logo

DEBATT

Zombies är folkets opium

Det verkar idag som att framtiden antigen är jordens undergång eller att allt fortsätter som det gör idag. Men i verkligheten är människan mycket bättre på att överleva under tuffa förhållanden än vad vi tror och istället för att bli utplånade kommer vi tvingas leva med konsekvenserna av vårt handlande, skriver Malcom Keyeune.

I dag verkar vi fantisera mycket om olika former av apokalypser. Plötsligt så kommer zombier och hela den mänskliga civilisationen faller under loppet av en söndagseftermiddag, eller så fryser bara planeten till över en natt, eller så sker något annat dramatiskt som så att säga sopar brädet rent. Människan utplånas totalt, förutom ett par enstaka individer vars enda lott i livet är att råna ICA-butiker på konservburkar tills deras TV-serie läggs ner.

Fascinationen för apokalypsen säger nog en hel del om tiden vi lever i: en tid där det inte går att slå upp tidningen utan att kunna läsa om alla problem vi lyckats baka in i framtiden för oss och våra barn. Att behandla atmosfären som en enda stor kloak att dumpa gifter i var visst inte så smart ändå, och att proppa grisarna fulla med antibiotika för att kortsiktigt kunna tjäna ett par kronor extra på köttproduktion har nu lett till en situation där människor åter igen kommer att lida och dö av den sortens infektioner vi under en lång tid sluppit oroa oss för.

Inom politiken - eller kanske det som finns kvar av den, nu när vi lämnat över det mesta till teknokrater och "experter" - och inom populärkulturen så gäller samma regel: allt eller inget. Valet, får vi veta, står mellan en värld där vi räddat kapitalismen och den bekväma medelklassen från den röra den själv ställt till med, eller så kommer jorden att gå under på något mer eller mindre magiskt sätt. Apokalyps eller "business as usual" är det enda som står på menyn.

Vad hände egentligen med tanken att som man bäddar får man ligga? Poängen med alla filmer om zombier, mega-meteorer och plötsliga istider som utplånar människan på fem röda sekunder framstår idag som ett nästan desperat förnekande av att idén om att vi tids nog faktiskt kommer att vara tvungna att leva med konsekvenserna av de val vi gjorde under nittonhundratalet.

Ta klimatförändringar. Vore vi intresserade av historien så skulle vi lätt inse att klimatförändringar inte är något nytt på denna planet. Vid förra istidens krön gick det att promenera från vad som idag är norra Frankrike till södra England utan att få fötterna våta, och under järnåldern var klimatet sådant att det gick finfint att odla vinrankor i vad som idag är Skåne. Poängen här är inte att klimatförändringar på något sätt är harmlösa eller att de inte har för vana att medföra gigantiska lidanden, till och med ta kål på hela civilisationer; poängen är helt enkelt att vi som människosläkte varit här förut. Långt innan människan uppfunnit den moderna förbränningsmotorn så kunde således globala temperaturer stiga abrupt med så mycket som fyra till sex grader på bara en handfull år. De människor som levde då hade det minst sagt inte roligt.

Alla tecken tyder på att vi och våra barn inte heller kommer att få det särskilt roligt framöver, i takt med att vattennivåerna börjar stiga och skiften i klimat gör allt mer åkermark obrukbar. Kanske är det omöjligt för oss att stirra en sådan framtid i vitögat, och därmed så blir domedagsfantasierna sättet som vi flyr från verkligheten på. Vi öppnar tidningen och stänger den snabbt igen, och tänker tyst "jag hoppas jag är död innan allt det här händer".

Om det är något som historien lär oss, så är det att människan är bättre på att överleva i svåra situationer än vad man kanske kan tro. Det är således lite lustigt att för oss moderna människor så är mardrömmen inte längre att jorden går under och att allt liv utplånas; vår mardröm är att den inte gör det. Tyvärr lär också historien oss ännu en sak: den som väntar på zombier väntar alltid för länge.

Malcom Kyeyune

DEBATT

Sverige förstastyrka i Nato?

Sören Sommelius

Baltops 2019 – så hette sommarens jättelika militärövning som pågick i södra Östersjön i juni. Det var den 47:e i ordningen av Baltic Operations. Ledd av USA, Natodominerad, riktad mot Ryssland och med Sverige som synnerligen aktiv part. Men i Sverige handlade det främst om en speciell del av övningen, JEF. Joint Expeditionary Force, en brittiskledd snabbinsatsstyrka där Sverige har en viktig roll. Men vad har vårt land med JEF att göra? FiB/Ks Sören Sommelius ställer frågan.

DEBATT

Olagliga sanktioner mot Iran

Peo Österholm

USA-Iran – vad beror konflikten på? Konflikten? Men det är ingen konflikt, lika lite som Israel-Palestina är en ”konflikt”. Det handlar i stället om utpressning, hot, ensidiga övergrepp, olagliga sanktioner. Om en regim torterar en politisk fånge – är det en ”konflikt”?