Som FN:s förste Internationelle domare och efter tjänstgöring på Balkan i bl a Bosnien-Hercegovina, Kroatien, Kosovo och Serbien åren 1996 – 2010 vill jag bidra med mina erfarenheter i debatten om Handke och hans Nobelpris.

Kriget i forna Jugoslavien bedrevs med etnisk rensning. Bosniakerna rensade “sitt” område från kroater och serber, med hjälp av Mujahedin- och al-Qaidakrigare från främmande länder, som beredvilligt och effektivt gjorde tjänst. Kroaterna rensade “sitt” område från bosniaker och främst genom grymma blixtkriget “Operation storm” från serber med USA:s starka stöd. Serberna var inte bättre. De rensade skoningslöst “sitt” område från kroater och bosniaker.

Det blev många massakrer.

Kriget tog efter Daytonavtalet officiellt slut 1995 och hade skördat runt 110.000 liv. Etniska rensningar fortsatte länge efter freden och etnisk rensning blev sedan ett signum också för Kosovokonflikten. Numera är serbernas massaker i Srebrenica av bosniaker den mest kända. Och serberna och Serbiens president Slobodan Milosevic, trots att han av allt att döma snarare ville förhindra än tillskynda den massakern, har genom propagandan i Väst fått bära skulden till vidrigheterna i Balkankrigen. Hur blev det så?

Professionellt jobb av serber

Christer Karphammar var FNs förste internationelle domare rörande krigsförbrytelser på Balkan. Om detta arbete har han skrivit boken Domare i Laglöst land som recenseras i januarinumret (2020) av FiB/K

Mina egna iakttagelser som redogjorts för i boken Domare i laglösa länder ger en del av svaret.

Den 11 september 2001 besökte jag en massgrav i sydvästra Serbien. Generalen och chefsläkaren för rättsmedicin Zoran Stankovic, tog emot, berättade och beskrev vad som pågick. De hade hittat 26 hela kroppar, 20 halva plus ytterligare kroppsdelar. I graven fanns också vraket av en fryslastbil i vilken kropparna och resterna antogs ha forslats. Klädespersedlar och andra tecken tydde på att offren var kosovoalbaner från Mitrovica.

Arbetet utfördes professionellt. För min blivande rapport noterade jag också det anmärkningsvärda att serberna lät gräva upp offer av annan etnicitet och därmed gav bevis för hemskheter som utförts av dem själva. Något motsvarande hade ännu inte skett i Bosnien, Kroatien eller Kosovo.

Jag berömde Zoran Stankovic för deras professionalitet och objektivitet. Stankovic bemötte detta med att säga att Haagtribunalen (ICTY) arbetade med dubbla standards i sina undersökningar beroende på vem som var offer och förövare. Han hade själv försett dess chefsåklagare, Carla del Ponte, med bevis på hur bosniakerna spikat upp serber på väggar i Sarajevos plastikkirurgiska klinik och hur organ tagits från dem medan de ännu levde. Han hade gett Carla del Ponte flera andra liknande exempel där serber var offer. Hon hade inte vidtagit några åtgärder i form av vittnesberättelser eller säkrat teknisk bevisning.

Något år senare mötte jag Carla del Ponte vid massgravsuppgrävningar i Serbien strax norr om Belgrad. Offren var kosovoalbaner mördade av serber. I en paus i förevisningen av rättsmedicinarna talade vi först allmänt om tillvägagångssättet för uppgrävningarna. Sedan förde jag Stankovic och hans teorier på tal. Hon vägrade att tala om saken. Två av hennes medarbetare tog däremot upp tråden och menade att ICTY var under stort tryck från främst USA, som ville få ICTY att prioritera undersökningar av brott som begåtts av serber. USA hade ju hjälpt Serbiens motståndare till seger i krigen och skulle kunna anses medansvariga för förbrytelser som begåtts av dessa. Det ville de förstås inte.

Vidare var det USA och västvärlden som finansierade och bemannade ICTY. Det var uppenbart politiskt styrt av USA och dess allierade. Jag avvisades med argumentet att jag borde veta att USA och västländer inte begår krigsbrott, varken i Vietnam, Jugoslavien eller annorstädes!

Den sprängda bussen

Vidare en händelse i början av 2001. Kosovo var ett FN-protektorat och en Nato-ledd styrka om drygt 45.000 soldater svarade för säkerheten. Trots detta pågick med kraft Kosovogerillans rensning av Kosovo från serber. Några bussar med 250 serber eskorterades av sju pansarfordon, de flesta svenska. Eskorten var på väg från den serbiska staden Nis till serbiska enklaver i Kosovo. Serberna skulle besöka släkt och vänner med anledning av den serbiskortodoxa kyrkans högtid för de döda. Någon mil in på Kosovos territorium sprängdes en av bussarna i luften av en vägbomb, bestående av ungefär etthundra kilo TNT, placerad i en vägtrumma under vägen. Elva serber, varav fyra kvinnor och ett tvåårigt barn omkom omedelbart. Fyrtio skadades, många allvarligt.

Fyra kosovoalbanska män med anknytning till Kosovogerillan greps efter en kortare tids spaningsarbete av internationell civil polis och sattes i FN:s Pristinafängelse. Jag fick ett särskilt förordnande att handlägga frågan om deras frihetsberövande i Kosovos Högsta Domstol. HD:s president, Rexhep Haxhimusa, försökte övertyga mig om de misstänktas oskuld. Men givetvis fick de stanna i fängelse. Bevisningen var gott och väl tillräcklig för ett sådant beslut. Därtill fanns ytterligare bevisning från Natos egen utredning som sedermera skulle tillföras målet.

