Livets mening är att tillsammans vandra mot horisonten

2
309
Lasse Berg (Foto: Thron Ullberg)

I början av 2016 vistades Lasse Berg och hans fru Ingrid i Sydafrika, där de samman med goda vänner och arbetskamrater skulle uppehålla sig i mer än två månader. Men så blev det nu inte. På ett hotell i Johannesburg fredagen den 22 januari nåddes paret Berg av ett uppfodrande SMS: ”Ring omedelbart hem!”

Först nästa morgon fick Berg äntligen kontakt med avsändaren, en chockad och förtvivlad kvinna som lät förstå att det värsta hänt: Lasses och Ingrids 34-åriga dotter Linda fanns inte mer. Bara något dygn tidigare hade hon ryckts bort under omständigheter lika tragiska som osannolika. På nästan ingen tid alls raderades hennes framtid.

Ensam i sovrummet mitt på dagen hade Linda råkat snubbla omkull på en större blomkruka, troligtvis avsedd som present till en av hennes goda vänner, och stött sitt ena knä mot krukans vassa kant med påföljd att två blodådror skurits av. Olyckan och den plötsliga chockvågen gjorde henne medvetslös. I nästa skede förblödde hon med sin lilla hund och ögonsten Yoda som enda åsyna vittne, allt enligt de ingående polisundersökningar som gjordes. Snedsteget i sovrummet blev Lindas sista, möjligen också hennes första av det slaget.

Så lyder den morbida prologen till Lasse Bergs studie Ändå inte försvunnen – Om sorg, tröst och att vara människa (Ordfront 2019), en drabbande och mycket personlig skildring med flera överraskande infallsvinklar. Att vi får veta åtskilligt om Linda – en rätt helgjuten personlighet, tycks det mig – är nog självklart, men att hennes ogunstiga öde i Lasse B:s tappning fått bli utgångspunkt för såväl biologiska som evolutions-teoretiska utvikningar om både våra egna och människoapornas långa marsch genom historien under miljontals år hade jag faktiskt inte väntat mig. Allt klokt, välformulerat och insiktsfullt berättat på typiskt Berg-maner – kanske inte så insiktsfullt på VARJE punkt förresten (men till det ber jag att få återkomma).

Linda var enligt sin far en kvinna begåvad med häpnadsväckande talanger för vänskap. Uppemot 250 personer från hennes inre krets och lika många ifrån hennes yttre gav uttryck för djupt känd sorg och saknad på minnessidor och Facebook-konton efter hennes död eller direkt till föräldrarna vid hennes begravning. Hon var en människa bland människor. Av sin lärare i Botswana, där Linda vistades i flera år, blev hon och hennes mörkögda klasskamrater en dag tillfrågade om sina närmaste framtidsplaner och förhoppningar. Svaren blev konventionella: ingenjör, läkare, sångerska, scenartist, fotbollsproffs, världsomseglare o s v. Bara ljushyllta fröken Bergs svar avvek från mängdens. Ty hon ville bli svartare än svart. Något finare kunde hon inte tänka sig.

Vi mår bra och blir lyckliga av att vandra tillsammans mot horisonten, försäkrar Lasse B på sidan 76 och på flera andra sidor. Detta är bokens credo och uppges rentav vara ”livets egentliga mening”. Jag vågar inte gå i god för yttrandets sanningshalt men vet givetvis att vi är flockvarelser sedan urminnes tider och är genetiskt skräckslagna för att bli avvisade, bortstötta, isolerade, mobbade, trakasserade, undanfösta etc.

Likafullt ryckte jag till så smått vid konfrontationen med Bergs formulering, eftersom jag bara timmen dessförinnan plitat ner den här meningen på Facebook: ”Svensk fotboll av idag ’mår bra’.” Att min tes var berättigad visade jag genom att peka på damlandslagets oväntade VM-brons i Frankrike i somras, allsvenskans spänningsmättade epilog i novemberkylan samt, inte minst, herrarnas nyss utkvitterade EM-biljetter, som blev våra (eller deras…) efter första halvlekens champagne-fotboll mot Rumänien i Bukarest (0–2).

