F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/98
i n t e r n e t u t g å v a n
Här ett stycke som kanske kan förklara någonting av den värld som var vår för den generation som nu verkar långt efter den flod i vilken vår tid och vår kärlek gick under:Efter Festivalen i Bukarest 1953 hade vi en månads semester. Det ingick i arbetsvillkoren på federationen. FDJ hade inbjudit oss att tillbringa den i Tyska Demokratiska Republiken.
Till Berlin kom vi med tåg en liten grupp från federationen i Budapest den 15 september; Suzanne från Frankrike som arbetade i ekonomiavdelningen, Sasmito och Mitra från avdelningen för koloniala och avhängiga länder och jag och Maj. Vi skulle bo en månad på ett semesterhem i Oberhof, göra utflykter därifrån till olika städer. Sedan ha en slutvecka i Berlin. Det passade mig utmärkt. Jag hade lagt om växel:- Nu kommer jag helt att gå in för att skriva, sade jag.I Oberhof skrev jag "Folkets hus".- Om inte annat ger jag ut den på eget förlag, sade jag. Använder den som bräckjärn för att tvinga förlagen att ge ut mig.Maj och jag talade mer med varandra än vi någonsin gjort. Visst var vi samman, inte bara så att vi sov samman på riktigt som vi inte gjort sedan hon blev sjuk ända till dess Festivalen var över. Vi var samman på riktigt, älskade samman och låg sedan efteråt och pratade med varandra. Vi läste och vi diskuterade det lästa. Vi levde med litteratur och politik hela dagarna. Vi gick hand i hand i Weimar och talade om Goethe och jag kände en djup och total kärlek till henne. Allting hade blivit så helt.
I mitten på oktober kom vi till Berlin. Dels för att gå igenom ordentliga hälsokontroller efter sommarens sjukdomar och dels för att diskutera vår framtid med Willi Bredel och andra vänner och kamrater. Det var litteraturen som gällde för mig nu. Han och jag hade talat om det redan 1951. Jag borde till Berlin. Studera och arbeta hos Brecht på hans teater...Också Maj var inbjuden att bo i Berlin och studera. Under kriget hade hennes familj solidariskt med mat och husrum hjälpt tyska kamrater som för Komintern och det tyska partiet bekämpade Hitlerfascismen. Den svenska polisen jagade dem. Det var på den tid den svenska polisens ledning i tjänsten officiellt samarbetade med Heydrichs Reichssicherheitshauptamt. Då var det därför en plikt för hederliga människor att skydda antifascister mot svenska myndighetspersoner i tysk tjänst. Det mindes jag ju själv från den tiden. Dessa kamrater bodde nu i Berlin och menade att Maj borde komma dit till dem och studera. Själv drömde hon då om att bli läkare.
Att vi ville bo i Berlin Maj och jag var inte konstigt. Det var en spännande stad mitt i det kalla krigets frontlinje. Men det var också för språkets skull. Om vi skulle till någon annan huvudstad i det socialistiska lägret - Budapest, Bukarest, Moskva, Prag eller Warszawa - för att studera skulle det först ta ett år med språket. Minst. Tyskan hade vi.