Ur polisutredningen framkom även annan intressant och uppseendeväckande information. Till exempel visades att en av de misstänkta, Florim Ejupi, 23 år gammal, var utbildad av amerikanska CIA i bland annat sprängämneshantering och stod på CIA:s lönelista. Lite drygt en månad senare fick jag veta att fångarna oförklarligt hade hämtats från fängelset av amerikanerna och placerats på deras Camp Bondsteel. Därifrån hade Ejupi flytt. Jag är övertygad om att amerikanerna släppt honom. Det vore alltför obekvämt för CIA och amerikanerna att låta Ejupi förhöras vidare av polis och i domstol. Det senaste jag hört om Ejupi är att han 2012 levde i Podujevoregionen, Kosovo, i högönsklig välmåga och betraktades som hjälte av sin omgivning.

Okunniga kulturpersoner

Min bok, Domare i laglösa länder, innehåller långt fler exempel på etniska rensningar än vad som ryms i denna artikel. Att mödrar och änkor till offren i Srebrenica i dag rasar mot Peter Handke och hans Nobelpris är fullt förståeligt. Sedan må offren vara 8.000 eller 4.000. Det var en massaker! Synd bara att rörelsens, Srebrenicas mödrar, utnyttjas som ett starkt politiskt redskap.

Däremot, att många kulturpersoner och intellektuella i Sverige oförbehållsamt rasar kan väl endast förklaras med att de inte vet bättre. De har inte lyckats se igenom Västs propaganda som framgångsrikt skildrat serbernas och dolt de segrande makternas ohyggligheter. Inte heller tycks de ha en aning om den strategi som gällt för det särskilda rättssystem – Tribunalen för Jugoslavienkrigen – som skulle döma de skyldiga. Därvidlag vill jag tack och lov inte hävda att de som ändå dömts varit oskyldiga!

Med mera kunskap vågar jag säga att Peter Handkes ageranden och uttalanden i sammanhanget inte är helt fel. Framöver kanske det rent av visar sig att han i flera stycken haft rätt?

ANNONS

6 KOMMENTARER

  1. Tack Christer! Jag ska kasta mig över din bok när den kommer ut i handeln!

    Äntligen klara fakta och tydliga bevis för USA-imperialismens ödesdigra konsekvenser för folken över hela världen! Och därigenom ovedersägliga bevis för den skrikiga svenska kulturmaffian med Peter Englund i spetsen!

  2. Ett mycket välformulerat och genomtänkt inlägg som genomsyras av saklighet och allsidighet, vetenskap och fakta!
    Grattis till boken, Christer!

  3. Tidigt fick jag höra, att folken på Balkan sitter fast i historien. Vi har sett hur härarna dragit igenom landet, vilket kan belysas genom kulturen, författarna, hjältediktningarna m m. Jag tänker spontant på Ismaël Kadarés bok Den döda arméns general, som jag läste för många år sedan, om när generalerna drar fram genom landet och gräver fram lik ur gyttjan. Det blir som en fars. Rent spontant tänker jag sen urgamla blodshämnden i Albanien, som säkert förekommit i flera andra kulturer.

    Den djupa tragedin är hur Jugoslavien splittrades av västerländsk rofferi. Tito försökte hålla samman landet. Vi behöver studera denna historia. Tidigt kom jag i kontakt med Kosova-albaner, när jag arbetade som lärare i Svappavaara 1988–90, jag blev god vän med många, eftersom jag blivit vänskapligt mottagen när jag reste i Albanien 1974. De var intresserade av det lilla jag visste om Albanien.

    Jag visste då inte mycket om Kosova, men rätt mycket om Albaniens historia och relationen till Sovjetunionen. Hade jag tänkt mera på detta, hade nya världar öppnat sig. De var positiva till Tito, som dog 1980. Efteråt har jag läst mycket om såväl albansk och serbisk nationalism. Kosove Polje – Trastfältet ansågs som mer eller mindre helig mark för serberna.

    Eftersom de ännu inte kunde mycket svenska, var det svårt att diskutera politiken. Jag minns inte mycket om anledningarna till deras flykt, även om jag läst deras handlingar i samband med att jag hjälpte familjer som fått besked om utvisning och även hjälpte en del som levde “under jord”.

  4. Det gäller att hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Jugoslavien var från början ett storserbiskt ultranationalistiskt projekt som gick ut på att skapa en sydslavisk stormakt, först under en diktatorisk monarki, sedan under en kommunistisk med kroaten Tito som ledare. Den serbiska dominansen var stor, andra etniciteter undertrycktes. Denna konstgjorda statsbildning utan historiskt berättigande föll samman efter kommunismens sammanbrott och när delrepublikerna sökte självständighet, Slovenien och Kroatien fick slåss för den. I de etniska rensningar som följde deltog alla sidor, men inga förbrytelser kan matcha massmordet på bosniaker i Srebrenica – att det sedan har stämplats som folkmord är felaktigt och förringar det begreppet. Det finns goda skäl att se de olika etniska perspektiven men att idealisera Jugoslavien är destruktivt och bygger på samma falska nostalgi som får en del i östra Tyskland att omhulda väl utvalda hågkomster om DDR.

Välkommen med dina synpunkter!