Låt oss äntligen börja tala om Syrien

1
106
Idlib där nu slutstriden står är en vacker plats, typisk olivlund. (Bild: Wikipedia)

Vi lever i en ond tid, och något av det allra plågsammaste är det krig som har pågått i Syrien alltsedan våren 2011. Utan att lyckas särskilt väl har jag sökt förstå något av det som skett och sker och vacklat mellan en rad skilda ståndpunkter. Den bild jag numera har av kriget överensstämmer knappast med det facit som ideligen presenterats för oss i de tongivande medierna. Detta är i alla händelser vad jag, i september 2019, har kommit fram till:

De båda huvudparterna i kriget har så gott som hela tiden varit den reguljära syriska armén å den ena sidan och en serie fundamentalistiska terrororganisationer som Islamiska Staten (IS), al-Qaida, Jabhat al-Nusra o s v å den andra. Så kallade moderata rebeller, kritiska mot Bashar al-Assads regim, spelade en viss roll i inledningsskedet men försvann tämligen omgående från den militära scenen.

Bland de extremistiska mördar- och ”Allahu Akbar”-kotterierna har syrier funnits, men lejonparten av de heliga krigarna är importer från inte mindre än ett hundratal olika länder – Irak, Libyen, Tjetjenien, Tunisien etc. Det som utspelats, och som fortfarande pågår, är alltså INTE ett inbördeskrig. Faktum är att Syrien har invaderats av krafter, som finansierats och sponsrats av Saudiarabien, Qatar, Förenade Arabemiraten, Turkiet och USA och som – i praktiken om än inte officiellt – stötts av hela det västliga etablissemanget med EU och Nato i spetsen.

Uppfattningen att de båda huvudaktörerna i krigets Syrien har varit dels landets stående förband och dels ett antal sekteristiska terroristgrupper är inte den vanliga i Sverige och i övriga västvärlden. Ännu ovanligare har det varit att beskriva de utifrån kommande mord- och våldtäktsligorna som de verkliga aggressorerna och egentliga krigsanstiftarna – vilket jag personligen tror att de är.

Hos oss har istället president Bashar al-Assad setts som det allt överskuggande problemet. Det är han som varit den personifierade ondskan. Därigenom har vi själva, stora delar av omvärlden och framför allt USA/EU/Nato mer eller mindre aktivt kommit att delta i ett besynnerligt ’regimskiftes-projekt’. Ja, krigets främsta syfte har varit att på alla sätt detronisera al-Assad – liksom det i tidigare sammanhang gällt att störta Slobodan Milosevic, Saddam Hussein, Muammar Gaddafi och, när detta skrivs, Nicolás Maduro i Venezuela.

Det är en sak att al-Assad leder en auktoritär regering och att alla de nyssnämnda männen gjorde och gör detsamma. Vi vet att många oppositionella försmäktar i den syriska regimens fängelser, att tortyr används regelmässigt (liksom för övrigt i samtliga Mellanösterns länder, Saudiarabien inte minst) och att mänskliga rättigheter ofta nonchaleras. Men det ständigt upprepade påståendet att de styrande i Damaskus, planmässigt och systematiskt, har eftersträvat att utplåna sitt eget lands civilbefolkning är ju en annan sak – helt utan verklighetsförankring. Inför den sortens utsagor borde varningsklockorna pingla hos alla tänkande individer. Men det gör de inte. Talande är att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt, av alla, i februari 2017 skrev ner sitt hjärtas mening på Twitter och tillkännagav följande:

”Assad är en bödel och förtryckare. Syrien kan inte få verklig fred och frihet så länge han sitter kvar.”

Med dessa ord gav Sjöstedt uttryck för det synsätt som alla våra riksdagspartier och hela det officiella Sverige har ställt sig bakom. Själv betvivlar jag att al-Assad är en första klassens despot men utesluter inte att så är fallet. Min poäng är icke desto mindre att det våld som de många terrorgrupperna av IS- och al-Qaida-snitt har utövat med klar marginal överträffar allt annat våld i Syrien-kriget. En seger för dessa medeltida vettvillingar skulle ha inneburit den ultimata katastrofen med drakoniska sharialagar och hela baletten som följd.

Men genom Rysslands inträde i kriget på den syriska arméns sida i slutet av september år 2015 bröts terrorgruppernas frammarsch; rövarbanden kunde inte längre segra. Jag är alls ingen vän av Ryssland – tvärtom – men jag ser hellre fortsatt Assad-styre och rysk närvaro i Damaskus än jag ser islamistiska sekter i maktens boningar i samma stad. Det faktum att ryssarna ingrep i kriget och riktade vapnen mot Islamiska Staten var betydelsefullt på ännu ett sätt – nämligen på det sättet att Förenta Staterna och dess allierade från och med nu tvangs att bekämpa IS på allvar. Det hade man inte gjort tidigare.