Vi diskuterade vår framtid med Willi Bredel. Vi hade blivit nära vänner. Han var både författare och partiman. Därtill gift med en svenska. Hon hette också Maj. De hade träffats i Moskva under kriget. Dit hade hon kommit som svensk ungklubbist 1936. Hon skötte de svenskspråkiga radiosändningarna från Moskvas radio. Jag hade lyssnat regelbundet på henne under kriget. Vackra Maj kallades hon då. Jag tyckte om henne och hon menade att det skulle vara bra om vi kunde komma till Berlin.Hon talade med Maj och mig. Vi var svenskar som hon och kommunister och det fanns så mycket som borde sägas.- Det går framåt, men det är inte lätt, sade hon. Man talar om det tyska undret och menar Adenauerrepubliken. Men det verkliga tyska undret är ju det vi här i det demokratiska Tyskland lyckats med. Fattigare var det från början. Förödelsen var större här än i väster. Medvetet slog de västallierade ut industrierna för att Röda armén inte skulle kunna dra nytta av dem. Sedan tog Sovjet vad som var kvar som krigsskadestånd. Gång på gång har vi så byggt upp våra industrier på nytt och gång på gång har vi fått lämna dem från oss österut. Vi har verkligen lyckats med ett Wirtschaftswunder!- Men att vi i TDR fått göra detta är inte mer än rätt. Jag vet ju hur det var. Jag arbetade ju genom hela kriget vid radion. Både i Moskva och när vi var evakuerade österut. Fast att vi var evakuerade fick vi aldrig säga i sändningarna. Stalin satt kvar i Kreml och vi sade: Här talar Moskva. Död åt de Hitlertyska ockupanterna! Det var en hård tid.
- Willi, han var vid fronten i Stalingrad. Stalin hade kallat honom och kamraterna till sig i Kreml en natt. Han sade dem: Ni säger att det tyska folket egentligen är emot Hitler. Nu har vi slagit en ring kring Stalingrad. Nu kan ni visa att ni ha rätt. Åk dit. Sök övertyga de inringade att överge Hitler och handla förnuftigt. Men ni har inte lång tid på er. När vi sätter igång med artilleriet finns ingen möjlighet att ge dem en andra chans. Då gör vi slut på dem.- Men de flesta av de inneslutna trodde på Hitler. De trodde han kunde trolla. Så gick det som det gick med dem. Det sörjer jag inte över ty jag vet vad de hade gjort och hur ryssarna fått lida. Den som var med glömmer det aldrig. Hitlerfascisterna mördade och förstörde. Femårsplanerna hade sannerligen genomförts med blod, svett och tårar. Men Sovjetunionen hade industrialiserats. Av det lusiga Tsarryssland hade blivit en modern industristat. Nu förstördes allt det. Fascisterna mördade tjugo miljoner eller fler. Endast tack vara Stalins järnvilja och partiets bolsjevikiska enhet kunde vi överleva, genomföra evakueringen av industrier och folk, bygga upp på nytt, slå tillbaka inkräktarna. Men det kostade. Det kostade så enormt mycket. Det är inte mer än rätt att angriparna får betala tillbaka något av vad de förstörde.
- Men det är bara vi här i öster som fått betala. Glöm inte det när ni hör talas om våra svårigheter.- Tänk också på att det var inte särskilt synd om tyskarna under kriget. Det finns ingen jämförelse mellan hur vi hade det i Sovjet och hur de hade det. Ända in i det sista levde de gott. Deras arméer plundrade hela Europa. Ransonerna här var därför sådana som vi inte kunde drömma om, som inte ens britterna kunde hoppas på åren efter kriget när de sades ha segrat.- Berlin bombades, det är inte helt återuppbyggt än. Men vad tror ni hände med de utbombade berlinarna? De skickades ut på landet eller fick nya och välutrustade bostäder. Goebbels deporterade judarna från Berlin till Auschwitz och gav de tömda lägenheterna åt offren för bombkriget. Säg sedan att ingen här visste hur det gick för judarna!
