Tyst diplomati för en fredligare värld

4
387
Anna Lindstedt lyser klart medan UD framstår som allt mer dunklet (Montage KL)

Under rådande Corona-epidemi och sommarstiltje har en nyckelfråga i Sveriges förhållande till andra länder avgjorts. Åtalet mot Sveriges tidigare Kinaambassadör Anna Lindstedt för hennes hängivna arbete med tyst diplomati för den i Kina fängslade Gui Minhai har ogillats av Stockholms Tingsrätt. Åklagaren har meddelat att han inte avser att överklaga domen eftersom åtalspunkterna inte håller fullt ut för ett överklagande. De äldre svenska ambassadörer som protesterat mot åtalet hade alltså rätt. Domen är en seger för svensk tyst diplomati.

Genom tyst diplomati behandlas både samarbetsfrågor och ”gnisselfrågor” mellan länder utanför offentlighetens ljus. Då skapas kontakter, prövas förslag och förbereds lösningar. Att det också inbegriper ”skumma” kontakter är uppenbart. Sedan är det oftast bara resultatet av överläggningarna staterna emellan som offentliggörs. Så undviks eller begränsas många diplomatiska och ekonomiska konflikter. Det gäller också hjälp till enskilda medborgare i trångmål utomlands på olika sätt.

Så arbetade ambassadör Anna Lindstedt med fallet Gui Minhai, som är fängslad i Kina. Sverige betraktar honom som svensk medborgare, oavsett vad Kina hävdar. Det var utgångspunkten för Anna Lindstedts arbete för att kanske förkorta fängelsetiden eller få honom frisläppt ur fängelsevistelsen. Oavsett vad man anser om personen Gui Minhai eller om han borde ha tilldelats det litterära Tucholskypriset i våras, var detta svenska agerande normalt och rimligt.

Utrikesdepartementet (UD) ville avbryta Anna Lindstedts arbete i frågan. Sekretess gör att utomstående inte fullt ut kan bedöma skälen till det. Skälen behöver inte vara märkliga. Normalt fattar UD en stor mängd beslut bakom lyckta dörrar.

Det märkliga var att UD inte lät frågan avgöras internt inom departementet, utan släppte iväg frågan till SÄPO och ett allmänt åtal för ”egenmäktigt förfarande vid förhandling med främmande makt”. Detta upprörde och oroade de många ambassadörer som protesterade i en tidningsartikel i Dagens Nyheter. Vilka skulle våga arbeta med tyst diplomati om de riskerade att bli åtalade och uthängda i offentligheten?

Själva åtalet var märkligt. Åklagaren dammade av en flerhundraårig lag som inte använts i ett rättsfall på mer än två hundra år. Lagen var avfattad på gammalsvenska så att den måste tolkas till modern svenska. Den som läst rättegångshandlingarna upptäcker flera konstigheter. Men åtalet ogillades av Stockholms tingsrätt och åklagaren överklagar inte beslutet. Det var det viktiga.

Kvar står frågan: Varför släppte UD iväg frågan till Säpo och allmänt åtal? Det verkar helt korkat om man inte tar hänsyn till att vi lever i en orolig värld, där USA i stigande crescendo anklagar Kina för snart sagt allting. Var det så att amerikanska intressen ville ha kvar fången Gui Minhai som en angreppspunkt mot Kinas regering? Var det därför ambassadör Anna Lindstedts tysta diplomati sågs som olämplig?

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. Eftersom Gui Minhai har dömts till ett långt fängelsestraff, sannolikt genom lagvrängning, menar jag att man skall undvika att ens marginellt försvaga hans sak i opinionen. Det är en onödigt svag skrivning att ”Sverige betraktar honom som svensk medborgare”. Han ÄR, enligt Sveriges, Folkrepubliken Kinas och mellanstatlig lag, enbart medborgare i Sverige; när Folkrepubliken Kina hävdar annat är det lagvrängning.

    Bisatserna ”Oavsett vad man anser om personen Gui Minhai eller om han borde ha tilldelats det litterära Tucholskypriset i våras” närmar sig det retoriska greppet ”paralips”, alltså att man tar upp ett ämne genom att säga att det inte är relevant att tala om det. Om personen Gui Minhai har vi med gemensamma forskningar fått fram en belastande sak: att han berusad kört ihjäl en fotgängare. Andra anklagelser mot honom har vi inte kunnat visa vara sanna eller sannolika. Tucholskypriset är inte ”litterärt” utan går till ”en förföljd, hotad eller landsflyktig författare eller journalist”. Ordvalet “om han borde ha tilldelats det litterära Tucholskypriset” tolkar jag som en lite olycklig syftning på debatten vi har haft om huruvida Gui Minhai vore en ovärdig smutsförfattare eller en riktig skribent. Den debatten tycker jag kan anstå tills vi vet mer om vad Gui Minhai och hans kollegor skrev, publicerade och sålde i Hongkong; jag försöker taga reda på det. Dessutom tycker jag att Ingemar Folkes Crusenstolpe-argument är rätt utgångspunkt när man bedömer Gui Minhai.

