logo

NYHETER

Mats Parner skriver om damfotbolls-VM

Stjärnan Kosovare Asllani, kommer hon och lagkamraterna till final? 

2019-06-07

 – Mycket bollinnehav och snabba ryck. Större rörlighet och mer improvisation. Kort sagt attraktivare spel, starkare offensiv, klackarna i taket och någon gång ett äkta cirkusnummer.

Åsikterna är Kosovare Asllanis och i det närmaste fyra år gamla. De återfinns i en intervju som gjordes med henne i direkt anslutning till att Sverige hade slagits ut ur 2015 års VM-slutspel i Kanada efter tre krampaktiga gruppspelsmatcher åtföljda av storförlust i åttondelsfinalen (1–4) mot Tyskland – och de säger rätt så mycket både om Asllanis personlighet och fotbollsideal. Det är precis så här som ”Kosse” vill spela. Inte minst är det på det här sättet hon vill att landslaget ska uppträda.

På tisdagskvällen den 11 juni med kickoff 18:00 inleder Sverige gruppspelet i VM mot Chile i Rennes i nordvästra Frankrike. Det vore dumt att förvänta sig champagnefotboll à la ”Kosse” redan i öppnings-matchen, men om hon själv, Fridolina Rolfö och Stina Blackstenius inte anfäktas av franska nerver, så vinner de blågula. Det gör man också mot Thailand den 16 juni. Men sedan blir det knivigare, och det enda jag vet om finalsöndagen den 7 juli är att fransyskorna kommer att vara ena parten samt att jag själv lägger ännu en årsring till alla mina tidigare just den 7/7 – eller ”saba-saba” som det heter nere i Tanzania.

Dock har jag bättre koll på mycket annat:

T ex vet jag att turneringen i Frankrike blir en publiksuccé, eftersom i stort sett alla matchbiljetter var slutsålda redan för två månader sedan. Lika länge har jag känt till att varken finalen eller någon av de båda semifinalerna spelas i Paris men väl på Stade de Lyon med en kapacitet på 57 900 åskådare. Det plats- och arenavalet ska uppfattas som en hyllning till ”Europas kvinnliga fotbollshuvudstad”, om nu det uttrycket tillåts mig. Det manifesterades senast genom Lyons överlägsna Champions League-vinst (4–1) mot Barcelona den 18 maj. Då gjorde f ö den landslagsbojkottande norskan Ada Hegerberg hela tre av målen och spelade fram till det fjärde.

Just nu är det bildligt talat, snart även bokstavligt, hausse på börsen för den europeiska damfotbollen av flera samverkande orsaker. Spelkvaliteten är numera väsentligt högre än för bara sex-sju år sedan. Publikintresset växer för tillfället exponentiellt: den senaste cupfinalen i Spanien lockade 48 000, den engelska motsvarigheten på klassiska Wembley drog 43 000 och Juventus åldrande damer, men även dess yngre järnladies, kunde nyligen glädja sig åt 39 000 åsyna vittnen inne på Allianz stadium i Turin i en vanlig ligamatch. Investerar gör man som aldrig förr. Mest anmärkningsvärt är kanske att engelska Women’s Super League nyligen slutit ett jätteavtal med Barkleys Bank värt drygt 100 000 000 kronor (etthundra miljoner) över tre år. I en nära framtid kommer även de bästa tjejerna att vada i pengar.

Jag påstår givetvis inte att den här utvecklingen enbart är av godo – bara att den är ett faktum.

Sommarens Frankrike-VM blir det hittills åttonde i sitt slag, och det bör sägas att Sverige har kvalat in till slutspelet alla åtta gångerna. Intuitionen säger mig att 2003 års turnering, i Förenta Staterna, blev något av en vändpunkt och ett definitivt genombrott för svensk del. Förutsättningarna var långt ifrån gynnsamma. Dagen före avresan västerut mördades vår utrikesminister Anna Lindh under bestialiska former på NK, vilket sände en chockvåg genom landet. På tidningarnas sportsidor, men inte bara där, spekulerades ganska allmänt i damfotbollens nära förestående borttynande här i landet. Bara en rejäl framgång i Staterna skulle tysta herrar kritiker och skeptiker.

Det började tämligen illavarslande med 1–3 i första gruppspelsmatchen mot USA. Därigenom ställdes allt på sin spets: förlust (även) mot Nordkorea i Philadelphia den 25 september skulle betyda ’tack för kaffet och för senast’, garanterade fiaskostämplar och snöplig hemresa. Men det gick vägen: Victoria Svensson (numera Sandell) gjorde matchens enda mål redan i 7:e minuten. Sedan avfärdades Nigeria med 3–0 i sista gruppspelsmatchen, Brasilien med 2–1 i kvarten och Kanada likaledes med 2–1 i semi – en av oförfalskad lycka storgråtande Josefine Öqvist spikade slutresultatet efter 86 minuter. Sverige skulle spela final i Los Angeles!

Där väntade hopplösa Tyskland, och följaktligen blev det inga guldpengar för Caroline Jönsson, Hanna Ljungberg, Malin Moström & Co. Efter 1–1 vid full tid avgjorde Nia Küntzer med ett Golden goal i 98:e minuten. Två år tidigare hade Sverige och Tyskland mötts i EM-finalen, och också då vann tyskorna på ett Golden goal i 98:e minuten. Fotbollsgudarnas sinne för humor tangerar allt som oftast gränsen till det rent bisarra …

Nästan 3,8 miljoner svenskar såg 2003 års VM-final i sina TV-apparater och tog de heroiskt kämpande silvermedaljörerna till sina hjärtan. De ansågs guld värda och firades efter hemkomsten till Stockholm av ett hänryckt folkuppbåd i Kungsan. Unikt var också att vår dåvarande idrottsminister, Mona Sahlin, såg finalen på plats i LA tillsammans med sin statssekreterare, en yngre kvinna med det omisskännligt Göteborgs-inspirerade namnet Lise Bergh. Det påstås ha varit första gången som en minister hedrade damfotbollen med sin närvaro i ett stort mästerskap.

Det var således i USA anno 2003 som precis allting vände och krisen övervanns för svensk damfotboll. En ny generation blågula stjärnor kunde ta plats på scenen (och på gräset) med Therese Sjögran, Nilla Fischer, Lotta Schelin, Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Asllani som de klarast lysande.

Just Kosovare Asllani med ett femårigt förflutet som proffs i Paris Saint-Germain och Manchester City är inte bara Sveriges mest talangfulla och tekniska spelare. Hon är också genom sin familjebakgrund – föräldrarna har sina rötter i Kosovo – extra viktig som förebild. ”Jag är”, säger hon, ”relaterbar för alla de tusentals utländska tjejer som följer vårt landslag. Det är en insikt som jag för jämnan bär med mig ute på planen.”

Gott så! Lyckligtvis står den insikten inte i vägen för ett eller annat cirkusnummer på fransk botten de närmaste veckorna – tvärtom.

Mats Parner

NYHETER

Margot Wallströms demokratioffeniv

På regeringens hemsida gick utrikesminister Margot Wallström den 23 augusti ut med en debattartikel till stöd för Litauen i samband "trettioårsjubiléet av 'den baltiska vägen'". Hon skriver bl a förlande...

NYHETER

Stor ilska bland folket!

Jan Fredriksson

Över 14 500 helsingborgare vill ha en folkomröstning om sitt energibolag, Öresundskraft. Det är resultatet av tre månaders namninsamling mot kommunledningens planer på att sälja kommunens energibolag som förser stora delar av kommunen med fjärrvärme, el, fibernät med mera.