Bra bok om Irakkriget och dess följder

0

Peo Österholm har skrivit boken Irak. Åh, vilket galet krig (Eget förlag 2018. Stockholm). Den är en grundlig genomgång av krigets orsaker och skildrar utförligt hur ockupationen drabbade Irak. USA:s och Storbritanniens mycket snabba militära erövring av Irak 2003 behandlas inte direkt. Han konstaterar dock att Irak var så försvagat efter USA:s långa och hårda sanktionspolitik mot landet efter Kuwaitkriget 1990–91 att anfallskriget gick snabbt att genomföra.

Boken innehåller utförliga och berömvärda skildringar av hur hela det irakiska samhället steg för steg mals sönder av den amerikanska krigsmakten med massavrättningar, fångläger, horder av konsultbolag med legosoldater och beredvilliga tjänsteman genom förstörelsen av all infrastruktur. Det inkluderar nästan allt – broar, vägar, el- och vattentillförsel, oljeledningar, mördandet av intellektuella inom undervisning, med teknikkunnande, inom kulturinstitutioner med mera, påtvingad odling av USA:s licensierade grödor i stället för de irakierna odlat i tusentals år, demolering och bortförande av kulturskatter som räknas till världens äldsta, nedmontering av hälso- och sjukvård som drabbat miljontals invånare och så vidare. Det blir till en skrämmande skildring av hur ett land kan sjunka till botten från att ha varit relativt välmående och välorganiserat, särskilt före Kuwaitkriget. Peo Österholm jämför det med Djingis Khans härjningar i Irak på 1400-talet. Dessutom visar han att det var just i de ockuperade Irak och USA:s fångläger som Islamiska Staten föddes.

Boken ger också andra fakta som visar att det inte bara var de stora oljetillgångarna som hägrade för de amerikanska ockupanterna och som orsak till kriget. Saddam Hussein hade ju utmanat USA genom att bara sälja olja noterad i valutan euro och därmed övergivit dollarn. Det var en liknande ekonomisk manöver som Gaddafi gjorde senare för att frigöra många afrikanska staters beroende av den franska francen – och som bidrog till kriget mot honom. Den frågan borde kanske ha behandlats mer utförligt.

Det finns andra frågor att fundera över. Det fanns en väldig antikrigsrörelse i USA och Västeuropa mot Irakkriget när kriget närmade sig. Varför lyckades den inte att förhindra eller försena kriget? Och varför blev opinionen inte större när de fruktansvärda övergreppen mot Irak började bli kända? Vad kan vi lära av detta krig för att motverka de stora mediernas och politikernas anpassning till den amerikanska partsinlagan inför kommande krig? Kanske mer borde ha gjorts för att fånga in en bredare krets av rättstänkande mot USA:s krig såsom fallet var med Torgny Segerstedt under andra världskriget i kampen mot Nazityskland. Kanske man även bör belysa de svenska politiker och institutioner som beredvilligt hjälpte den amerikanska ockupationen.

Jag har en avlägsen släkting som i början av 1940-talet åkte till Tyskland som sjuksköterska för att stödja nazisternas krig. Efter kriget kom hon tillbaka till Sverige och erkände öppet sitt felsteg och ångrade vad hon gjort. Jag är inte religiös, men jag gillar Bibelns berättelse om den förlorade sonen. Vi bör behandla henne som ”en förlorad son”.

Men hur är det med de svenskar som aktivt stött USA:s blodiga ockupation av Irak och dess miljoner dödade? Jag tänker bland annat på Maria Leissner, Folkpartiets ledare under ett par år, som på uppdrag av den amerikanska regeringens ”National Democratic Institute” åkte till Irak efter ockupationen för att tukta irakierna till ”demokrati”. Någon ånger för detta har hon aldrig visat. I historiens ljus är hon och ett fåtal andra svenskar – för att travestera Bibeln – nykoloniala månglare i USA:s tjänst efter dess blodigaste och grymmaste krig sedan Vietnamkriget.

Välkommen med dina synpunkter!