Svensk fotboll av idag mår bra, eftersom spelarna i både herr- och damlandslagen bevisligen vandrar tillsammans i harmoni och just nu i hög grad inspirerar aktörer på lägre nivå genom sina framgångar. Alla vittnar om den enastående lagkänslan och den goda andan i de blågula representationselvorna – som för närvarande leds av två driftiga alfahannar klippta och skurna för sin uppgift. Ja, med ambition, ödmjukhet och folkhemsmentalitet som bärande instrument har Peter Gerhardsson och Janne Andersson skapat genuin samhörighet i sina flockar. Om deras slutmål är horisonten vet jag förstås inte. Men skulle det vara så att horisonten är öppen, frihetlig och i praktiken ouppnåelig, så utesluter jag inte att de är på väg dit…

Lindas bortgång resulterade i tre omvälvande förändringar i Lasse B:s egen tillvaro. Han slutade skriva och återfick skrivglädjen först efter två års total avhållsamhet, vidare upphörde han att läsa romaner, ersatte i stället skönlitteraturen med idel facklitteratur, och slutligen tappade han allt vad reslust och upptäckariver heter. Allt givetvis drastiska positionsförskjutningar för en inpiskad globetrotter. Under lång tid föreföll annat viktigare – dagligt umgänge med hustrun Ingrid plus de bägge andra döttrarna, Josephine och Mia, regelbundna promenader med Yoda, vädersnack med grannarna, reflexioner över det komplicerade världsläget, intensiv tidningsläsning och djupsinniga tankar på horisontens absoluta motpol: det stängda brunnslocket.

Med sorgen växlades livet in på delvis nya banor.

Lasse B konstaterar att världen av idag är bättre än på 1960-och 70-talen. Medellivslängden är högre, läskunnigheten större, fattigdomen och armodet inte längre lika skriande som då. Allt detta stämmer med vad jag själv vet. Samtidigt noterar han att framtiden ändå ter sig dyster med klimatförändringar och kallhamrade, ’fake news’-inriktade politiker av Trump-modell länder och riken runt. ”Jordens fyra största kärnvapenbestyckade makter (USA, Kina, Ryssland och Indien)” har alla, påpekar han, i många år utvecklats i auktoritär riktning. Också detta är korrekt.

Men då Berg finner tröst i det faktum att Förenta Staternas krigsmaskin inte längre, som för femtio år sedan, likviderar miljontals fattiga bönder i Sydostasien, så blir jag aningen konfunderad. Skulle alltså det alltmer splittrade och auktoritära USA i någon rimlig mening ha blivit markant fredligare under de senaste decennierna? Det låter motsägelsefullt i mina öronsnäckor. Frågan är väl om inte dagens USA är en supermakt på nedgång som, just därför, tenderar att bli allt farligare.

Jag tror för min del att vi måste kämpa på tre helt olika frontavsnitt under vår gemensamma vandring mot horisonten – mot krigen, mot ojämlikheten och mot klimathoten.

2 KOMMENTARER

  1. En förskjutningen av makten från västra- till östra halvklotet är på gång. Det kan man se på det upptrappade propagandakriget mot Ryssland Kina. I Latinamerika är inte högerdikraturerna lika säkra längre; Venezuela Nicaragua, Uruguay, Mexico Kuba håller mot högerdikraturerna som inte är lika självklara i takt med att västimperialismen tappar fästen. Ekonomiska sammanslutningar i östra halvklotet med Ryssland, Kina, Indien ger västimperialismen konkurrens. Lika i Latinamerika. Allt det gör framtiden ljusare om än med stora våldsinslag som Irakkriget, Syrienkriget etc som sotiga fläckar på världskartan.

  2. Förslag på kamp för världsfreden, för rättvis välfärd och för den ekologiska hållbarheten, vilka är ord som jag tror att alla våra riktiga vänner kan ställa sig bakom och samverka positivt och konstruktivt för.

Välkommen med dina synpunkter!