Nu vid sjuttiårsfirandet av det nya Kina har Sverige samtidigt som de ekonomiska relationerna mellan Kina och Sverige är starkare än någonsin drabbats av ett officiellt, ja regeringsdrivet, Kinahat. Detta tar sig inte bara uttryck i olika statsfinansierade propagandainsatser i radio och television utan också i en statlig nålstickspolitik när det gäller viseringar och inbjudningar.
Skälet till detta handlande är vår brist på självständighet gentemot Förenta staterna och vårt medlemskap i EU. De kan i Beijing inte undgå att se vår försvarsminister Peter Hultqvist sitta viftande i Pentagons bröstficka. Det är självklart att ledningen i Beijing noterar att om Sverige fullföljde den Bernadottelinje som präglade till exempel Per Albins politik skulle den olycksaliga figuren snabbt flyttas från sin taburett. Om vi vore mera självständiga som stat anser jag själv därtill att det vore rimligt att inleda en undersökning om möjlig riksrätt mot honom för hans lydförhållande gentemot Pentagon. Ty han personligen drev i Förenta staternas intresse igenom att Sverige icke skrev under det kärnvapenförbud våra diplomater arbetat för och 60% av de röstberättigade i Sverige krävde. Sådana politiska representanter borde bort.
Men den antikinesiska politik som nu tar sig alltmer kampanjartade former är ett statligt svenskt självskadebeteende. Ty om Kina och dess representanter utsätts för ett så tillräckligt stort antal nålstick att de gör verkligt statligt ont då kommer Kina att till slut frysa ner också andra relationer med ett ekonomiskt skäligen obetydligt Sverige. Ett vilket de då med all rätt ser som så beroende av Förenta staternas antikinesiska politik att de inte längre kan ha någon respekt för det som en självständig stat. På det finns det prejudikat.
Detta kan jag skriva för Folket i Bild/Kulturfront både för att vi ända från vårt grundande stått medvetet helt fria från all statlig påverkan och för att vi genom åren såväl skrivit positivt, ja hyllande, om Kina och skrivit uppriktigt och starkt kritiskt om olika kinesiska skeenden.
Men vi bör tala allvarligt och upplysande med representanter för Kina för att minska de skadeverkningar för det svenska folket detta nu officiella svenska Kinahat får. Det är styrt. Vi bör till exempel inför dem redovisa de verkliga ägarförhållandena i den svenska medievärlden. Aftonbladet är inte mer av en socialdemokratisk tidning än mina tofflor ett uttryck för katolska kyrkan. Vi bör upplysa om hur de ekonomiska villkoren ser ut för våra så kallat valda representanter och vad det skulle kosta dem och deras familjer att söka bli hederliga.
Om vi råkar få personliga kontakter bör vi upplysa om svensk verklighet. Övervakningen (när vi avslöjade de 50.000 informatörer som upplyste staten om grannars, vänners, arbetskamraters åsikter och ord.) Svartlistningen (den som sagt något olämpligt eller haft kontakt med olämpliga stängs av). Vi i Folket i Bild/Kulturfront har under åren redovisat mycket av detta. (Inte undra på att regeringen lät skicka SÄPO att på redaktionen beslagta vår korrespondens. De ville veta vilka som tagit kontakt med oss.)
När det officiella Sverige organiserar ett Kinahat som allvarligt skadar också det svenska folkets intresse blir den effektiva utvägen att i detalj upplysa alla kineser vi kommer i kontakt med om denna svenska verklighet. Den är inte trevlig. Svenska staten kommer med säkerhet söka straffbelägga detta. Men staten bör minnas att dess agerande mot oss efter IB-skandalen blev rätt dyrbart. För staten.
Du måste logga in för att kommentera.