- Den sanning vi inte kan säga högt är att det tyska folket tjänade på Hitler ända till dess krigslyckan verkligen vände. Så bra hade de aldrig haft det. Efter die Machtübernahme gav krigsförberedelserna dem arbete och sociala reformer. De kunde också alla få del av vad som togs från judarna när pogrompolitiken sattes igång. På det som plundrades från de ockuperade länderna levde de gott ända fram i 1944, 1945. Och tala med de forna soldaterna! När de inte talar officiellt och demokratiskt kommer de att berätta om hur de varit vid Nordkap och på Kreta, om hur pigerne var på Karl Johan i Oslo och mademoisellerna på Pigalle i Paris. När de sedan dricker öl och det bara är karlar vid bordet talar de om hur det var att tvinga sig på ukrainskor och polskor men också hur det var att klara sig undan partisaner och hur man med nödvändig hårdhet säkrade etappen genom att hänga upp dem man fångade. Till straff och varnagel. Om jag skall vara riktigt rå så kan jag säga att så roligt har dessa landsknektar aldrig haft i hela livet som när de åt och mördade och knullade sig igenom Europa. Fruarna deras fick pigor från öster att sköta hus och hem åt sig. Men det kan man aldrig säga högt. Och det fanns ju också på den tiden några få hederliga. Inte bara kommunister, utan kristna också och borgerliga humanister. Men de var inte många.- Det här var vad vi fann när vi skickades hit efter det Hitlertyska sammanbrottet för att söka skapa ett nytt och fredsälskande Tyskland. Det gäller ju att arbeta med det folk som finns. Man kan ju inte hitta på ett nytt folk åt sig. Det har Brecht rätt i. Nu är det i alla fall nästan fyrtio procent av befolkningen som i stort stöder vår politik. Det trots all västpropaganda. Vad det nu gäller är att vinna den unga generationen. Det är svårt. Men det skall gå.Jag diskuterade de konkreta framtidsmöjligheterna med Willi i hans arbetsrum.- Inte i år, sade han, men om två år borde det kunna organiseras.Efteråt satt vi i vardagsrummet med några unga FDJ:are. Vi drack kaffe och Ernst Busch läste "Erinnerung an die Marie A".
- Den kanske vackraste dikt jag känner till om vår tids kärlek, sade jag.- Det finns fyrkantiga funktionärer som försökt angripa den som borgerligt dekadent, sade Maj Bredel. Idioter!Jag sade att det var Ernst Busch som gett mig det verkliga tyska språket under kriget när han själv satt i Hitlers tukthus. Ty Keynote Records i New York gav år 1940 ut hans insjungningar från spanska kriget.- Jag spelade Spaniensångerna till dess jag kunde dem utantill. Min klassföreståndare, adjunkt Lindmark, förlät mig aldrig att jag med frasering från Ernst Busch inför hela klassen läste upp den sång Erich Weinert skrivit till de Internationella Brigaderna.Jag beundrade Ernst Busch som skådespelare. Egensinnig och tvär var han också. I politiken och även mot partiet när så var nödvändigt. Han hade det skönaste tyska uttal jag kände. Han läste "An die Nachgeborenen" så det kröp i kroppen: Gingen wir doch, öfter als die Schuhe die Länder wechselnd, / Durch die Kriege der Klassen, verzweifelt, / Wenn da nur Unrecht war und keine Empörung. ("Dock gick vi - och oftare bytte vi länder än skor - förtvivlade genom klassernas krig då där blott var orätt och inget uppror.")Tidigt nästa morgon, torsdagen den 15 oktober 1953, skulle vi ta tåget från Ostbanhof hem till Sverige. Jag hade beslutat mig för att bli författare på allvar. Maj och jag var överens. Det skulle gå på något sätt. När hon somnat denna oktoberkväll i Berlin för nu fyrtiofem år sedan låg jag vaken ännu en stund. Jag lyssnade på hennes andhämtning.- Du kan lita på mig, sade Maj. Då vi älskar varandra kommer du att klara det.På något sätt skulle allt lösa sig sade jag mig. Två år i Sverige. Skaffa arbete. Debutera. Maj studera. Sedan till Berlin. Men jag sov oroligt den natten.Nu långt senare vet jag att framför oss väntade inte bara den halvmodärna ettan på Skånegatan i Stockholm och bokdebuten, först på eget förlag och sedan på Tiden, utan även de personliga katastroferna för henne och mig dessa två år; de onda åren 1954 och 1955.År om vilka jag ännu efter mer än fyrtiofem år säger att de behaga mig intet.
F O L K E T I B I L D / K U L T U R F R O N T 2/98
i n t e r n e t u t g å v a n
