök och ekonomiska krig. Landets gigantiska olje- och gasreserver – världens största bara fem dagars transport från Miami – skulle ju, för att tala med det utrikespolitiska dokumentet Santa Fe IV, utarbetat av republikanerna, vara ”disponibla för att motsvara våra nationella prioriterade behov”.
För dagens naturliga strategiska resurser finns i Latinamerika, inte i USA. Denna världsdel förfogar över 94 procent av världsreserven av litium, där enbart Bolivia har 75 procent av denna råvara som är oundgänglig för framställandet av mobiler och datorer.
Här finns niob (tidigare på engelska columbium Cb) som enligt Wikipedia är ett mycket sällsynt metalliskt grundämne som tillhör övergångsmetallerna. Bara i Brasilien finns 96 procent av världsreserven.
Koppar finns i länder som Chile och Bolivia. Latinamerika har en total världsreserv som uppgår till 36 procent.
Den största oljereserven i världen återfinns i Venezuela och nya stora oljekällor har påträffats i Brasilien.
Nästan 30 procent av planetens sötvatten återfinns i Latinamerika och sju av tio länder i världen finns i Latinamerika som representerar den mest omfattande biodiversitet.
Med undantag för det sista temat saknar USA dessa strategiska naturresurser inom det egna territoriet. Men i alla sina dokument hävdar de rätten till dem. Därför inleds omedelbart destabilisering och ekonomisk krigföring om ländernas regeringar inte samarbetar på Imperiets villkor. I annat fall utpekas de, som John Bolton uttryckte saken, som ”Ondskans Trojka” och pekar ut Venezuela, Kuba och Nicaragua, där regeringarna vägrar underordna sig State Departement.
Med facit från statskuppen i Bolivia visar de historiska erfarenheterna att en progressiv vänsterregering oundgängligen måste se till vilka möjligheter den har att neutralisera element inom polis och militär och själv skapa de krafter som kan försvara den revolutionära processen när den utsätts för destabilisering och försök att störta regeringen.
Erfarenheterna från Bolivia står i kontrast till Kuba, Venezuela och Nicaragua där det USA-finansierade försöket att störta sandinisterna förra året kunde slås ned av de ”Historiska Sandinistkämparna” på två veckor utan att armén, uppbyggd under kriget mot diktatorn Somoza, behövde ingripa.
I Venezuela inledde president Chavez, själv militär, uppbygget av en folkmilis som i dagarna kröntes med att 3,3 miljoner venezolaner har svurit eden att försvara fosterlandet mot varje försök att störta regeringen och invadera territoriet.
Vad gäller Kuba har invasionsförsök slagits ned och 60 års blockad har inte lyckats bryta ned det kubanska motståndet.
Revolutionen och en demokratisk valseger kan vara fredlig men kontrarevolutionen är alltid våldsam och blodig. Det visar statskuppen och massakrerna på det bolivianska folket efter den 10 november 2019.
Du måste logga in för att kommentera.