Förberedelser för krig

Kampen om världen, del 1:
I en tredelad serie i Folket i Bild/Kulturfront undersöker skribenten Ingemar Ed den högst påtagliga och verkliga kampen om världsherraväldet. Del ett handlar om krig.

Artikeln publicerad i FiB/K nr 9-2020

Taxt: Ingemar Ed
Bild: Robert Bye / Unsplash

För att inse att Kampen om världen är reell kan man läsa James Burnhams bok med den titeln från 1947. Eller Civilisationernas krig av Samuel P. Huntington som kom femtio år senare. För Burnham var ”huvudkämparna” USA och världskommunismen, i vad han kallade tredje världskriget, för Huntington världens civilisationer. Burnham förebådade det ideologiska kalla kriget, Huntington de geopolitiska mönstren av idag.

”I spänningen mellan USA och Kina ser vi vår tids konflikt växa sig starkare och hota få en urladdning. Mindre än hundra dagar före USA:s presidentval kommer nästan dagliga bevis på eskalering.”

I spänningen mellan USA och Kina ser vi vår tids konflikt växa sig starkare och hota få en urladdning. Mindre än hundra dagar före USA:s presidentval kommer nästan dagliga bevis på eskalering. I det följande beskriver jag krigshetsen, med tonvikt på USA – den stat med vilken Sverige inlett ett fördjupat försvarssamarbete.

I sina aktuella säkerhets- och försvarsstrategier uppdaterar USA målet om världsherravälde, och betonar att det största hotet mot deras säkerhet och välstånd inte längre är global terrorism utan ”mellanstatlig strategisk tävlan”. Enligt strategidokumenten ökar huvudmotståndarna Kina och Ryssland regionalt sin styrka och inflytande; Kina främst från Indiska oceanen till Västra Stilla Havsområdet, Ryssland i östra Europa och Mellanöstern. Det utmanar den dominans och militära övermakt USA vant sig vid och säkerhetsstrategins slutsats är simpel:

“USA måste behålla sin överlägsenhet (…) för att försäkra att Amerikas söner och döttrar aldrig ska befinna sig i en jämlik kamp (”fair fight”). Överlägsenheten stärker vår diplomati och tillåter oss att forma den internationella miljön för att skydda våra intressen.”

Med suverän förmåga att segra i krig vinner man ett otal ickemilitära fördelar. Men hur motiverar USA sådan absolut makt? Hur påverkar målet världsfreden och övriga stormakters ambitioner? Det är frågor som vi från ett svenskt perspektiv bör besvara.

”Men hur motiverar USA sådan absolut makt? Hur påverkar målet världsfreden och övriga stormakters ambitioner? Det är frågor som vi från ett svenskt perspektiv bör besvara ”

Enligt journalisten Fareed Zakaria utvecklas i USA en ny konsensus om Kina, som förenar politiken, militären och viktiga delar av media, och mynnar i att tuffare tag behövs för att hålla utmanaren tillbaka. I maj kom Vita Husets särskilda strategidokument för Kina som vidgar bredden och djupet på hotbilden och återupplivar president Trumans kalla kriget-beskrivning av kamp mellan ”två system”.

Kinafrågan har bland annat drivits av den konservativa tankesmedjan Hudson Institute i Washington och dess Kinaexpert Michael Pillsbury, som tidigt haft Trumpadministrationens öra. I The Hundred-Year Marathon framlade Pillsbury redan för fem år sedan argument för att Kina, i yttersta hemlighet, gjort upp planer på att senast 2049, på hundraårsdagen av den kommunistiska revolutionen, bli världens ledande nation. Andra debattinlägg som eldat upp stämningen är P. W. Singers roman Ghost Fleet, där Kina och Ryssland överfaller ett självbelåtet USA med morgondagens krigsmetoder, Christian Broses Kill Chain – Defending America in the Future of High-tech Warfare som antyder ett amerikanskt underläge, och Graham Allisons Destined for War som utforskar Thukydidesfällan, risken för krig då en aspirerande stormakt möter en redan dominant.

Förstärkta av medier som CNN och New York Times målas orosmolnen mörka som under 1900-talets skrämselkampanjer; ”Gula faran” – hotet från Asiens horder – och ”Röda faran” – hotet från invasiv kommunism. Man har även fått allmänheten med sig och rekordhöga sextiosju procent av amerikanerna hade i februari en negativ uppfattning om Kina, en siffra som under coronapandemin stigit ytterligare. Rädslan är också besvarad, för nästan ingenstans är allmänhetens oro för USA så stark som i Kina och Ryssland.

