Skåne ockuperades i juni 2019 av trupper från Opfor, alltså Ryssland. USA reagerade snabbt och sände den andra amerikanska flottan till Östersjön på dess första uppdrag i Europa. En västerländsk armada, ledd av det spanska hangarfartyget Juan Carlos I, ankrade upp i Hanöbukten. När en amfibiegrupp landsteg vid Ravlunda slog de snabbt ut de främmande inkräktarna.
I HD/Sydsvenskan läser jag (19/6) reportern Erik Magnussons skildring av det inträffade:
Baltops pågick under tretton dagar från den 9 juni med 12.000 soldater från 18 nationer, 40 örlogsfartyg och över 40 stridsflyg och helikoptrar. Övningen leddes av amerikanska andra flottan under befäl av viceamiral Andrew L Lewis. Den genomfördes i södra Östersjön och längs kusterna utanför Tyskland, Polen, Lettland, Litauen, Sverige och Danmark.
”Skåne är ockuperat av utländska styrkor. Men lugn, bara lugn. En rad Natoländer rycker ut till vår undsättning.”
Lugn, bara lugn … Nato räddar oss.
Ingenstans i Försvarsmaktens material om övningen Baltops 2019 hittar jag någonting om varför Ryssland – ja Opfor – skulle ockupera Skåne (eller Goodland). Vi har ju ingen olja. Kan det handla om vanadinskiffer eller uran på Österlen? Anäh.
Inte heller hittar jag uppgifter om hur de 1.360.000 civila skåningarna drabbas.
Sverige bidrog under övningen med två korvetter, en ubåt och omkring 100 personer. Brittiska, spanska och amerikanska trupper övade på skjutfälten i Ravlunda och Rinkaby.
De två svenska ”Visbykorvetterna”, HMS Karlstad och HMS Nyköping, deltog som en del av den brittiskledda snabbinsatsstyrkan JEF, Joint Expeditionary Force.
Skåne/Goodland eller Goodland Island/Bornholm var inte huvudsaken. För Sverige handlade övningen i synnerhet om JEF.
Vad är JEF och vad innebär det svenska engagemanget i JEF? På den brittiska flottans hemsida beskrivs JEF:s inriktning. Vid en kris i norra Europa skulle troligen en stridsgrupp från JEF vara allra först på plats. JEF är organiserat för att ingå i en större Natostyrka men kan också operera på egen hand.
Skulle svenska trupper under Nato-befäl kunna bli den första styrka som sänds ut till en krisplats efter en militär incident?
Jag försöker föreställa mig ett worst case, kanske en konfrontation i Baltikum med ryska styrkor inblandade. Skulle svenska trupper under ledning av en amerikansk eller brittisk Nato- general kunna komma att ingå i en sådan ”första styrka”?
I en artikel på DN Debatt (28/4) skrev försvarsminister Peter Hultqvist att Sverige med JEF ”tar ett ansvar för stabilitet och fred i vår del i Europa. Den militära delen är en komponent i detta arbete”. Hultqvist berör inte icke-militära insatser för ”stabilitet och fred” i vår del av Europa.
I en kommentar till JEF skriver Jonas Gummesson, (SvD 4/7), som bevakar säkerhets- och försvarspolitik för tidningen, att Nato har få ”skarpa förband som kan sättas in med kort varsel”. Han fortsätter:
”Med svenskt deltagande i JEF är det en tidsfråga innan svenska soldater underställs samma brittiska befälsstruktur som Natos snabbinsatsstyrkor. För en regering som hävdar militär alliansfrihet och avvisar Natomedlemskap kan det vara en politisk belastning.”
Redan den 1 juli följde Sea Breeze 2019 i Svarta havet, en tolv dagar lång Natoövning med USA, Ukraina och en rad andra länder som Turkiet, Storbritannien, Georgien, Italien, Polen, Danmark och Kanada och därtill med svenskt deltagande. 3.000 soldater fanns på plats, liksom 32 krigsfartyg och 24 stridsflygplan.
Baltops 2019 – så hette sommarens jättelika militärövning som pågick i södra Östersjön i juni. Det var den 47:e i ordningen av Baltic Operations. Ledd av USA, Natodominerad, riktad mot Ryssland och med Sverige som synnerligen aktiv part. Men i Sverige handlade det främst om en speciell del av övningen, JEF. Joint Expeditionary Force, en brittiskledd snabbinsatsstyrka där Sverige har en viktig roll. Men vad har vårt land med JEF att göra? FiB/Ks Sören Sommelius ställer frågan.
Från rysk sida har uttryckts oro vid tidigare liknande övningar, som man menat genomförts alltför nära gränsen till Ryssland och hotat landets säkerhet. Natoallierade svarade med att uttrycka oro före samtidiga ryska militärmanövrar. Man kan fråga sig vad USA och Nato gör i Svarta Havet. Och än mer varför Sverige deltog i Sea Breeze? Vilket nationellt hot mot Sverige kommer från Svarta havsregionen?
Sommaren 2019 tog Sverige stora steg mot svenskt Natomedlemskap. Beskedet att Sverige inte kommer att ansluta sig till FN-konventionen med förbud mot kärnvapen lämnades en fredagseftermiddag i semesterjuli av en för dagen svartklädd och sammanbiten utrikesminister Margot Wallström.
Beatrice Fihn, ordförande i ICAN, mottog i december 2017 Nobels fredspris i Oslo. Hon reagerade starkt.
– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning. (SvD 15/7).
Sverige avlägsnar sig från den alliansfria politik som avvisat allt samröre med kärnvapen sedan Hiroshima och Nagasaki.
I stället öppnas dörrar till ett framtida Natomedlemskap.
Ett sådant kommer att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.
I den nuvarande amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, som utrikesminister Mike Pompeo. Om Trumps regering inbillar sig att Ryssland ”lätt kan besegras militärt” kan Sverige dras in i ett tredje världskrig.
Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men måste vi inte förhålla oss också till det?
Sverige blir nu allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply. Väldiga vapenköp kan komma att militarisera det svenska samhället, när kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.
Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa omvandlas Sverige till en frontstat vid det Östersjön som är på god väg att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket skapat ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland och gjort Östersjön till en konfrontationszon.
Beslutet att Sverige inte ska underteckna FN:s kärnvapenförbud presenterades för att minimera kritiska kommentarer. I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv (DN 13/7).
Inte en röst i DN från ICAN, inte heller någon kommentar från viktiga och pådrivande Läkare mot Kärnvapen eller från Svenska Freds.
Mer än någonsin behövs öppen debatt och många röster i dessa frågor. Den regering och de medier som inte inser det sviker sitt demokratiska uppdrag.
Du måste logga in för att kommentera.