logo

KULTUR

Filmkrönika: Sitcomen är död. Länge leve sitcomen!

Om man skriver om film för en kulturtidskrift så kan man känna en viss press för att alltid leta upp det smalast möjliga. Man kan till exempel känna att man verkligen borde se den där experimentella fransk-turkiska filmen om systerskap och frigörelse från kulturella normer, eller den nya brasilianska mor-dotter klasskildringen. Och det borde man. De är bra, båda två. Men ibland, till exempel när man överdriver sviterna av en vårförkylning, så slår hela ens hjärna bakut. Blotta tanken på att se något som på det minsta sätt är intellektuellt utmanande eller samhällskommenterande är skrämmande. I stället ser man sig själv öppna streamingtjänsten Netflix för att slå på en usel amerikansk sitcom för fjärde gången. Tid man hade kunnat lägga på att gräva ner sig i en polsk regissör som skapar mästerverk om en ung nunna som åker in till staden för att möta sitt judiska förflutna, tillbringas istället med att se ett formelartat 22-minutersavsnitt om ett gäng 30-åringar i New York som hittar på tokigheter. Och självklart får man det. Ibland vill inte hjärnan ta in något svårt, utan vill ha något bekant.

Men när Netflix efter ett par timmar av hjärndöd amerikansk skåpmat lite insinuant frågar ”Tittar du fortfarande?”, kan det hända 

att man drabbas av en smärre kris. ”Tittar du fortfarande?” betyder ju i princip ”Vad gör du av ditt liv?”, och det är ändå en berättigad fråga. Vad gör jag av mitt liv? Vad är det egentligen jag tittar på? Varför är det här egentligen så dåligt?

Att kartlägga den kritik som sitcoms generellt brukar få är ingen barnlek. Förutom det mest grundläggande – det är inte alltid roligt – finns det tydligen gott om invändningar man kan komma med. En snabb internetsökning visar att alla sitcoms jag någonsin har haft det minsta till övers för är sexistiska, rasistiska, passiverande och konsumtionshetsande. Jag känner mig nästan lurad, men innerst inne visste jag nog om det hela tiden. Det faktum att jag just har sett tre timmar av How I Met Your Mothers och Modern Familys aggressiva kärnfamiljshetsande har gjort att jag helt plötsligt känner varmstarka känslor inför Kristdemokraterna, och jag antar att det är precis det som de amerikanska tv-stationerna vill att jag ska känna. Men vad ska jag göra? Jag kan ju inte inte titta på sitcoms. Jag är ju för guds skull förkyld.

Men faktum är att alla sitcoms inte görs av amerikanska networks. På brittiska Channel 4, och sedermera också på SVT, sänds nämligen Catastrophe. Sharon Horgan och Rob Delaney har skapat en serie som vågar gå utanför sitcomens hårt fastspikade ramar. Premissen är egentligen ganska enkel, och andas väldigt mycket klassisk sitcom. Två personer råkar bli gravida efter en natt tillsammans, och nu måste de se till att saker och ting fungerar. Men låt inte det enkla upplägget få er att tro att det här är en vanlig 22-minutersbagatell, där karaktärer hamnar i allt mer knasiga situationer, för att i slutändan ha lärt sig något fint av äventyret. I Catastrophe hinner de inte lära sig någonting. De är för upptagna med att hålla ihop en relation och uppfostra ett barn. Och där någonstans hittar Catastrophe ett koncept som går bortom det klassiska. Vi får följa riktiga människor, med riktiga problem och i det riktiga livet hinner alla problem inte alltid att lösas. Naturligtvis finns inte samma realism som i den senaste isländska skildringen av fåruppfödande, brödraskap och rivalitet – riktiga människor är inte lika roliga som de är i Catastrophe – men det är ett välavvägt steg mellan den och det hjärndöda kärnfamiljsdyrkande vi så ofta ser i amerikanska relationssitcoms. Och då är egentligen Sharon Horgans poetiska svärande anledning nog att titta.

Förmodligen kommer den konventionella sitcomen alltid att ha en plats i tv-tablån. När hjärnan går i dvala, finns den där och håller dig i handen, 22 minuter i taget. När du småningom börjar vakna upp, så finns Catastrophe där för att ta dig upp mot full hjärnkapacitet. 

Gunnar Harrius

KULTUR

En ovanligt naturlig och begåvad naturbegåvning

Kalle Lind har skrivit en biografi över Hasse Alfredson som utkommit idagarna. I Dagens Aréna kan man läsa en fin essä av KL om mannen, som många hälsade på på gatan, men som ingen ville slå på käften.

KULTUR

RESOR I AFGHANISTAN / EVA WERNLID

Utställning av Ewa Wernlids foton från två resor i Afghanistan, dels 1997 och 2003 hade sin vernissage nu i lördags den 31 augusti i Skarpnäcks kulturhus (Stockholm). Fullt med folk, bra samtal...