logo

DEBATT

Brexit: vänner och förlorare

Det var den smutsiga arbetarklassen och de dumma pensionärerna som röstade ut Storbritannien från EU – så beskriver i alla fall medelklassen vad som hänt. Malcom Kyeyune sätter in händelsen i en historisk kontext, som går att spåra till 1989s världsomvälvande händelser.

Historieskrivning är inte alltid enkelt, speciellt i närtid. I historieböckerna, författade årtionden eller århundraden efter händelserna de beskriver ägt rum, så agerar alla människor med syfte, skådespelare i ett skådespel vars manus saknar luckor eller frågetecken. För levande människor här och nu så är det sällan lika tydligt vad det är de faktiskt håller på med eller varför: historiska förändringar smyger sig liksom på en, tydliga först i backspegeln. Inga romerska medborgare mot slutet på 300-talet skulle ha sett sig själva som skådespelare i dramat "Romarrikets fall" eller ens förstått att detta var vad som faktiskt långsamt höll på att hända runt omkring dem.

Vad betydde egentligen Sovjetunionens fall för vänstern och dess syn på världen? Zhou Enlai ska ha sagt att det helt enkelt var för tidigt att uttala sig om vad den franska revolutionen haft för betydelse för människans, men 1980-talets slut bjöd oss på ett kanske ännu större politiskt och ideologiskt skifte. Vet vi verkligen vad alla konsekvenserna av detta skifte är? Är vi egentligen bättre än gårdagens romare, som inte kunde se det i sin vardag som efterkommande historiker inte hade några problem att se?
Enligt våra berättelser så innebar Sovjetunionens fall ett slut på alla "stora narrativ", en seger för liberal demokrati och ett "slut på historien". Det innebar också en gigantisk kris för vänstern runt om i Europa och i världen: en lång period av ökenvandring där man försökte återuppfinna sig själv och hitta en ny fast punkt. Det svenska vänsterpartiet talar inte längre om kommunism, utan betonar sin antirasism, sin feminism, sitt gröna fokus. Omställningen blev svår och trevande och tog många år, men kanske gick det att tro att det här ändå var nödvändigt. Under tvåtusentalet övertygade sig många om att det värsta var över, om att vänstern nu äntligen började hitta en ny form och ett nytt språk, att man anpassade sig till den nya tid man ändå levde i.

Den här illusionen håller nu på att rasa sönder. Den "katastrof" som vi bevittnade nyligen – folkomröstningen för Brexit – blottlade en konfliktlinje som inte längre går att bortse från. När fattiga och utsatta områden med stor övervikt röstade för brexit så svarade många förment radikala socialister och vänsterkämpar med hån, äckel och ilska. Hur kunde ett gäng bondlurkar – dessa outbildade, ansvarslösa rasister – komma här och mopsa sig? Arbetslöshet blev plötsligt ett tecken på individuell svaghet att ondgöra sig över, och faktumet att många äldre röstade för Brexit gav upphov till diskussioner om hur värdelösa pensionärer är och hur de inte borde tillåtas att rösta i en modern demokrati, de är ju ändå så dumma i huvudet. Även i svensk press kunde vi se hur många beklagade sig över den efterblivna slaskgrupps "ondska"; de småsinta människorna i sina ruttnande council-lägenheter som inte längre hörde hemma i en liberal demokrati.

Vad vi ser idag talar mycket för att baksmällan från 1989 knappast är över: den vänster som trodde sig ha kommit förbi konsekvenserna av socialismens kollaps står nu inför en växande klass av människor som man inte kan sympatisera med eller ens förstå. Om Mao Tse-Tung hade rätt när han sade att all ideologi är klassideologi, vad säger det då om ideologin hos "nya" vänstern, den vänster som ser 1900-talet och dess idéer som överspelade? Denna nya vänster framstår mer och mer som just ett klassprojekt för en medelklass som kom att se sina egna värderingar och sin egen "godhet" som mer och mer naturlig och självklar i takt med att den gamla (vita) arbetarklassen övergavs och suddades bort ur det gemensamma medvetandet.

I takt med att även större och större delar av medelklassen dukar under på grund av effekterna av samma ekonomiska krafter som en gång i tiden krossade kolgruvorna och avindustrialiserade inlandet så ser vi idag konturerna av ett veritabelt uppror – de godas uppror mot de trångsynta, de "anständigas" uppror mot näthatare och SD-troll: äckligt vita, obildade och främmande för en smalnande cirkel progressiva, ekonomiskt välmående vinnare i globaliseringens hela havet stormar.

Kanske kom vi aldrig ur krisen som började 1989. Kanske så handlade tiden som följde mindre om anpassning och nydanande och mer om rationalisering: en rationalisering av ett skifte till en politik av, för, och till medelklassen, ett okritiskt bejakande av dess värderingar och världssyn, en rationalisering av övergivandet av en före detta arbetarklass som inte längre kunde hitta några arbeten i de dystopiska, postindustriella ödemarker sakta men säkert bredde ut sig över hela västvärlden. Vem kan älska dessa människor? De är ju ändå så vita, så obildade, så otrendigt cis och hetero. Dussinmänniskor, hela bunten.

Först nu, när hela denna befolkningsgrupp kastats som så mycket ballast över relingen, så kommer den riktiga baksmällan: det som händer när även medelklassens undre lager börjar duka under för samma ekonomiska tryck och man upptäcker att det egna landet gömmer på stora områden där människor kommer ihåg hur grundligt man övergav dem och fortfarande hatar en för det. Är det verkligen så kons-
tigt att en sorts desperat internationalistisk belägringsmentalitet kommit att dominera samtalet idag, vare sig du slår upp Aftonbladet, Flamman eller DN? Medelklassen, så länge besatt av sin egna förträfflighet, fascinerad av berättelser om meritokrati, representation och "historiens slut", upptäcker idag att den faktiskt är uppriktigt hatad av den egna befolkningen. Och för den vänster som så tydligt valde sida för alla dessa år sedan så är det först idag som den cancer man trodde man undvikit verkligen blommar ut.

Malcom Kyeyune

DEBATT

Sverige förstastyrka i Nato?

Sören Sommelius

Baltops 2019 – så hette sommarens jättelika militärövning som pågick i södra Östersjön i juni. Det var den 47:e i ordningen av Baltic Operations. Ledd av USA, Natodominerad, riktad mot Ryssland och med Sverige som synnerligen aktiv part. Men i Sverige handlade det främst om en speciell del av övningen, JEF. Joint Expeditionary Force, en brittiskledd snabbinsatsstyrka där Sverige har en viktig roll. Men vad har vårt land med JEF att göra? FiB/Ks Sören Sommelius ställer frågan.

DEBATT

Olagliga sanktioner mot Iran

Peo Österholm

USA-Iran – vad beror konflikten på? Konflikten? Men det är ingen konflikt, lika lite som Israel-Palestina är en ”konflikt”. Det handlar i stället om utpressning, hot, ensidiga övergrepp, olagliga sanktioner. Om en regim torterar en politisk fånge – är det en ”konflikt”?