Stalin var en klok general

4
660
Scherl: An der Sowjetfront: Verschlammte Strasse im Raum von Moskau. PK-Aufnahme: Kriegsberichter: Britting 10322-41 Nov. 41
November 1941 på Sovjetfronten. Tyska fordon fastnar i leran nära Moskva (Foto: Wikipedia)

Andra världskriget har det skrivits mycket om, bland annat Molotov-Ribbentrop-pakten. Sen flera år tillbaka söker akademiker, media och politiker revidera historien och skapa en bild av att Stalin och Hitler var lika goda kålsupare, att Hitlertyskland besegrades framför allt av USA-England.

Om Sovjet nämns i segern över Hitlerfascismen är det oftast slaget om Stalingrad, vilket brukar anges som en av vändpunkterna. I Skriftställningen i FiB/Kulturfront 9/2019 skriver Jan Myrdal att han skrivit om det tyska anfallet på Sovjetunionen 1941 ”på ett nytt sätt”. Myrdal menar att slaget om Moskva i okt–december 1941 avgjorde andra världskriget. Jag delar helt den uppfattningen som jag haft sen några år. Varför?

Tysklands anfall på Sovjetunionen den 22 juni 1941, Operation Barbarossa, baserades på strategin att Sovjets krigsmakt och stat skulle bryta samman som den tyske generalstabschefen Franz Halder (FH) skriver i boken Operation Barbarossa (s 91).

Halder framhäver flera orsaker till att blixtkriget misslyckades men som främsta anger han att Hitler hade underskattat stabiliteten i det sovjetiska systemet och viljan hos folket att försvara sitt land. Detta förvärrades av den ”helt felaktiga behandlingen av befolkningen i de ockuperade områdena, framför allt i Ukraina och i Baltikum” (s. 91–92).

Han ger Stalin rätt gentemot den sovjetiske marskalken Zjukov angående slaget om Kiev i augusti 1941. Det var visserligen en stor taktisk seger för Nazityskland som tillfångatog ca 600.000 ryska soldater. Men motståndet hade varit, som på så många andra ställen, mycket segare än tyskarna väntat. Detta innebar en strategisk förlust då det fördröjde anfallet mot Moskva. Halder framhäver också att man misslyckades ”att snabbt slå sönder fiendens väpnade styrkor”.

Allt detta visar att Tysklands strategi mot Sovjet var ytterligare ett blixtkrig av det slag som varit framgångsrikt i Polen, Norge, Frankrike, Grekland och Jugoslavien. Det var för ett sånt krig Tyskland var rustat, detta var operation Barbarossa, historiens största fälttåg där Tyskland med allierade (inkl. Finland) med minst 4 miljoner man anföll Sovjet. Planen var att den avgörande segern skulle vinnas före vintern 1941–42, därför hade tyskarna ingen vinterutrustning!

Bristen på vinterutrustning har ibland använts som ursäkt för det tyska misslyckandet, men att allt ska gå som planerat innebär en underskattning av fienden, vilket är ett kardinalfel i all militär planering.

En annan sak som framkommit under senare år, som bland annat Anders Carlsson (AC) tar upp i sin bok Resa in i det okända (s. 442–445), är att Stalin inte bröt samman vid det tyska anfallet 22 juni, att Stalin kriget igenom höll en lugn stil där han lyssnade på andra och uppmuntrade dem att säga sin mening, vilket bekräftas av sovjetiske marskalken Zjukov i Geoffrey Roberts (GR) bok Stalins general. Stalin var en del av ett kollektivt ledarskap.

Stalins beslut att hålla Röda arméns huvudstyrkor 20–30 mil bakom gränsen inför det stundande anfallet har ofta kritiserats men var korrekt. Detta bekräftas av Zjukov, som noterar att ”Hitler-kommandot på allvar räknade med att vi skulle dra fram … huvudstyrkorna närmare statsgränsen, där fienden avsåg att omringa och tillintetgöra dem. Detta var huvudmålet i plan Barbarossa” (AC s. 446).

Boken Hitlers första nederlag av Zetterling och Frankson (ZF) är en noggrann genomgång av slaget om Moskva och kriget fram till dess. ZF bekräftar att Sovjet skulle besegras genom blixtkrig; att Sovjet antingen skulle kollapsa eller tvingas be om fred som Frankrike.

Hitlertyskland inleder huvudanfallet på Moskva den 2 oktober men tvingas snart till halt delvis p g a leriga vägar. När offensiven återupptogs i slutet av november ville de ryska befälhavarna vid fronten att nya, delvis outbildade styrkor skulle sättas in. Stalin sa nej och ZF bekräftar riktigheten i beslutet. När styrkorna var färdigutbildade kunde de sättas in i motoffensiven som blev Hitlers första nederlag! (ZF s. 277).

Trots en del osakliga omdömen om Stalin (ZF bedömer slaget om Kiev helt annorlunda än Halder), framkommer tydligt att Sovjet, trots enorma förluster i material och manskap, gav hårdare motstånd än Hitler räknat med redan från början av kriget. Sommaren 1941 förlorade Tyskland dubbelt så många soldater som under erövringen av Frankrike 1940 (GR s. 154).

