LAGEN och de MÄNSKLIGA RÄTTIGHETERNA

Artikeln publicerad i FiB/K nr 10-2020

I en tredelad serie i Folket i Bild/Kulturfront undersöker skribenten Ingemar Ed den högst påtagliga och verkliga kampen om världsherraväldet ur olika aspekter. Del två handlar om lag och rätt.

Text: Ingemar Ed (arkitekt och frilansskribent och bosatt i Stockholm, medverkar regelbundet i Folket i Bild/Kulturfront)

Redan innan mänskliga rättigheter, som en individualiserad övernationell rättighetsform, kom att dominera den humanitära debatten pågick förstås en diskussion om hur människors rättigheter skulle skyddas. Rätten var länge oupplösligt förbunden med nationalstaten.Medborgarrättigheter var vad som garanterade någon form av skydd för liv och egendom.

Internationellt gällde först krigets lagar. Pionjär var holländaren Hugo Grotius, som under 30-åriga kriget formulerade sätt att begränsa krigets våld genom att skilja på stridande och civila, på tillåtna och icke tillåtna handlingar. Under 1700-talet utvecklades krigsrättsidéerna för att mot slutet av 1800-talet bli internationella konventioner i Genève och Haag och nå legal status i USA och flera europeiska länder, men undantagna var allmänt rebeller, otrogna och vildar. Det betydde att krigets lagar till en början bara gällde de ”civiliserade” folken. De skyddade därför inte Nordamerikas ursprungsbefolkning som oftadödades ner till sista man, kvinna och barn. Och då européerna åkte till kolonierna, ja, över huvud taget lämnade sin egen kontinent, var allt tillåtet. Det gällde långt in på 1900-talet och i praktiken även efter andra världskriget.

”Krigsrätten besvarar när man får föra krig och vad får man göra i krig. Men svaren har varierat beroende på människovärdet de krigförande tillskrivit motståndarna.”

Krigsrätten besvarar när man får föra krig och vad får man göra i krig. Men svaren har varierat beroende på människovärdet de krigförande tillskrivit motståndarna. Det bör vi ha i minnet när USA, Nato eller Ryssland låter bomberna regna över Afghanistan, Syrien eller Irak.

Även demokratin, med alla dess förtjänster, omfattar naturligtvis bara de egna medborgarna. Ett angripet land kan inte genom röstsedeln hoppas få våldet att sluta. Under brinnande Vietnamkrig finner vi ett slående exempel på det. Då Russelltribunalen, som ville jämföra USA:s krigföring med internationell rätt, skulle sammanträda i Stockholm 1967 satte sig den svenska regeringen och pressen till motvärn. I Expressen menade Per Wrigstad att tribunalen inte behövdes då USA:s president Johnson och hans vietnampolitik redan skulle ställas ”under hela det amerikanska folkets dom” i presidentvalet 1968. Historien upprepades i september i fjol då DN:s ledarsida uppmanade Israels väljare att sparka premiärminister Netanyahu om han genomförde den planerade annekteringen på Västbanken. Vi bör minnas att inget av valen innebar slutet på aggressionerna, men det centrala är ändå att vietnameser och palestinier inte fick rösta och det var de som drabbades.

När vår tids stormakter USA, Kina och Ryssland misstänkliggör varandra är lagen och rättigheterna alltid i fokus. Den internationella rätt som efter andra världskriget gradvis formaliserats reglerar förhållanden mellan stater men betydelsefullt nog också inom stater, som folkmord och brott mot mänskligheten. Problemet är att kampen i hög grad består av att sätta dagordningen. Att få chansen att avgöra vilka rättsliga övergrepp som placeras i centrum och görs till berättelser. Det har sällan omedelbar påverkan på krigföring, handelsembargon, fängslanden eller avrättningar, men på de långsiktiga möjligheterna att agera kriminellt eller i laglig gråzon.

Kina anklagas typiskt för människorättsbrott mot de egna medborgarna, som lägerindoktrineringen av den uiguriska minoriteten i Xinjiang, eller kränkningar av befolkningen i Hong Kong, där de rättsliga undantag som lovades vid regionens införlivande med Kina nu är på väg att raderas ut. USA anklagas typiskt för att dess interventions- och sanktionspolitik bryter mot internationell lag. Alla stormakterna hävdar att man försvarar nationens säkerhet, suveränitet, eller intressen.

”Enkelt uttryckt underkastar sig ingen av stormakterna den internationella rätten. Varken internationella domstolen, som avgör mellanstatliga tvister, internationella brottmålsdomstolen, som åtalar individer, eller andra instanser.”

