logo

KULTUR

En påskberättelse från Blåkulla och Södermalm!

Dagsfärsk bild från Byerums raukar på Öland med utsikt över Blå Jungfrun i Kalmarsund. Blå Jungfrun även kallat Blåkulla. Foto: Redaktionen

2019-04-19

Ön Blå Jungfrun i Kalmarsund – även kallad Blåkulla – var utan tvivel Sveriges mest populära turistmål på 1600-talet, främst bland reslystna kvinnor, väsentligen under påskhelgen och i all synnerhet under Det Stora Oväsendets Tid åren 1668–76.

På sina inoljade kvastskaft begav sig häxorna i skytteltrafik till Den Ledes påsk-hålligång i Blåkulla och återvände sedan, rika på erfarenheter, till start- och målfållorna i Bohuslän, Hälsingland, Gästrikland, Ångermanland, Dalarna och Västmanland. De övriga landsändarna hade betydligt färre resenärer och ett mindre välutvecklat turist- och trollkärringsväsende.

Häxraseriet i Sverige nådde sin absoluta topp 1675–76 i Katarina Församling på Södermalm i kungliga huvudstaden. Den epidemiska farsoten spred sig till Stockholm via Gästrikland/Uppland, och en av de mer infektiösa smittbärarna är i annalerna känd under namnet Johan Johansson Griis eller helt enkelt som ”Gävlepojken”.

Våren –75 flyttade Griis, 12 år gammal, till Söders höjder och Nytorgsgatan, där han, föräldralös, togs om hand av vänligt sinnade släktingar. Sin egen mor, den blottställda skomakaränkan Karin Nilsdotter Griis, hade Gävlepojken nyligen sänt i döden genom att inför domstolens ledamöter uppe i Gäst-riket redogöra för hennes traktat med Hin Håle. Till yttermera visso hade mor Karin, enligt sonen, vid flera tillfällen låtit denne följa med till gästabudet i Blåkulla och presenterat honom för självaste Djävulen.

Påfallande detaljerat och uttrycksfullt beskrev Gävlepojken sina unika djävulsupplevelser för alla som ville lyssna; på nästan ingen tid alls blev han något av en centralgestalt uppe bland de gistna kåkarna i Vitabergsparkens omedelbara närhet. Strikt yrkesmässigt jobbade han som legitimerad visgosse, med andra ord som en pojk med alldeles speciell begåvning och benägenhet för att peka ut – visa på – just de fruntimmer i grannskapet som obestridligen var häxor eller presumtiva häxor.

Dystert nog förfinade Griis oavbrutet sina metoder i angiveribranschen och lyckades, flinkt och fermt, identifiera den ena Söderhäxan efter den andra: de bägge systrarna Zippel, finskan Malin Matsdotter, Anna Simonsdotter Hack, Eulalia Hansdotter med flera. En skara minnesgoda lärlingar bökade vidare i Griis upptrampade spår och avancerade med blixtens hastighet till kronvittnen i de processer som nu följde. I synnerhet de två ”Myra-pigorna” – som hade enrollerats av drabanten Myra i grannkvarteret och ännu inte fyllt 15 – lydde konsulten Johan Johanssons minsta Griis-blink och utvecklades snart till lika flitiga häxjägare som Gävlepojken själv. Även den knipsluga Lisbet Karlsdotter gav återkommande prov på oanade talanger som visjänta.

Svea hovrätt och Stockholms Trolldomskommission knogade dygnet runt och avkunnade sammanlagt nio dödsdomar.

Onsdagen den 5 augusti 1676 klämtade så uret för Malin Matsdotter, den gamla finskan som brändes levande i centrala Stockholm. Hon var den enda häxan under hela det stora oväsendets tid som rönte detta oblida öde; normalt sett halshöggs den häx-anklagade, innan han/hon blev lågornas rov. Svarta Malin ”tycktes inte frukta sig för döden”, antecknar Peter Englund i sin bok Förflutenhetens landskap (1991), ”stigandes friskt uppå bålet”. Den ena dottern, som med behjärtansvärd Griis-hjälp hade satt dit sin egen mor, gav Malin ”i Den Ondes våld och förbannade henne till evig tid”.

Men i tidernas fullbordan – i september månad 1676 – intogs scengolvet, som genom ett trollslag, av tusenkonstnären Urban Hjärne, kaplanen Erik Noraeus, juristen Gustaf Rosenhane och borgmästaren Olof Thegner, som med gemensamma krafter stjälpte hela brädet överända och slutligen förvandlade nattsvart till kritvitt. Tur och returresorna till Blåkulla var, klargjorde de fyra, bara lögn och förbannad dikt, ’häxorna’ beklagansvärda offer för justitiemord, kronvittnena med Griis i spetsen inget annat än ohängda lögnare o s v. De hade förverkat sin rätt att leva.

Mångsysslare Hjärne är den som i efterhand hyllats som den främste ljusgestalten och folkupplysaren men det är, som så ofta, ett uttryck för alltför lättsinnig historieskrivning. Visst ska doktor Urban äras, men faktum är att prästen Noraeus offrade mer på sanningens altare.

