För några år sedan trodde många att Östersund med flaggskeppet ÖFK var på väg att bli hela Sveriges nya fotbollshuvudstad. ÖFK hade oväntat nått allsvenskan och styrdes av en dynamisk vildhjärna med gränslöst beteende, järnhårda nypor, brett kontaktnät och en bakgrund som överstelöjtnant – Daniel Kindberg. Med sitt obändiga självförtroende och sin vinnande stil påminde denne frejdige omstörtare närmast om en rockstjärna.
Redan 2012 eller möjligtvis 2013 tillkännagav ordförande Kindberg att hans ÖFK hade inlett ”ett unikt samarbete med Libyen”. Enligt det avtal som undertecknats mellan ÖFK och den libyska staten, skulle cirka 250 lovande ungdomsspelare årligen bege sig från norra Afrika till den jämtländska fjällvärlden och där utbildas fotbollsmässigt av professionella tränare. Avtalet löpte på fem år, och från libysk sida var man beredd att satsa hela 530 miljoner, drygt en halv miljard, kronor. Det är ur svenskt perspektiv det största fotbollsrelaterade avtal som någonsin ingåtts, meddelade Sportbladet.
På senare tid har Daniel K:s stjärna dalat högst betänkligt: 2019 dömdes han till treårigt fängelsestraff för bland annat grovt bokföringsbrott och grov trolöshet mot huvudman. Även det storartade Libyen-projektet gick om intet och sjösattes aldrig. Förutsättningar saknades. I dagens Libyen pågår väpnade strider mellan rivaliserande grupper, infrastrukturen är nästan helt sönderslagen, kaos härskar på alla plan och få om ens några tänker längre på fotboll. De katastrofala händelserna 2011 kastar sin mörka slagskugga över tillvaron.
Det var i början av det året, således för precis ett decennium sedan, som lågintensiva inbördesstrider utbröt i det glest befolkade men relativt välutvecklade landet, där städerna Tripoli och Benghazi kom att bli huvudcentra för regimen respektive oppositionen.
I tongivande västmedier framhöll man att Libyens diktator, överste Muammar Gaddafi, dödade civila, attackerade det egna folket med stridsflyg och gav sina ”afrikanska legosoldater” oinskränkt fullmakt att plundra, trakassera och ödelägga. På olika håll liknades president Gaddafi vid en reinkarnerad Pol Pot. Verkligheten såg emellertid annorlunda ut. Inbördesstriderna utlöstes inte av regeringsstyrkorna men väl av extremistiska islamister med Benghazi som tillflyktsort – och i det fullskaliga markkrig som tog vid i en senare fas 2011 deltog truppkontingenter ifrån Jordanien, Arabemiraten, Egypten, Sudan, några av stormakterna och framför allt Qatar. Den roll som qatarierna spelade kom att bli avgörande.
Den 17 mars 2011 antog FN:s Säkerhetsråd resolution nr 1973, i vilken medlemsländerna beordrades att ”vidta alla nödvändiga åtgärder för att skydda civila och civilt befolkade områden som stod under hot om attack”, underförstått från Gaddafis regeringstrupper. Rådet beslöt dessutom att upprätta en flygförbudszon i fredsbevarande syfte. Inbördeskriget hade då pågått i cirka två månader och skördat uppskattningsvis några hundra dödsoffer. Onsdagen den 23 mars, sex dygn efter att den nyssnämnda resolutionen antagits, påbörjades det som kallades ”Operation Unified Protector”, vilket i klara verba innebar oavlåtligt Nato-bombardemang av Libyen under återstoden av året. I praktiken ingrep världssamfundet, med Nato som sin verkställande part, till förmån för den ena sidan i det som var en strikt intern konflikt – utan att några som helst förhandlingslösningar hade prövats. Man skulle kunna säga att FN på så vis bröt mot FN-stadgan. I operationen deltog totalt 18 länder av vilka Sverige var ett.
Bland de främsta pådrivarna märktes Frankrike, Storbritannien och USA i just den ordningen.
Till bilden hör att det givna FN-mandatet med påfallande klara marginaler kom att överskridas genom alltmer urskillningslösa bombangrepp i Nato-regi och genom att markstrider efterhand inleddes, stick i stäv mot FN-direktivet. Till saken hör också att resolution 1973 var något av en papperstiger. Indien, Brasilien, Tyskland, Folkrepubliken Kina och Ryssland, med en sammanlagd folkmängd på ungefär 3,5 miljarder, lade alla ner sina röster i Säkerhetsrådet. Med tiden sällade sig en rad länder i Arabvärlden, Afrika och på andra håll till kritiker-kören och dömde ut resolutionen som krigsaktivistisk. Själv vill jag tro att det jag kallar Libyenkampanjen i praktiken var ett avsiktligt regimskiftesprojekt med Frankrike, Storbritannien och USA som de viktigaste intressenterna. Gaddafi-regimen skulle till varje pris störtas av strategiska, geopolitiska och oljeskäl. Så blev det också. Den 20 oktober mördades presidenten av islamistiska terrorister (till utrikesminister Hillary Clintons oförställda glädjeyttringar) med förbistring och total oreda som följd.
”Krigen i Libya skulle åpne for en krig i Syria”, antecknar professor Ola Tunander i sin ambitiösa studie Libyakrigen – Bruken av retorikk og bedrag for å ödelegge en stat (Sirkel forlag Oslo, 2018). Dock kom någon flygförbudszon av Libyen-modell aldrig att upprättas i Syrien, trots att en sådan ansågs vara ett funktionellt vapen i kampen för att störta Bashar al-Assads regim. De styrande i Kina och Ryssland såg med ytterst oblida ögon på ”Operation Unified Protector” och lade i Syrienfrågan INTE ner sina röster i Säkerhetsrådet. Ett resolutionsförslag från Väst den 19 juli 2012 bemöttes i stället med veto, veto.