Den franske filosofen Paul Virilio menar att förberedelserna för krig ständigt pågår och blivit en del av de moderna samhällena. Vardagslivens exponering för innovativ teknik har enligt Virilio i praktiken förvandlat dem till militära träningsläger, där ökande hastighet är det främsta målet. Ett tydligt exempel är hur piloterna till USA:s drönarkrig hämtades direkt från spelvärlden. Ett annat och mer komplext hur den revolutionerande 5G-tekniken, där kinesiska Huawei leder utvecklingen, skapat panik i väst då spridandet och kontrollen av högteknologiska system, inklusive AI och robotik, anses avgöra framtidens informationsövertag och militära förmåga. Gränsen mellan fredstid och krigstid har på så sätt lösts upp. Tiden till krigsutbrottet blir en ständig positionering.

USA:s strategidokument motiverar sin maktsträvan med att man är garanten för den regelbaserade världsordning som sedan andra världskrigets slut egentligen gynnat alla. Men under Donald Trump hindrar USA frihandel, trotsar staters suveränitet och vägrar respektera internationell rättskipning.

Argumentet kan även ifrågasättas historiskt. Mellan 1947 och 1989, försökte sig USA på regimskiften runtom i världen sjuttiotvå gånger och intervenerade i ännu fler demokratiska val. På det ekonomiska området ägnade man sig ofta åt protektionism medan man tvingade andra, ofta fattigare länder, till frihandel.

Jag menar att USA:s historiska drivkraft måste sökas bortom moral och strikt rationella argument och istället i civilreligionen, som ibland kallas exceptionalism. Kinas och Rysslands motkraft är revanschismen.

Civilreligionen i USA beskrevs först på 1960-talet av sociologen Robert N. Bellah som ett trossystem där den amerikanska nationen placerats i historiens centrum. Historikern Walter McDougall har visat hur tron på att ”Gud är med oss” guidat USA:s utrikespolitik från självständigheten till i dag. Det är förklaringen till George W. Bushs tro på en godhetens kamp emot ondskan och Barack Obamas tal om ”den oumbärliga nationen”.

Kinas revanschism går tillbaka till ”förödmjukelsens sekel”, från 1840-talets opiumkrig till den kommunistiska revolutionen, då främmande makter behärskade landet och plundrade det på tillgångar. I Ryssland knyts revanschismen till Sovjetunionens fall, då ekonomin kollapsade, arbetslösheten steg och medellivslängden sjönk.

Parallellt med den typiska motsättningen mellan demokrati och autokrati kan stormakternas kamp alltså läsas ur historiskt maktperspektiv. Medan minnen av kolonialism och nationell svaghet lever i Kina i dag och Ryssland ser sig som belägrat av Nato så har USA:s självkänsla och ambitioner aldrig begränsats. Enligt Kinas och Rysslands säkerhetsstrategier söker de båda ökande prestige och inflytande i världspolitiken, roller som passar deras storlek och historiskt förvärvade självbilder. Det leder i båda fallen till nationalism och upprustning, i Kina med målet om en militär i ”världsklass” 2050.

Men när USA går på offensiven och ökar trycket på sina allierade för att på alla sätt minska sitt beroende av motståndarna, gör man det ännu från en styrkeposition. Kina är trots sin ekonomiska och militära makt ändå kraftigt underlägset, och på kort och medellång sikt obenäget till konfrontation. Ryssland är endast med tanke på kärnvapnen en verkligt global maktspelare. Handelskriget USA startade mot Kina visar hur kampen breddas till det ekonomiska fältet. Viljan att skylla varandra för coronapandemin visar hur fakta allt mer skjuts i bakgrunden. Kriget med ord är en del av detta totalkrig som sanktionerar stormakternas handlingar på hemmaplan och inför omvärlden.

Då USA:s vicepresident Mike Pence intog Hudsoninstitutets scen i oktober 2018 anklagade han Kina för ekonomisk och militär aggression, kränkningar av det egna folket och försök att underminera USA:s demokrati. Det innebar början på den politiska uppladdning som senare ökats av utrikesminister Pompeo och president Trump. Argumentationen har varit känslosam och i många fall svår att belägga. Vad jag här fokuserar på är militär aggressivitet.

Pence gjorde stor affär av att Kinas militärutgifter nu blivit lika höga som resten av Asiens tillsammans. Pompeo har ifrågasatt samma militära uppbyggnad då den ”vida överstiger vad kineserna skulle behöva för självförsvar”. Båda är dock överens om att USA:s tre gånger högre militärutgifter (cirka tolv gånger högre per capita) är otillräckliga och måste fortsätta öka. Som fotnot kan nämnas att det hotfulla Ryssland ligger långt efter, och i utgiftsligan till och med passerats av USA:s allierade Saudiarabien och Indien.