I högra marginalen kan noteras att själva Vändpunkten, med lika delar symbolik och ironi, faktiskt kan dateras 11 september. Just denna märkesdag föll nämligen 15-åriga vismamsellen Annika Tomsdotter till föga och erkände, ymnigt gråtande, att hon tyvärr farit med osanning likt en borstbinderska under hela det gångna året. Därefter följde avbönerna slag i slag. De två ”Myra-pigorna”, unga fröken Lisbet Karlsdotter och den arme Gävle-Johansson fick gemensamt klä skott för massljugandet å Södermalm. Alla skällde och skyllde unisont på denna sprängda kvartett. För att rädda livhanken medgav slutligen 12-årige Griis, i ren desperation, att han själv var tvättäkta häxa. Det var ingen lyckad strategi.

För den som lever på 2 000-talet kan den utbredda häxhysterin i det medeltida och i det tidigmoderna Europa förefalla obegriplig.

Hur kunde var och varannan människa föreställa sig att häxor och trollpackor tog sig in i hus och hem genom pyttesmå hål i väggarna, slet åt sig sovande lindebarn, satte fart mot Blåkulla på ett kvastskaft eller en getabock och därefter ägnade sig åt skabrösa sexorgier med Satan och dennes underhuggare efter avslutad påskmåltid? Var dåtidens människor kollektivt sinnessjuka?

Nej, på intet vis. Men det andliga klimatet var ett helt annat än dagens. Inte minst var den tidens alla människor undantagslöst och klippfast övertygade om Djävulens rent fysiska närvaro i tillvarons olika skiften – och Djävulen kämpade ingalunda i uppförsbacke: i hans privata stab ingick, om vi nu kan lita på den tyske 1500-talsteologen Peter Bungus, inte mindre än 2 665 866 746 664 ”smådjävlar” – alltså en numerär ca 3000 gånger större än antalet mänskliga individer på hela jorden vid denna tidpunkt.

Här kan vi utan vidare tala om aktningsvärd eldkraft!

Något förenklat vill jag påstå att det europeiska häxeriet åren 1400–1700 uppstod i skärningspunkten mellan å ena sidan kyrkans föreställningar om ett folkligt kätteri av nyare slag med djävulsdyrkan som ett självskrivet programinslag och, å andra sidan, allmogens djupt rotade hedendom och naturmystik. Det var kanske rentav så att överheten bidrog med de utpräglat hysteriska inslagen och undersåtarna med de obestridligt vidskepliga.

När så dessa ingredienser blandades i samma mortel uppkom, helt följdriktigt, en veritabel häxbrygd med sabbaten och mässan som viktigaste komponenter.

I det sammanhanget är det viktigt att upprätthålla distinktionen mellan simpel ”häxtro” och den vida mer komplexa ”häxhysterin”. Skillnaden kan verka obetydlig, men sist och slutligen rör det sig om två väsensskilda fenomen med statisk respektive dynamisk laddning. Häxtro av konventionellt slag är lika trivial som tron på tomtar och troll, vättar och vildvittror eller fyrklöver och lyckoslantar. Häxhysterin bör däremot förbindas med explosiva former av massförföljelse med epidemiska spridningseffekter – och med klara paralleller in i vår egen tid (eller i vart fall in i vårt förra århundrade): judeutrotningen i Hitlers tredje rike, kommunistjakten i McCarthys USA, Moskva-processerna i Stalins 30-talsstat o s v.

Det var inte banal häxtro, som ansatte kreti och pleti på Söders höjder för drygt 340 år sedan; det var häxhysteri av orenaste vatten.

Den olycklige Gävlepojken, Johan Johansson Griis, hängdes i november månad 1676 i närheten av det forum som i dag kallas Hötorget. Han var då nyligen 13 år fyllda. Bortemot fem veckor senare, den 20 december, gick ”Myra-pigorna” samma öde tillmötes. De var obetydligt äldre. Även Lisbet Karlsdotter tvingades dingla i galgen denna råkalla vinterdag och påstås, djupt ångerfull, ha åkallat sin fader uppe i himlen vid upprepade tillfällen på vägen till avrättningsrampen.

En 15-årig visjänta som hette Annicka och var dotter till häxan Britta Zippel kom lindrigare undan och dömdes till offentlig piskning fyra dygn i följd på lika många torg à 12 rapp/tillfälle, varefter en ettårig sejour i tukthus väntade henne. Men den senare delen av straffet behövde aldrig verkställas; Annicka piskades till döds.

Därmed hade 1600-talsrättvisan äntligen segrat …

Mats Parner

KULTUR

När ska blodlösa DN få en ny Olof Lagercrantz?

Mats Parner

Idag tisdag är det precis 100 år sedan Rosa L bragtes om livet av representanter för de kretsar som obetydligt senare slöt sig till den österrikiske korpralen A Hitler. FiB/Kulturfronts Mats Parner läser en fantastisk essä av Olof Lagercrantz om Rosa Luxemburg, polsk-tysk socialist. 

KULTUR

Testa dina 68-kunskaper!

Demonstration, ockupationer, hungerstrejker och drömmen om revolutionen. I historikern och författaren Henrik Berggrens bok -68 utforskas det laddade året. FiB/K har gjort ett test utifrån boken. Hur radikalt var egentligen 1968? Testa dina kunskaper och skicka in till redaktionen - du kan vinna boken -68. 

KULTUR

Alex Schulman far med osanning i nya boken!

Mats Parner

Alex Schulman har gått för långt i den nya boken Bränn alla mina brev anser litteraturkritikern Mats Parner. Han ändrar datum på viktiga händelser så att det blir förtal av avlidna. Och frågan man ställer sig är vad som är sant i boken om hans morfar Sven Stolpe och mormor Karin?