logo

KULTUR

Mannen som var kompis med oändligheten

2017-05-03

I ett av de mest hjärtskärande kapitlen i vetenskapshistorien möter vi en unikt begåvad taljonglör och kalkylerande ekvilibrist från Madras i Indien – Srinivasa Ramanujan – i rollerna som mästare och elev.

Född den 22 december 1887 och uppvuxen i ganska små omständigheter i centralorten Kumbakonan i Tanjore-distriktet, där hans far var kanslist, fick lille Srinivasa redan som åtta-åring börja i läroverket. Där fann han sig väl tillrätta. Som vidunderlig minneskonstnär imponerade han på både lärarkollegiet och sina klasskamrater genom att rycka sanskritrötter ur de kalkhaltiga jordarna med otrolig fermitet. Vidare kunde han ange pi och kvadratroten ur 2 med flera tusen decimaler, och han uppfattade ”alla positiva heltal som nära vänner” (påpekade engelsmannen John Littlewood i ett långt senare skede).

Men Ramanujan intresserade sig på allvar enbart för matematik och tog därför inte någon akademisk grundexamen i sitt hemland. Än mindre kunde han skryta med ett välfyllt bibliotek. Allt som allt ägde han bara två läroböcker av vilka den ena – George Carrs A Synopsis of Elementary Results in Pure and Applied Mathematics (1886) – tjänstgjorde som hans maskot och analytiska kompass livet igenom.

Med denna Carr-volym som teoretisk utgångspunkt och praktisk språngbräda byggde Ramanujan sitt eget vetenskapliga universum. Man kan säga att han, utan lärarinsats, återupptäckte betydande delar av matematikens viktigaste hörnstenar, varefter han spetsade fynden med ett kvantum ramanujansk briljans. Ja, på skilda frontavsnitt återskapade han delar av det effektiva formelspråk som europeiska pionjärer odlat fram under lång tid.

”Det kan ifrågasättas, heter det i band ett av Sigma – Matematikens kulturhistoria (1965), ”ifall en så oerhörd prestation någonsin utförts i tänkandets historia”. Ramanujans värld liknade ingen annans.

Själv sa Ramanujan att det var ”gudinnan Namagiri” från Namakkal, som visade honom rätta vägen i nattliga drömsekvenser. Hans matematiska rön hade på så vis ett äkta gudomligt källsprång…

Vid 22 års ålder gifte sig Ramanujan och fick samtidigt arbete som bokhållare vid Hamnstyrelsen inne i Madras. Som matematiker gjorde han alltjämt gudomliga framsteg, men hans chanser syntes osäkra och framtiden oviss. Prången i Madras var enkelriktade och Indiens alla gränder återvändsgränder.

I detta tillsynes så hopplösa läge – fredagen den 17 januari 1913 för att vara exakt – skrev Ramanujan tre likalydande och föredömligt korta brev till tre av Englands mer inflytelserika matematiker. Breven kompletterade han med hela 120 av sina egenhändigt utformade matematiska satser, en åtgärd som han motiverade på följande karakteristiska sätt:

”… Då jag är fattig skulle jag gärna vilja ha ett antal av mina upptäckter publicerade, om Ni tycker att de innehåller någonting av värde. Jag saknar all erfarenhet och kommer att följa alla goda råd från Er sida. För det besvär jag orsakar Er ber jag om överseende. Med utmärkt högaktning: S. Ramanujan.”

Två av adressaterna kastade Ramanujans brev i närmaste papperskorg – han var ju en simpel indier – men den tredje, professor Godfrey Harold Hardy vid Trinity College i Cambridge, gjorde definitivt inte så. I stället gav han sig i kast med de 120 satserna och fann lejonparten av dem guld värda. De måste, insåg han, ha tecknats ned av ”en första rangens matematiker” och till yttermera visso av en ”absolut hederlig man”. 

Professor Hardy var inte bara älskvärdheten själv utan också en av imperiets största excentriker:

Trots fördelaktigt utseende lät han sig aldrig fotograferas och skydde allt vad speglar hette. Jesus från Nasaret och Gud Fader såg han som personliga fiender och vägrade livet ut att besöka vare sig kyrkor eller andaktssalar – med påföljd att en serie intrikata dispensbestämmelser fick utarbetas under hans tid som rektor i Cambridge. Hans passionerade intresse för sannfärdig vetenskap överträffades på sin höjd av hans lidelse för olika sorters bollspel: tennis, fotboll, cricket och baseboll.

Politiskt orienterade sig Hardy vänsterut och bekämpade det hotande krigsutbrottet (i augusti 1914) i orubblig pacifistisk anda. Själs- och meningsfränden Bertrand ”Bertie” Russell tillhörde hans vänkrets.  I sitt professionella värv ägnade Hardy alla krafter åt den rena matematiken, samtidigt som han ivrigt motarbetade den tillämpade. I linje med den hållningen kunde han, som den typiske arbetsnarkoman han var, yvas över att aldrig ha gjort något ”verkligt nyttigt” i sitt liv. Den omständigheten uppfattade han som extra meriterande. Ren matematik kunde i gynnsamma fall vara ögonfägnande – beautiful – medan den tillämpade per definition alltid var ugly: omoralisk och frånstötande. Med den som grund tillverkades ju kulor och krut och annat fördärvligt.

