Kosovo-kriget 1999 – vår nya värld tar form

2
1304

Kinesiska muren och Camp Bondsteel sägs ibland vara de enda två byggnaderna i världen, som går att iaktta från månen. Sanningshalten i den utsagan kan jag inte bekräfta, men att nästan alla känner till i vilket asiatiskt rike den kinesiska muren ligger är jag ganska säker på. Sämre beställt är det antagligen med Camp Bondsteel.

Lyckligtvis kan jag ge besked. Camp Bondsteel är en jättelik amerikansk militärbas, den största sedan Vietnamkrigets dagar, och den började uppföras år 1999 i den del av Serbien som numera är Kosovo. Det rör sig om ett gigantiskt komplex. Där stationeras 7.000 lokalanställda kosovoalbaner och ca 4.000 amerikanska soldater.

Nato inledde sina bombningar av Kosovo, Serbien och andra delar av det forna Jugoslavien onsdagen den 24 mars för närmare 21 år sedan som ett led i det s k Kosovo-kriget. Det var en brytpunkt och ett ödesdygn, som man gör klokt i att minnas. Från och med nu blev världen i ett antal viktiga avseenden en annan och på flera sätt brutalare än tidigare.

Bombkampanjen, som utan avbrott pågick till och med den 11 juni, föregicks av ’massakern’ i den lilla byn Racak i Kosovo. Vid två tillfällen ett stycke in på nyåret (1999) hade fyra serbiska polismän dödats av gerillan i Racak, och den 15 januari slog serbisk polis tillbaka. Från US-amerikansk sida hette det nu att en massaker på oskyldiga civila ägt rum och att ”brott mot mänskligheten” följaktligen begåtts. Så var det inte. Ett par år senare (2001) visade en EU-rapport att 40 människor – varav 38 män – förlorat livet i de strider som hade utkämpats i byn. Det var illa nog men varken det brott mot mänskligheten, eller än mindre, det folkmord som den serbisk-fientliga propagandan basunerade ut.

Ändå började Nato – med uppgörelsen i Racak som täckmantel – att fälla sina bomblaster och åstadkom enorm förödelse och förstörelse under sammanlagt 80 dygn. Bombardemanget var, när det inleddes, ett brott mot såväl FN-stadgan och den internationella rätten som mot Natos egen stadga. Emellertid kom aktionen att säljas in som en ”humanitär intervention” – man bombade för fred … – och därmed gick det tämligen smärtfritt att sätta det ordinarie regelverket ur spel. Serberna var redan stämplade som Onda och president Milosevic hade dömts ut som ”vår tids Hitler”, medan kosovoalbanerna fick uppträda i offerrollen. Ser vi till de jugoslaviska sönderfalls- och upplösningskrigen i stort, således till perioden 1991–95, så kreerade Serbien skurkrollen även då, medan Bosniens muslimer var offer och kroaterna någonting däremellan.

Att verkligheten inte låter sig beskrivas så pass lättvindigt inser nog de flesta. Själv föreställer jag mig att de allvarligaste övergreppen gjordes av serbiska enheter – Srebrenica 1995 – men nidingsdåd och etnisk rensning ägnade sig samtliga parter åt. Mest vittgående av de etniska rensningarna var faktiskt Kosovo-rensningen, där albanerna drev ut serber, romer och judar i hundratusental.

Serbien var dessutom aldrig den part som gick till angrepp. Faktum är att de blodiga sönderfallskrigen blev mer eller mindre oundvikliga i samma ögonblick som de rika norröver – Slovenien och Kroatien – bröt sig loss från den jugoslaviska federationen 1991. De gjorde så efter intensiva yttre påtryckningar från Tyskland/Österrike/Italien och något senare från det EU som alltjämt hette EG. Främst Tysklands ansvar för den jugoslaviska 1990-talstragedin är gigantiskt.