Enkelt uttryck underkastar sig ingen av stormakterna den internationella rätten. Varken internationella domstolen, som avgör mellanstatliga tvister, internationella brottmålsdomstolen, som åtalar individer, eller andra instanser. Alla åberopar domar om de gynnar dem, avfärdar dem kategorisk när de går emot.

När Kina för några år sedan ställdes inför Haagtribunalen för en gränskonflikt i Sydkinesiska havet avfärdade man genast domslutet som gynnade Filippinerna. Ryssland har ställts inför internationella domstolen för finansiering och beväpnande av separatister i östra Ukraina, men ifrågasätter domstolens jurisdiktion. USA har tre gånger stämts av Iran inför samma domstol, senast gällande mordet på general Soleimani, men har på förhand lovat ignorera domarna.

USA betraktar generellt dessa internationella domstolar som ”oauktoriserade”, vilket bör tolkas som att de inte står under amerikansk kontroll. Trumpadministration har med ökande intensitet hotat internationella brottmålsdomstolen, och dess personal, då den vill utredda amerikanska soldater för krigsbrott i Afghanistan.

Debatten kring det armeniska folkmordet, som i Sverige särskilt engagerat folkrättsexperten Ove Bring, kan belysa hur den internationella rätten i ett bredare perspektiv fungerar.

Under första världskriget fick de allierade upp ögonen för det systematiska dödandet av armenier i Turkiet (i praktiken också assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker), då det fyllde ett syfte i krigspropagandan. Där uppstod begreppet ”brott mot mänskligheten” och det kallas ofta det första moderna folkmordet. Innan dess fanns varken brott mot mänskligheten eller folkmord men européerna hade likväl utfört dem på alla kontinenter. Tyskland är i dag det enda land som bett om ursäkt för, om än inte officiellt erkänt, folkmord under kolonialismen, på hereroerna i dagens Namibia. Övriga västländer har ägnat betydligt mer kraft åt Turkiets folkmordsförnekelser och gjort det till ett exempel på historierevisionism. Enligt Ove Bring är det möjligt och rimligt att tala om folkmord ävenföre folkmordskonventionens tillkomst 1948, men han och andra folkrättsexperter tenderar i retroaktivitet att använda begreppet sparsamt.

Någonting liknande gäller de mänskliga rättigheterna. Innan det tydligt definierats vad de stod för och vad de inte stod för kunde de inte åberopas.

I boken The Last Utopia har Samuel Moyn visat hur idén om mänskliga rättigheter, i sin moderna individualiserade form, är betydligt nyare än vi tror. Enligt Moyn är den inte heller arvet efter någon långtida västerländsk tradition utan till största del resultatet av slumpens skördar. Trots att de förekommer i FN:s deklarationer från 1948, var det först 1977 som begreppet kom på modet och bland annat genom president Jimmy Carter och Amnesty International gavs sin nuvarande betydelse. Anledningen till att mänskliga rättigheter efter kriget inte citerades oftare beror enligt Moyn på de revolutionära rättigheter som världens koloniserade folk vid den tiden krävde. Mänskliga rättigheter, som utformade i FN:s deklarationer, gav inget stöd åt nationellt självstyre. Antikolonial nationalism och kommunism var därför vad tredje världen samlades kring och vad som drev avkoloniseringen.

”Först när avkoloniseringens epok i praktiken hade avslutats kom därför de mänskliga rättigheternas tid, som en moralisk snarare än politisk hållning. Men de är svåra att följa upp juridiskt, i synnerhet, som vi har sett, därför att världens mäktiga vägrar underkasta sig internationell rätt.”

Först när avkoloniseringens epok i praktiken hade avslutats kom därför de mänskliga rättigheternas tid, som en moralisk snarare än politisk hållning. Men de är svåra att följa upp
juridiskt, i synnerhet, som vi har sett, därför att världens mäktiga vägrar underkasta sig internationell rätt.

Om stormakter som USA eller Kina söker skydda mänskliga rättigheter så undertecknar de åtminstone inte människorättskonventionerna. Av de 18 konventioner för mänskliga rättigheter som sedan 1965 lagts fram av FN har Ryssland undertecknat elva, Kina åtta och USA fem. Det rör sig naturligtvis inte om tillfälligheter utan om medveten cynisk kalkyl. USA:s siffra tillhör de lägsta bland alla världens länder och placerar dem endast i paritet med Malaysia och Bhutan.

Under större delen av 1900-talet förblev alltså länken mellan rättigheter och medborgarskap obruten. Men vi bör också förstå att det alltjämt är det dominerande förhållandet i praktiken. Medborgarskapet är ofta grunden till bostad, trygghet, utbildning och sjukvård och till rätten att obehindrat resa mellan länder.