    En ”gnisselfråga” kan Gui Minhai-saken inte anses vara, menar jag. En ”gnisselfråga” är enligt min mening sådana problem som att Pakistan skänker fullblodshästar till Sveriges beridna högvakt, men Jordbruksverket slaktar hästarna i Stockholm av karantänskäl. Gui Minhai-saken handlar om att stormakten kränker Sveriges suveränitet.

    När jag läser domen (Stockholms tingsrätt 2020-07-10 B 3911-19) finner jag inte att tingsrätten går så långt som att 19 kapitlet 4 § 1 st och 2 st brottsbalken är ”avfattad på gammalsvenska så att den måste tolkas till modern svenska”. Jag såg blott att tingsrätten fann ordet ”underhandla” vara ”ålderdomligt”. Deras språkliga utredning handlade bara om att fastställa huruvida lagen med ordet ”underhandla” menar något semantiskt vidare än ”förhandla”.

    Men Torbjörns Wiklands anmärkning om tingsrättens språksvårigheter gav mig uppslaget att notera domens språkliga onöjaktigheter. Det var beklämmande. Domen är skriven på dålig anglicism-bemängd svenska, med stavfel och skiljeteckensfel. På lindelof.nu skrev jag en artikel om att ”Den minskande ordkunskapen” i Sverige delvis är en av stat och myndigheter ledd avveckling av delar av ordförrådet. Om detta fortsätter kan man undra hur domstolar skall kunna reda sig intellektuellt och språkligt i framtiden.

    Torbjörn Wikland framför den på fib.se och lindelof.nu ofta framkastade hypotesen att Förenta staterna påverkar Sveriges handlande i Gui Minhai-saken. Trots att det är omöjligt att få fram fakta vore det intressant om hypotesen utvecklades. På vilken nivå sker denna påverkan? Vilka delar av regeringen kan antas känna till detta? Utfärdas tydliga direktiv från Förenta staterna, eller är denna påverkan ett resultat av samsyn och att personer i Sverige känner med sig vad som förväntas? Varför gick det som det gick i tingsrätten? Gjorde tingsrätten motstånd mot främmande makts styrning? Varför framstår åtalet som så löjeväckande svagt i domen? Visste de myndighetspersoner i Sverige som enligt hypotesen lyder Förenta staternas påbud att åtalet var utsiktslöst? Eftersom den övergripande hypotesen framkastas att Förenta staterna djupgående påverkar svenska ämbetsmän och -kvinnor, kan vi lika gärna spekulera om detaljerna också.

  2. Bra klargöranden, Jan Arvid!

    Vad som kan tilläggas är att det finns en och annan som tycker att Gui varit inblandad i en “rättsaffär” med grund i kinesiska studenter vid Göteborgs Universitet. Någon sådan “affär” finns dock inte, så hur det kan komma sig att en och annan “anser” att en sådan finns där Gui på något sätt skulle förfarit “bedrägligt” är höljt i dunkel. På den punkten har det inte gått att få klarhet säger Torbjörn Wikland! Kanske det är hög tid att sluta pladdra om denna uppenbara obefintlighet!

  3. Ytterligare ett par tillrättalägganden:
    1) Torbjörn Wikland skriver: “Det var utgångspunkten för Anna Lindstedts arbete för att kanske förkorta fängelsetiden eller få honom frisläppt ur fängelsevistelsen.”

    Vid tidpunkten för det möte i Stockholm – januari 2019 – mellan Angela Gui och ett par affärsmän, vilket Anna Lindstedt anordnade, avtjänade inte Gui Minhai något fängelsestraff. Det var först i februari i år som han dömdes till tio års fängelse. Han var dock berövad friheten i januari 2019. På vilken grund har inte Kina gittat berätta.

    2) Torbjörn skriver vidare: “Varför släppte UD iväg frågan till Säpo och allmänt åtal?”

    Veterligen har inte UD gjort någon polisanmälan med anledning av Anna Lindstedts omdömeslösa agerande kring mötet med Angela Gui. UD hade nog helst velat begrava detta i tystnad. Men när Angela berättade offentligt vad hon varit med om, fick saken stor uppmärksamhet i medierna. Det är sannolikt den uppmärksamheten som har gett åklagaren och SÄPO anledning att inleda förundersökning, som i sin tur ledde till åtalet. När en åklagare – rätt eller fel – bedömer att han har tillräckliga skäl för att väcka åtal, är han i allmänhet skyldig att göra så, oavsett vad UD eller någon annan tycker.

    Plus en reflexion: Det förefaller obegripligt hur man, som Torbjörn, kan anse att domen i målet är “en seger för den tysta diplomatin”, när man vet hur Anna Lindstedts dåliga omdöme i denna sak har nagelfarits under förundersökningen och rättegången.

  4. Jag tycker – med anledning av fotot ovan – inte att UD verkar vara höljt i dunkel. Man verkar bara vara insnöade i största allmänhet.

Välkommen med dina synpunkter!