Folkmordsforskare Kjell Magnusson: Srebrenica inget folkmord

0
919

Kjell Magnusson, docent i sociologi, Balkanspecialist, folkmordsforskare och författare till bl a “Genocide as a Concept in Law and Scholarship: A Widening Rift?” i Festskrift till Anders Fogelklou, utgiven av Åke Frändberg, Stefan Hedlund, and Torben Spaak. Uppsala: Iustus Förlag.


Höjdpunkten i kampanjen mot Peter Handke var Jasenko Selimovics artikel i Dagens Nyheter den 9 december. Liksom tidigare beskylls Nobelpristagaren i litteratur för att vara folkmordsförnekare och Selimovic upprepar anklagelser som riktats mot Svenska Akademien och kungahuset i ett brev från Bosniens president. Den här gången går han dock längre och påstår att Handkes böcker kan jämföras med texter av Förintelseförnekare som Faurisson.

Det var oförsiktigt av Selimovic, men samtidigt avslöjande. Förintelseförnekare brukar påstå att mordet på judarna inte ägt rum, eller att avsevärt färre människor förlorade livet. Man kan tala om 300.000 döda av tyfus eller hunger och hävda att gaskamrarna var en myt. Just detta påstod en känd bosniakisk kulturpersonlighet, Fatmir Alispahić, i SAFF (organ för det islamiska samfundets ungdomsorganisation). Artikeln Att marknadsföra en tragedi (februari, 2005) gick ut på att bosniakerna borde använda sig av Holywood för att göra det bosniska folkmordet känt. Att Förintelsen betraktas som folkmord är enligt författaren ett resultat av judarnas världsomspännande dominans och manipulationer, trots insatser av Faurisson, Zündel och Leuchter. 2008 gav Alispahić ut en bok med ytterligare texter i samma stil. Jag har aldrig sett att Selimovic kritiserat honom eller andra som i Bosnien sprider antisemitiska och revisionistiska idéer.

Att använda begreppet folkmordsförnekare som analogi till förintelseförnekare är ohederligt, eftersom ingen seriös folkmordsforskare, lika litet som Peter Handke, har ifrågasatt det som hände i Srebrenica. Vad det handlar om är beteckningen. Historiker, samhällsvetare och jurister har påpekat att etnisk rensning inte är detsamma som folkmord, samt att en massaker på 8.000 män i Srebrenica är något annat än ett stort antal massakrer på 800.000 män, kvinnor och barn i Rwanda. Framförallt slår man vakt om folkmordskonventionen som talar om förgörandet av en folkgrupp. En överväldigande majoritet av Europas judar (utanför Sovjetunionen) förlorade under andra världskriget livet i vad som utgjorde mordet på ett helt folk. Något liknande inträffade inte i Bosnien 1992–1995, däremot under 1941–1945. 

Bland dem som vänt sig mot Tribunalens resonemang hör bland annat världens ledande expert på folkmordets juridik, William Schabas, och historikern Yehuda Bauer, den svenska regeringens rådgivare i skapandet av Levande historia. Båda har av Selimovics meningsfränder fått etiketten ”folkmordsförnekare”, vilket illustrerar det absurda i att vetenskapliga diskussioner likställs med obskyra Förintelseförnekares lögner.

Enligt Selimovic har Handke i sina böcker ”upprepande, envetet och medvetet” ägnat sig åt historierevisionism och folkmordsförnekelse. Påståendet är grundlöst, vilket var och en som läst Handkes skrifter om Balkan känner till. Författaren har ingenstans i sina texter förnekat historiska fakta eller ifrågasatt massakern i Srebrenica. De enda belägg Selimovic ger är artiklar av Peter Maass, Alida Bremer och sig själv, det vill säga texter som har mött berättigad kritik för falska citat, manipulationer och vilseledande resonemang.

För tydlighetens skull kan tilläggas att Handke i sina böcker inte tagit parti för regimen Milošević eller serbisk nationalism. Hans jugoslavism strider mot serbiska nationalisters syn att bildandet av Jugoslavien 1918 var ett oförlåtligt misstag. Handke var inte heller Miloševićs vän, hade aldrig träffat honom innan han av försvarsadvokaterna ombads besöka fängelset. Efter att ha lyssnat till Milošević i tre timmar avböjer han att vittna till dennes förmån. Han närvarar dock vid begravningen; det enda han skulle kunna kritiseras för.

Men, kan man fråga sig, har inte Tribunalen i Haag dömt Radovan Karadžić och general Krstić för folkmord, respektive medhjälp till folkmord? Jo, men man bör vara medveten om bakgrunden. Tribunalen i Haag kom till i en specifik politisk kontext. När Alain Destexhe, generalsekreterare för Läkare utan gränser, försökte få omvärlden att inse vad som hände i Rwanda 1994, gjorde USA allt för att i FN tona ned massakrerna och motsatte sig aktivt beteckningen folkmord. Samma stat hade sedan 1992 talat om folkmordet på Balkan och en amerikansk jurist, Cherif Bassiouni, ledde den FN-kommission som blev grunden för Tribunalens arbete. Bassiouni slog fast att kriget i Bosnien enligt konventionen inte var ett folkmord, men att begreppet lokala folkmord kunde vara en lösning. Detta och andra avsteg från folkmordskonventionen är avgörande för dem som inte vill använda beteckningen folkmord om en enskild massaker.

De som tar heder och ära av Peter Handke upprepar att Srebrenica enligt Haagtribunalen är ett folkmord, men går inte in på domstolens resonemang. De flesta tidningsläsare lever i tron att folkmordet utgörs av massakern på 7.000–8.000 män. Så är inte fallet. I domen mot Karadžić 2016 (s. 185, s. 2347, s. 2367) slås fast att morden på männen är ett massmord, det vill säga ett brott mot mänskligheten som inte faller under rubriken folkmord. Att kvinnor, barn och äldre forslas bort betyder enligt domarna att det inte längre finns förutsättningar för ett bosnisk-muslimskt samhälle i Srebrenica. Det är alltså kombinationen av massaker och ”etnisk rensning” som utgör folkmordet. Därmed har Tribunalen påtagligt avlägsnat sig från konventionens innebörd och frågan blir oundvikligen: Varför skall Peter Handke kalla en massaker för folkmord när domstolen själv inte gör det?

ANNONS

Välkommen med dina synpunkter!