Inga mänskliga rättigheter räddar världens 80 miljoner flyktingar. När stater dömer, fängslar eller avrättar sina medborgare är det nationella lagstiftningar som råder. I demokratier finnssociala och strukturella förtryck, i diktaturer ofta en ytterligare nivå av godtycklighet inom rättssystemet. Men skyddet av människor, och den grundläggande hierarkin mellan mänskliga liv, beror också av den nationella styrkan och prestigen i det mellanstatliga sammanhanget. Försäkringsbolagens beräkningar talar ett liknande språk, där priset på människoliv spänner mellan vita män i världens rikare delar till svarta kvinnor i de fattigare.

När vi vid konflikter eller invasioner hör talas om räknandet eller skyddandet av ”amerikanska liv”, förstår vi det som ett slag för nationella rättigheter och inte universellamänskliga rättigheter. Varför accepterade USA att hundratusen afghaner och hundratusentalsirakier dog i sviterna efter 11 september, där knappt 3.000 amerikaner dödats? Varför framhölls under Irakkriget endast de amerikanska förlusterna som skäl för tillbakadragande? Frågan går inte bara till amerikanerna själva utan till svenska medier som lydigt fortsatte räkna ockupationsmaktens förluster.

När vi ser de kostnads- och resurskedjor som leder till, i första hand, västvärldens överkonsumtion, baserad på underbetald arbetskraft i fattigare delar av världen måste vi undra hur det inte är en fråga om mänskliga rättigheter. Ekonomiska institutioner som Världsbanken och Internationella Valutafonden har förblivit exklusiva klubbar för amerikaner och européer. USA anser det en god gärning att man 2001 alls ”släppte in” Kina i Världshandelsorganisationen och kallar det nu ett misstag. Då Kina, helt logiskt, ville ta större plats i Asian Development Bank, stoppades detta av USA, varpå Kina skapade sin egen investeringsbank.

”Spår av det förflutna dröjer sig kvar. I den postkoloniala världen ser sig väst fortfarande som överdomare gällande rätt och fel.”

Spår av det förflutna dröjer sig kvar. I den postkoloniala världen ser sig väst fortfarande som överdomare gällande rätt och fel. USA söker genom människorättsfrågor avföra Kina som en globala ledare och framställa det som motståndare till framsteg och värdighet. Budskapet saknar inte relevans men i processen ignorerar man sina egna människorättsbrottsom vore de irrelevanta.

Rasismen var länge Sovjetunionens mothugg mot USA under det kalla kriget. Hur kunde USA tala om politiskt förtryck i öst när man lät sin svarta befolkning leva i undantagstillstånd? Möjligen medvetna om det toppade CNN:s hemsida, dagen efter mordet på George Floyd med rubriken ”Kina diskriminerar afrikaner”.

I juni cirkulerade ryktet att Ryssland betalat talibaner för att döda amerikanska soldater i Afghanistan, och, så att säga, satt ett pris på deras huvuden. CNN:s reporter kallade det ”chockerande information” och i direktsändning utbrast den politiska veteranen, kongressens talman Nancy Pelosi: ”Jag hoppas det inte är sant!”. Ingen av dem nämnde att USA, just i Afghanistan, åren 1979 till 1989 finansierat Mujaheddin för att döda sovjetiska trupper, vilket dessutom sådde fröet till al-Qaida.

Då väst inte alltid kommer åt de stater eller krigsförbrytare man önskar är en vanlig tolkning att det internationella rättsystemet inte fungerar, och i USA:s fall att det därför måste kringgås. Men det är en slutsats som bör ifrågasättas. Då Ryssland annekterade Krim kunde USA, EU och Japan införa kraftiga sanktioner, och Ryssland uteslöts ur G8-gruppen. När USA invaderade Irak var, på grund av USA:s överlägsna makt, ingenting sådant möjligt. En fråga som aldrig fått rättsliga följder är också USA:s drönarkrig, som juridiskt betecknas som utomrättsliga avrättningar. Och även om medialjuset försvunnit därifrån fortsätter Amnesty International och andra att notera USA för sådana mord. Under sina två första år vid makten beordrade president Trump fler drönarattacker än Barack Obama gjorde under hela sin presidenttid. Där finns nästan ingen möjlighet att få stopp på dödandet och det är naturligtvis lika mycket ett tecken på ett fallerat system.

Slutsatsen är att makt mer än rätt styr den internationella rättsskipningen. Makten över de egna medborgarna, makten inom den mellanstatliga ordningen och makten över internationella domstolar och institutioner. Väst, och i synnerhet USA, har ännu övertaget, både i påtryckningsmedel och propaganda, och det är ett huvudskäl att bevara militär och ekonomisk överhöghet. Enda sättet att på längre sikt öka rättssäkerheten är att överföra makt till de internationella domstolarna, men för stunden rör sig världen i motsatt riktning.

ANNONS