Kinas militära aggressivitet anses också visas av de militärbaser man byggt i Djibouti och på Spratly- och Paracelöarna, mitt i det Sydkinesiska havet. Men gällande utlandsbaser är USA:s övertag i praktiken enormt, med cirka 800 militära förläggningar spridda i 70 länder.

De amerikanska utlandsbasernas främsta skildrare David Vine skriver i boken Base Nation:

”Sällan överväger någon hur vi skulle känna oss med en utländsk bas på amerikansk jord, eller hur vi skulle reagera om Kina, Ryssland eller Iran byggde ens en enda utlandsbas någonstans nära våra gränser i dag.”

Frånvaron av detta resonemang visar hur tunnelseende präglar USA:s säkerhetspolitiska tänkande, men också den övriga västvärldens. Vi talar gärna om hur Kina, eller kommunistregimen i Peking, hotar nationerna runt Sydkinesiska havet. Men att USA:s flotta stationerats på andra sidan jorden och lätt kan slå ut de kinesiska styrkorna fördjupar vi oss inte i. Sällan belyses Kinas motiv till militär styrka i den viktigaste regionen för deras säkerhet och välstånd. Liknande ointresse visades under Krimkrisen Rysslands säkerhetspolitiska oro för Svarta havsflottans bas i Sevastopol, vilket bland annat belysts av Hans Blix. Dessa konkreta situationer utgör i dag skärningslinjerna mellan regional och global dominans.

Mest alarmerande är ändå att USA, ett efter ett, sagt upp de avtal som reglerar kärnvapnen. Situationen kan jämföras med ett schackparti som länge tycks vara på väg mot remi, men där en av spelarna ständigt skjuter upp handslaget, för att försöka få till ett avgörande drag. 2002 sade man upp ABM-avtalet, som begränsade kärnvapenmakternas missilförsvar. 2018 sade man upp INF-avtalet, som förbjöd landbaserade medeldistansrobotar. 2021 har man lovat säga upp START-avtalet, som begränsar strategiska kärnvapen riktade mot militärbaser och stora städer. Med detta försvinner alla regelverk som begränsar styrka, antal och positionering av kärnvapen, inklusive inspektioner och öppenhet gällande arsenalerna. Samtliga avtal gäller USA och Ryssland, som besitter cirka 90 procent av de globala kärnvapnen, men andra nationer tar efter.

I juni bekräftade fredsforskningsinstitutet SIPRI:s årliga rapport att kärnvapenmoderniseringen nu lämnar nedrustningen i spillror. Alla kärnvapenmakter investerar. USA och Ryssland moderniserar sina kärnvapentriader, med avfyrning till lands, till havs och i luften. Kina skaffar för första gången sin egen triad.

Missförstå mig inte. Det finns relevans i USA:s och västvärldens varningar. Kinesisk och rysk repression är verklig, revanschismen likaså, och med ökande makt förändras ambitionerna. Men det finns ingen enkel översättning mellan inrikes- och utrikespolitiken. Vi försöker till exempel inte förklara USA:s krigslust med dess demokratiska statsskick. Gällande Ryssland kan argumentet kring aggressivitet i utrikespolitiken efter Ukraina och Syrien anföras, men Kina är med de flesta mått mätt en försiktig internationell aktör som inte varit i krig sedan 1979.

Enligt James Burnham var den logiska lösningen efter andra världskrigets slut amerikanskt världsherravälde byggt på atombombsmonopol. USA:s särställning motiverades med att någon måste behärska det nya supervapnet, och då en världsregering inte kunde bildas och Sovjetunionen, på grund av kommunismens ”ondska” inte kunde komma ifråga, återstod bara en kandidat. Medan Samuel B. Huntington, trots sin civilisationskrigsretorik, såg att någon global maktdelning måste upprättas, ansåg Burnham att endast total överlägsenhet kunde leda till trygghet.

Den drömmen dog inte då Sovjetunionen testade sin atombomb i augusti 1949. Det finns kontinuitet i de monopolära världsordningar som beskrivits i amerikanska säkerhetsstrategier. Från 1950 års strategi, som såg vätebomben som chansen till triumf i det kalla kriget, till 90- och 00-talens strategier där målet var att förhindra framväxten av en rivaliserande supermakt. Det är där vi alltjämt befinner oss. Men om världsherravälde, inte stormaktsbalans, är målet kommer fler att försöka nå dit. Kinas maktambitioner 2050 motsvarar i ett värstafallsscenario USA:s maktambitioner i dag.

ANNONS