Alla de blågula riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna, som på den tiden ogillade Nato, ställde sig bakom de svenska krigsinsatserna i Libyen. Det var på ett vis förståeligt; propagandan mot överste Gaddafis påstådda blodsregemente var överväldigande och påtryckningarna från de mest aktivistiska Nato-staterna exempellös. Det kan inte ha varit lätt att stå emot. Desto obegripligare är det att i stort sett all självkritik uteblivit från våra partirepresentanter från höger till vänster, trots att vi numera har tillgång till facit: krigsäventyret slutade i fiasko och i tragedi, Libyen slogs i spillror och människor i tio-tusental förlorade sina liv. Enbart under treårsperioden 2016, 2017 och 2018 drunknade (minst) 9.900 båtflyktingar i Medelhavet.
Nästan ingenting verkar man ha lärt sig. Sveriges utrikespolitik av i dag handlar inte så mycket om att respektera folkrättsliga principer som att skilja ut förmodat onda makthavare i tredje världen ifrån de goda samt att spela på Natos planhalva och därigenom på Förenta Staternas. Ont ställs oavlåtligt mot gott. Jag kan tänka mig att Gaddafi var ”ond”. Hur som haver kvalade han in som fullblodsexcentriker under sina 42 år som Libyens självutnämnde vägledare. I den franska journalisten Annick Cojeans bok Villebråden i Gaddafis harem (Lindskog förlag, 2013) framställs han som omättlig sexgalning – ja, som felande länk mellan vår gamle risbastuälskare Hans Scheike och den österrikiske källarmästaren Josef Fritzl. Det kan vara sant eller ungefär lika gärna falskt.
I alla händelser kan en utrikespolitik som vill inge respekt inte baseras på andrahandsuppgifter, infam ryktesspridning och knäfall för allsköns krigsherrar.
För övrigt misstänker jag att översten och överstelöjtnanten, Muammar Gaddafi och Daniel Kindberg, skulle ha funnit varandra både på och utanför fotbollsplanen, om de bara fått chansen att träffas.
Sällan man läser något så kunnigt och upplysande om Gadaffi, Lybien, och Sveriges till oigenkännlighet förvridna utrikespolitik.
Smaka på det här stycket som i ett nötskal så träffsäkert sammanfattat Sveriges säkerhetspolitik av i dag:
”Sveriges utrikespolitik av i dag handlar inte så mycket om att respektera folkrättsliga principer som att skilja ut förmodat onda makthavare i tredje världen ifrån de goda samt att spela på Natos planhalva och därigenom på Förenta Staternas.”
Genialt liksom kopplingen till ÖFK.
”Alla de blågula riksdagspartierna utom Sverigedemokraterna, som på den tiden ogillade Nato, ställde sig bakom de svenska krigsinsatserna i Libyen”, skrev Mats Parner.
Varför behövs tillägget ”som på den tiden ogillade Nato”? För mig ser det ut som ett försök från Mats Parner att blanda bort korten. När det kom till den berömda kritan visade det sig att vänsterpartiet var ett krigsparti som röstade för att Sverige skulle föra krig mot en suverän stat i Afrika, medan sverigedemokraterna visade sig vara ett fredsparti. Detta faktum är svårt att hantera för Sveriges vänstersinnade.
Bisatsen om Nato ser ut som ett försök av Mats Parner att få det att framstå som att det bara var en tillfällighet att sverigedemokraterna röstade rätt: en bieffekt av ett annat ställningstagande.
Mats Parner försöker också bortförklara att vänsterpartiet röstade för krig: ”Det var på ett vis förståeligt; propagandan mot överste Gaddafis påstådda blodsregemente var överväldigande och påtryckningarna från de mest aktivistiska Nato-staterna exempellös. Det kan inte ha varit lätt att stå emot.”
Vadå ”överväldigande”? Det var väl bara att säga och rösta Nej? Vad var det för superkrafter som gjorde det möjligt för sverigedemokraterna att ”stå emot”?
Det bästa jag läst om Libyen.
Vänsterpartiet kommer aldrig undan att det ställde upp på angreppskriget på Libyen. Om nu vänsterpartiet kommit till insikt, och brist på tid har det ju inte varit, så hade partiledningen kunnat komma med en ursäkt.
Jag sade jämt till mina elever att man har rätt att göra fel, särskilt när man är ung och oerfaren, men när man upptäcker felet skall man inte slingra sig (”Det kan inte ha varit lätt att stå emot.” är ett exempel på slinger), utan bara säga att man hade fel. Det har jag flera gånger fått göra som lärare, och även någon gång som kommentator på fib.se.
Uttrycket att ”man lär av misstagen” syftar på en urgammal kunskap i mänsklighetens historia. Den som inte visar att hen har denna kunskap, visar i stället att hen vidhåller sitt misstag. Därför har jag om vänsterpartiet dragit slutsatsen att det inte är något antiimperialistiskt parti.
Artikeln visar att myntet har två sidor. Vad gäller Libyen och den bild jag har fått mig informerad via media stämmer inte med denna artikel. Har alltid varit kritisk till vad Nato sysslar sysslat med.
Men att Sveriges politiska partier utan SD motsatte sej landets utrikespolitik var en nyhet. Minns inte att vi i Finland visste detta? Nu har vi ju samma problem visavi Nato som Sverige.
Tackar för FiB:s upplysande artikel.
Du måste logga in för att kommentera.