Eftersom prioritet nummer ett hela tiden var att slå ut al-Assad-regimen, så kom USA:s inställning till den väpnade oppositionen att bli tvehågsen och ”pragmatisk”. Man kan säga att IS och andra muntra kalifat-ivrare både älskades och slogs ihjäl allt efter omständigheterna med samma kalla Nato-själ. Nu fick hals(av)skärarna med ens TVÅ högpotenta stormaktsfiender istället för som tidigare bara en halv. Det resulterade i att kalifatets länge så imponerande territorium krympte i tempo furioso.

Under perioden augusti 2014 till och med den 30 september 2015 genomförde USA och dess partners 2300 flygattacker i Syrien, alltså i genomsnitt 5–6 varje dygn. Det var folkrättsstridigt och ett otvetydigt brott mot FN-stadgan; man har ingen rätt att bomba ett annat land, ens om man påstår sig föra krig mot IS eller ens om Assad skulle vara en modern Hitler. Vidare förhåller det sig så att den med en skara olika terrorfraktioner oavlåtligt kollaborerande staten Israel har genomfört hundratals flygbombningar och andra krigshandlingar i Syrien från 2013 till dags dato (september 2019).

Det ”normala” hade varit att ledande politiker i blågul dress, säg en Annie Lööf eller en Jan Björklund, ideligen hade ställt sig upp i vår riksdag och, under årens lopp, med kraft brännmärkt dessa brottsliga handlingar. Men något sådant har givetvis inte föresvävat dem. Vi är ju bevars trogna cheerleaders på den goda sidan – nu som alltid…

En sak har förvånat mig särskilt mycket: att man i den allmänna debatten så väldigt sällan hänvisar till de slående likheterna mellan kriget i Syrien och 2011 års djupt orättfärdiga Libyen-kampanj. I Libyen, som också var ett tidstypiskt ’regimskiftesprojekt’ med överste Gaddafi i rollen som Djävul, krossades en relativt väl fungerande nation med Storbritannien, USA, Frankrike och Qatar som de främsta, men långtifrån de enda, aggressorerna. Även Sverige spelade med. Sinsemellan stridande terroristgrupper tog sedan makten i det land som ofta sagts vara Afrikas mest utvecklade men som nu låg i spillror. Är vi stolta över det?

Det är nu hög tid att vi forcerar de svårgenomträngliga propagandadimmorna och talar klarspråk om Syrien. Kanske är jag snett ute och har fått det mesta om bakfoten. I så fall hoppas jag att någon eller några kan visa att så är fallet, gärna bortom allt rimligt tvivel.

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. En klok kommentar, Mats P!

    För den läskunnige vill jag även rekommendera Samar Yasbeks intervjubok Nitton kvinnor – Berättelser om syriskt motstånd, som kom i våras. Här finns förklaringar till just det du tar upp i ditt inlägg, nämligen varför den inhemska oppositionen “försvann” redan i krigets inledande skede och inbördeskriget snabbt blev ett av sunnifundamentalister (givetvis med stöd av västimperialismen) drivet krig mot den syriska staten.

    Här ligger också en av förklaringarna till att denna, av många kallad förtryckarregim, under mer än fyrtio år kunde behålla makten i Syrien och därmed vara en garant för religionsfrihet och att motsättningarna inom landet inte (med undantag av sammandrabbningar i början av 1980-talet) tog sig militära splittringsformer. Hellre än ett statligt sammanbrott av Balkan-karaktär och med liknande konsekvenser som i Libyen och Irak valde det syriska folket med sin sunnimajoritet att tills vidare acceptera ett alawitstyre. Alawiterna är en sekt inom den shiitiska islamska läran, vilket naturligt förklarar det stöd Al-Assad fått allt sedan krigets början av Iran och libanesiska Hizbollah.

    Utöver det slutliga nedkämpandet av de sista invasionsstyrkorna har det nu i dagarna seglat upp ett nytt krigshot i form av Turkiets hot om att med våld upprätta en buffertzon i Norra Syrien, som i det närmaste i sin helhet gränsar till Turkiet och i dag behärskas av de syriska kurderna, som gick i främsta ledet i kriget mot IS och därigenom lyckades konsolidera sitt eget embryo till statsbildning i detta område (läs Joakim Medins fina skildring Kobane – Den kurdiska revolutionen och kampen mot IS för en initierad bakgrund!).

    Glädjande nog har detta nu lett till fördjupade kontakter mellan kurderna och al-Assad för att slå vakt om de syriska gränserna. Vi bör ge allt stöd till dessa strävanden, samtidigt med en stilla undran om varför FN, som tidigare varit aktivistiska mot Syrien, nu tiger still när en medlemsstat förklarar sig beredd att gå till militärt angrepp mot en annan medlem utan att tidigare hotats av denna på något sätt!

Välkommen med dina synpunkter!