Till saken hör att Nato firade sitt 50-årsjubileum på våren 1999 mitt under bombkrigets mest hektiska skede. I samband med högtidligheterna passade man på att anta ett nytt strategiskt utkast genom att komplettera sin tidigare så starka defensiv med en lika slagkraftig offensiv: från och med nu förbehöll man sig rätten att ingripa ’out of area’, det vill säga i praktiken mot Onda ledare och Grymma självhärskare på snart sagt vilka ställen som helst i världen. ”Humanitära interventioner” kom nu att hyllas av politiker och aktivister från höger till vänster, låt vara främst av de rika länderna på jorden.

I takt med att Natos befogenheter ökade, så underminerades FN. På goda grunder misstänker jag att exakt det var avsikten i inflytelserika kretsar. En ökad acceptans för ”humanitära interventioner” kom från och med 1999 års Nato-offensiv att tillhöra det allmänna rättsmedvetandet – i varje fall hos oss i väst – och då låg det i sakens natur att Nato utvecklades till en potentare maktspelare än FN: krig och konflikter som tidigare var exklusiva angelägenheter för FN har under de senaste decennierna i större utsträckning än förr delegerats till just Nato.

Obestridligt är att principerna om icke-inblandning och nonintervention kan hamna i motsatsställning till ett humanitärt nödläge. Jag intalar mig att massmorden i Demokratiska Kampuchea 1975–78 och i Rwanda 1994 passar in i ett sådant mönster. Det hade utan alla tvivel varit önskvärt att GODA krafter ingripit och lyft undan diverse förhatliga aktörer i dessa båda fall. Men det var tyvärr aldrig realistiskt. I Kosovo-kriget var det som vi sett fullt realistiskt men aldrig önskvärt. Nato-insatserna gjorde i stället det onda ännu värre. Man släckte eld med bensin.

Den metoden användes också i Libyen 2011. Under förevändning att överste Gaddafi, Libyens högste ledare, planerade att dränka oppositionen i blod kom scenariot från Kosovo-kriget att upprepas. Nato bombade urskillningslöst, Gaddafi fick axla Hitler-rollen, vitala delar av infrastrukturen tillintetgjordes och landet slogs i spillror. Att detta skedde med FN:s goda minne innebar fördubblad tragedi. Hos oss i Sverige slöt alla riksdagspartier utom, ironiskt nog, Sverigedemokraterna upp bakom den insats som vårt blågula flyg svarade för. Även Libyen-kampanjen torgfördes ju som en ”humanitär intervention”, denna gång till på köpet med särskild Responsibility to Protect-(R2P)-garanti.

Jag har inget emot ”humanitära interventioner”, inte så länge de är humanitära, men jag känner inte till några autentiska fall. I gengäld har jag noterat att misshagliga och anstötliga regimer och statsmän alltid demoniseras, närhelst det ska bombas för fred. I stället för seriösa analyser bjuds vi på amsagor om Onda emot Goda. Idéer om ”humanitära interventioner” är alltid intimt knutna till föreställningar om Ont och Gott. Milosevic, Gaddafi, Syriens Bashar al-Assad, Venezuelas Nicolás Maduro samt, icke att förglömma, de styrande prästerna i Iran och många med dem har kvalat in som Onda. Må så vara – men allvarligt syftande diskussioner får varken börja eller sluta där.

Camp Bondsteel, Kosovo

Kosovo-kriget följdes inte av några humanitära åtgärder på marknivå efter bombstoppet den 11 juni. I stället för mänskliga rättigheter av bestående värde fick vi en ofantlig amerikansk militärbas – Camp Bondsteel. Plus en överdimensionerad staty av fredsängeln Bill Clinton i Kosovos huvudstad Pristina.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Mats Parner!
    Jag har grubblat på rubriken “Kosovokriget 1999 – vår nya värld tar form”
    Menar du att det nu är slut för USA att vinna krig? Åtminstone är det ju så att sedan Jugoslaviens upplösning så har USA inte vunnit några krig.

  2. Ett tillägg till min kommentar ovan:
    En flitig amerikansk skribent i sammanhanget är Andrew J Bacevich vars senaste bok just har kommit: “The Age of Illusions: How America squandered Its Cold War Victory”.

    Han är också president för Quincy Institute som presenterades på alliansfriheten.se för en månad sedan (5/12): A Manifesto For Restrainers, quincyinst.org

Välkommen med dina synpunkter!