Främst tack vare eldsjälen Hardys behjärtansvärda insatser erhöll Ramanujan både kontantunderstöd och stipendier från Trinity College, och en vårdag 1914 anlände The Man Who Knew Infinity till målet i Cambridge. Därmed inleddes ett femårigt samarbete med den elva år äldre Hardy i handledarrollen, medan hans indiske protegé var lärare och elev på en och samma gång.

Detta samarbete, till vilket också den tidigare nämnde John Littlewood bjöds in då så ansågs lämpligt, har ofta betecknats som ett av de mest storartade i vetenskapshistorien med vidsträckt betydelse in i våra dagar. Vad Ramanujan inte lärde sig av Hardy, lärde sig Hardy av Ramanujan och vice versa.

Även Ramanujan hade pacifistiska sympatier och delade i det väsentliga sin brittiske kollegas politiska och filosofiska grunduppfattningar. Men några gemensamma matvanor hade de aldrig. Mannen med röntgenblicken och de glödande ögonen höll sig av födsel och ohejdad vana enbart till vegetarisk kost och tillredde sina måltider under strikt rituella former, ensam och allena, alltid uppklädd i pyjamas.

Efter fredsslutet i Versailles 1919 vände Ramanujan åter till Indien, dock högst temporärt förmodade hans vänner och arbetskamrater vid Trinity College och Royal Society, där han just dessförinnan valts in. Men redan måndagen den 26 april 1920 gick han in i den eviga vilan, ännu inte 33 fyllda, alltjämt i början av sin lysande karriär. Tuberkulos har länge angetts som dödsorsak, men troligen rörde det sig om något så prosaiskt som vitaminbrist. Rent världsliga ting intresserade honom inte över hövan, och pengar ägde han ju aldrig.

Blott en stilig pyjamas hade Srinivasa Ramanujan.

Drömmaren som vistats i oändlighetens outforskade gränsland hade inspirerats för allra sista gången av Namakkals gudinna. Hans tid var utmätt.

POST SCRIPTUM
The Man Who Knew Infinity (från 2015) är titeln på den engelska spelfilm som skildrar Ramanujans liv och det givande samspelet mellan honom och professor Hardy 1914–19. Filmen är inte dokumentär. Den är heller inte prickfri från strikt matematiska utgångspunkter. Men den ger en rättvisande bild av sina huvudkaraktärer och är lika bra som Gus Van Sants Good Will Hunting (1997) och Ron Howards A Beautiful Mind (2001). Själv såg jag The Man … den 4 december och skäms inte för att tårarna flödade ymnigt längs mina fårade kinder vid flera tillfällen.

¤     ¤     ¤     ¤     ¤     ¤     ¤     ¤

År 1993 kom jag av en tillfällighet i samspråk med en indisk student på Bibliotekshuset i Karlstad. Den unge mannen bodde just då i Oslo och läste genetik eller något lika exklusivt vid universitet.

Snart nog kom vi att tala om matematik och i någon mån om matematikens historia. Givetvis langade jag fram ”ässet Ramanujan” ur ena rockärmen och undrade, om namnet möjligen var bekant. Jovisst, det var så bekant som någonting över huvud taget kunde vara.

Den indiske studenten kom nämligen från samma ”by” – dvs stad – som Ramanujans lagvigda hustru, alltså den tös med vilken Srinivasa ingått äktenskap 1909. Fru Ramanujan levde alltjämt, fick jag veta, om än inte lika intensivt som i flydda tider. Hon avancerade raskt mot sina första hundra. Sjuttiotre år tidigare hade hon blivit änka. Sjuttiotre år…
 

Mats Parner

KULTUR

En påskberättelse från Blåkulla och Södermalm!

Mats Parner

Offentlig piskning och dödsdomar av kvinnor som pekades ut som häxor, men även en 13 -årig pojke hängdes på Hötorget i Stockholm. Mats Parner skriver om Blåkulla, häxjakten och 1600-tals rättvisan. 

KULTUR

När ska blodlösa DN få en ny Olof Lagercrantz?

Mats Parner

Idag tisdag är det precis 100 år sedan Rosa L bragtes om livet av representanter för de kretsar som obetydligt senare slöt sig till den österrikiske korpralen A Hitler. FiB/Kulturfronts Mats Parner läser en fantastisk essä av Olof Lagercrantz om Rosa Luxemburg, polsk-tysk socialist. 

KULTUR

Testa dina 68-kunskaper!

Demonstration, ockupationer, hungerstrejker och drömmen om revolutionen. I historikern och författaren Henrik Berggrens bok -68 utforskas det laddade året. FiB/K har gjort ett test utifrån boken. Hur radikalt var egentligen 1968? Testa dina kunskaper och skicka in till redaktionen - du kan vinna boken -68.