Vilka är fredsrörelsens huvuduppgifter?
Läget i världen är mer bekymmersamt än någonsin, men det folkliga stödet för fredsrörelsen är stort, så det är bara att kavla upp ärmarna, enligt FiB/K:s Anders Romelsjö.
Artikeln publicerad i FiB/K 6/7-2021
Text: Anders Romelsjö
En uppfattning om l get i världen är nödvändigt inför en diskussion om fredsrörelsens uppgifter. Läget är mycket bekymmersamt. Risken för stora krig, som kan innefatta Sverige, är mycket stor. Vi börjar med kärnvapenhotet.
Den vetenskapliga organisationen Bulletin of Atomic Sciences, som innehållit flera nobelpristagare, har sedan 1947 försökt avgöra hur nära vi är en global katastrof genom en så kallad ”domedagsklocka”. Enligt redaktionen har vi aldrig varit närmare en sådan än nu, och vi har krupit betydligt närmare bara de senaste åren. USA har sedan ett tag tillbaka satsat väldiga summor på att utveckla nya mindre kärnvapen och på att modernisera sin kärnvapenarsenal. Ryssland och Kina följer efter.
USA:s nya säkerhetspolitiska doktrin breddar möjligheterna att sätta in kärnvapen, integrerar kärnvapen med konventionella styrkor och flyttar beslut om kärnvapeninsatser ned i den militära beslutskedjan.
USA har också ökat miitärutgifterna rejält. De är drygt 10 gånger större än Rysslands och tre gånger större än Kinas. Sverige har ett mycket nära militärt samarbete med USA & Nato, med värdlandsavtal och hemliga försvarsavtal med USA och Storbritannien. Sverige deltar också i förberedelser för krig i rymden och i Arktis. En omfattande och framgångsrik demonisering sker från USA och allierade, inklusive Sverige, av USA:s motståndare. Fokus är på Kina och Ryssland. Demonisering är en historisk och empirisk föregångare till krig.
Vilka är då fredsrörelsens huvuduppgifter? Fredsrörelsen täcker idag in många aspekter på fredsfrågan, vilket både är en styrka och en svaghet. Men den står tämligen enig i vad många anser som de två huvudfrågorna: Nej till Nato och värdlandsavtal, ja till alliansfrihet och ratificering av FN:s kärnvapenkonvention, dock med olika syn på om de ska kombineras. Denna prioritering och enighet är en verklig styrka.
I verksamhetsplanen för Sveriges fredsråd med åtta anslutna fredsorganisationer står till exempel att nu ”prioriteras opinionsarbete för att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenavtal och för att Sverige lämnar värdlandsavtalet och det ensidiga, nära samarbetet med enbart Nato och USA och att man i realiteten ska vara utanför militära stormaktsallianser och -avtal.”
I oktober stödde 82 organisationer kravet på att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenkonvention, som antagits av över 50 stater och som blev lag 22 januari. I tre opinionsundersökningar har en majoritet av befolkningen ställt sig bakom kravet. En majoritet av sympatisörer till alla riksdagspartier sa nej till värdlandsavtalet våren 2016. Men en ökad andel, 46 procent, var i januari positiva till Nato-medlemskap, medan 34 procent var emot.
Utgångsläget i fredsarbetet är alltså rätt bra genom att så många fredsorganisationer och fredsaktivister med olika värderingar i andra frågor kan samlas bakom två huvudkrav, med stöd av en stor befolkningsopinion och genom fredsrörelsens bredd. Initiativ har nu tagits för att engagera ungdomar i ”Fridays For Future” med utgångspunkt från militärens stora klimatpåverkan. Ut och jobba med kampanjer, namninsamlingar, möten, flygbladsutdelningar och debattartiklar!
Avslutningsvis vill jag påminna om att Stockholmsavdelningen årligen 2012–2019 ordnade mycket uppskattade Nordiska Fredssamtal i Degerfors. Där kunde vi samla en ganska bred panel debattörer med exempelvis de socialdemokratiska politikerna Thage G Peterson och Maj-Britt Theorin och med livliga, engagerande diskussioner inför vanligen 100–150 deltagare. Det vi samlade oss kring var fredliga lösningar baserade på FNs principer, mot svenskt deltagande i angreppskrig och mot värdlandsavtalet. Inom de ramarna kunde många mötas inklusive medlemmar i den traditionella fredsrörelsen.
Du måste logga in för att kommentera.