Nog finns de onda i Syrien-kriget, men inte där de flesta letar

2
751

Bildtext: Människorna flyr områdena runt Aleppo i Idlibprovinsen mot syriska nordvästra Afrindistriktet nära turkiska gränsen (13 februari 2020. Foto: AFP)

Läget är just nu förtvivlat för ungefär 700.000 flyktingar i Idlib-provinsen i krigets Syrien. Min bild av kriget och den nuvarande situationen är denna:

1 Det är omvärldens moraliska plikt att försöka hjälpa alla de oskyldiga människor som nu befinner sig på flykt. Vid pass 3,5 miljoner syrier befinner sig sedan tidigare i Turkiet, och Sverige har genom åren tagit emot många.

Men finns någon verklig hjälpberedskap från vår sida i nuläget? Västvärlden har redan från början sagt att president Bashar al-Assad och dennes närmaste måste bort – hur man nu kan ta sig rätten att hävda detta i strid med FN-stadgans portalparagrafer – och har minst av allt något att vara stolt över;

2 Det som hänt de senaste veckorna i Syrien är inte någonting kvalitativt nytt. Det är samma krig som tidigare, även om det är ännu blodigare än förut och intensivare rent kvantitativt.

Vad vi ser är att den syriska reguljära armén, med ryskt militärt bistånd, slåss mot – väsentligen – fundamentalistiska sekter av ISIS-, al Qaida- och Jabhat al-Nusra-typ. Det är både naturligt och rimligt att Damaskus-regimen för denna kamp. Den erinrar i viss mån om de strider som Gustav Vasa – den blodbesudlade Gustav Vasa – tvingades föra mot diverse bondeuppror på sin tid. Hade det varit bättre om Nils Dacke segrat? Den frågan kan besvaras med ett entydigt NEJ;

3 Alla de som talar om den hårdföre och hänsynslöse Bashar al-Assad må ha rätt så långt. Men vilka är de reella alternativen till honom och hans ministär och vilka har de varit under det nio år långa kriget? Väst satsade på att förvandla Syrien till ett nytt Libyen med flygförbudszoner och allt detta, men både Ryssland och Kina motsatte sig detta med Libyen-debaclet i färskt minne, 2011, och inlade sitt veto i FN:s säkerhetsråd.

Om Väst fått sin vilja igenom, så hade Syrien, troligtvis, blivit ett nytt Libyen med sönderslagen infrastruktur och totalt kaos över hela linjen;

4 Ett annat alternativ till regimen al-Assad var på god väg att förverkligas på hösten 2015, då Islamiska Staten med hjälp av andra halsavskärar-sekter höll på att inta Damaskus. Det var i det läget som Ryssland ingrep militärt i kriget. Jag är ingen vän av Putin & Co – tvärtom – men i valet mellan de allra vidrigaste formerna av terrorister och al-Assad vid maktens köttgrytor, så föredrar jag definitivt al-Assad;

5 Det är möjligt att de som skyller hela kriget på al-Assad och Ryssland och sedan kortsluter alla resonemang inte är hycklare i vare sig helg eller söcken. Men de ägnar sig åt att analysera krig och konflikter enbart i termer av goda och onda, och det är nästan lika illa. I Syriens nuvarande president tycker man sig ha identifierat den personifierade Ondskan.

Nog finns de onda i Syrien-kriget, men inte där de flesta letar med så febril intensitet. Varifrån kommer pengarna, vapnen och terroristerna? Det är “en bra fråga”, som det brukar heta. Den är väl värd att begrunda.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. ”Jag är ingen vän av Putin & Co – tvärtom – men i valet mellan de allra vidrigaste formerna av terrorister och al-Assad vid maktens köttgrytor, så föredrar jag definitivt al-Assad;” Typiskt egotrippad kommentar (jag, jag…). ”Putin & Co” en mycket vanlig kommentarsläng från russofober. En riktig antiimperialist gör inte sådana kommentarer. ”al-Assad vid maktens köttgrytor” likadant, total brist på respekt för att det uteslutande är det syriska folkets rätt att i rådande krigssituation eventuellt komma med sådana kommentarer. Vad jag och alla antiimperialister har att ta ställning till är bara: på vilken sida i angreppskriget mot Syrien står rätten? ”Jag är ingen vän av M. Parner och andra som blandar in sitt ego i den antiimperialistiska kampen – tvärtom!”

  2. Några frågor till Bertil Carlman:
    Du skriver om Mats Parners Syrien-inlägg: ”En riktig antiimperialist gör inte sådana kommentarer”. Jag undrar hur du definierar en ”riktig” antiimperialist? Är det någon som kritiserar sådant som du gillar, eller?

    Att skriva att någon är ”vid maktens köttgrytor” är tydligen också fel, enligt dig. Menar du att det bara är det du kallar ”det syriska folket” som har rätt att uttrycka sig så?

    Hävdar du också att ingen skribent får uttrycka sig som du hävdar att ”russofober” har sagt i något sammanhang?

    Vad menar du med ”på vilken sida i angreppskriget mot Syrien står rätten”? Vilken rätt? Vem har stiftat den och vem upprätthåller den?

    Samtidigt säger du dig vara fiende till den som ”blandar in sitt ego” i ”den antiimperialistiska kampen”. Menar du att du inte sysslar med sådant? Är det någon sorts ”högre instans” (Gud?) som styr ditt skrivande? Är det fel att tänka själv?

Välkommen med dina synpunkter!