Misslyckandet med blixtkriget hösten-vintern 1941 medför att en del militärer och andra tyskar redan då börjar tvivla på att Hitler ska segra. En intressant uppgift hos Zetterling-Frankson är den om Walter Borbet som innehade flera centrala befattningar i den tyska krigsekonomin och upprustningen, bland annat som ansvarig för ammunitionsproduktionen. Borbet visste vad som stod på spel och insåg att nederlaget vid Moskva innebar en sån katastrof att han valde att begå självmord (ZF s. 278–79). General Heinrici skrev redan 19 november i brev hem att hustrun nog fick ställa in sig på en jul utan honom: ”Kriget fortsätter också under nästa år. Ryssland är svårt slagen men inte död” (ZF s. 263).

Blixtkriget och därmed hela grunden för operation Barbarossa misslyckas under hösten -41 och operation Tyfon, alltså slaget om Moskva, avbryts efter 2 månader, omkring 4 december. Visserligen började USA och Storbritannien i dec -41 skicka hjälpsändningar men dessa fick betydelse först 1942. Under operation Tyfon tvingades Sovjet stå emot ett anfall med 70 divisioner som mönstrade en miljon soldater, 1.700 stridsvagnar, 14.000 artilleripjäser och nästan 1.000 flygplan (GR s. 155).

Operation Barbarossa var världshistoriens största anfallsoperation. Att Sovjet lyckades stå emot detta anfall vittnar inte bara om att Stalin var en duglig ledare utan också styrkan i den socialism som de sovjetiska folken byggde upp.

Slaget om Stalingrad ett år senare ska inte på något vis förminskas. Efter det går Sovjet på offensiven. Stalingradslaget var oerhört viktigt för stridsandan i Sovjet och gav också hopp och ny energi för alla som kämpade i den antifascistiska kampen.

Det var den tidens antiimperialistiska kamp, en kamp mot fascism och för nationellt oberoende – för nationen. ”Nationalsocialisten” Hitler var varken nationalist eller socialist, utan chauvinist och imperialist.

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Slaget vid Kursk sommaren 1943 kallas “historiens största pansarslag” både i Nationalencyklopedin och Wikipedia. En avgörande händelse i andra världskriget. Det var första gången Sovjetunionen utan stöd av sin viktiga allierade – vintern – besegrade den tyska invasionen. Men varken Nationalencyklopedin eller Wikipedia nämner de större strategiska sammanhangen i samband med slaget. Tyskarna hade Azerbajdzjans oljereserver i sikte, Baku. Stalingrad och slutligen Kursk omöjliggjorde en offensiv i den riktningen.

  2. Ett annat viktigt datum är den 9 oktober 1941 då Hitlers presschef Otto Dietrich inför världen (och i synnerhet den tyska befolkningen) kunde kungöra att kriget i praktiken var slut. Röda Armén var besegrad och det återstod bara en del upprensningsaktioner. Propagandaministern Joseph Goebbles var rasande; han visste att nu skulle genomsnittstysken ta fram champagneflaskan som stått och väntat på segerdagen. Men sedan skulle besvikelsen bli desto större. Det var också vad som skedde. Redan två veckor senare, d v s innan ens november hade infunnit sig, hade den tyska segerpropagandan tystnat och ersatts av de vanliga krigsbulletinerna. Fördelaktiga för Die Wehmacht givetvis, men avspeglade inte att “bara” en del upprensningsaktioner exekverades. Kanske var det nu som den tyska hemmafronten fick en knäck de aldrig hämtade sig ifrån.

    Har skrivit om detta på lindelof.nu.

  3. Jag har svårt för denna idoldyrkan av Stalin som KP håller på med. Ulf Nilsson framställer Stalin som en övermänniska som hade rätt i allt, t o m mot Zjukov. Han förtiger emellertid de dåliga insatser och uppenbara misstag Röda armén gjorde och som bör läggas Stalin till last. Röda Arméns svaga insats i Finska vinterkriget bidrog säkert till att Tyskland vågade gå till angrepp mot Sovjetunionen. Att man sedan lät sig överraskas av anfallet var en verklig katastrof. Att Tyskland samlat enorma truppstyrkor vid gränsen måste ha varit känt och man fick dessutom information om tidpunkten för anfallet från flera agenter, men detta ignorerades. Det påstås att Stalin trodde sig kunna beveka Hitler att inte anfalla genom att undvika att provocera honom med att höja Röda Arméns beredskap. Resultatet blev emellertid att Tysklands inledande attack blev förödande. En stor del av Sovjets flygvapen förstördes på marken innan planen ens hunnit lyfta.

    Klart är att Stalin var en relativt bra ledare under krigsåren, han lärde sig av misstagen, hämtade tillbaka åtskilliga av de officerare som fortfarande levde från Gulagelägren, degraderade dåliga generaler och befordrade de dugliga medan Hitler tycks ha styrts av sina önskedrömmar.

  4. Ulf, jag tycker att du gick förbi betydelsen av slaget vid Leningrad. Hitler hade ju räknat med att besegra och FÖRINTA Leningrad mycket snabbt så att dessa arméer kunde i en tångrörelse marschera mot Moskva. Inte bara det misslyckades men dessutom hade tyskarna stora förluster vid Leningrad – inte bara stadens invånare.

    Också BHs kritik skulle beaktas. Riktigt är att Stalin visste och var bergsäker att tyskarna skulle angripa, men
    han missade eller missbedömde tidpunkten och varningar. Och det förorsakade stora förlustar.

Välkommen med dina synpunkter!