Ådalen 31 efter 90 år – Marma, Lunde och sillénarna

2021-05-14

1369

Hustrun och jag har en liten stuga vid den stora sjön Bergviken några mil väster om Söderhamn i Hälsingland. Genom den stora sjön flyter älven. Den heter Ljusnan och har börjat sin färd mot havet uppe i Funäsdalen i Härjedalen. När jag sjösätter min kajak vid stranden nedanför stugan och paddlar österut kommer jag snart till kraftverket i Bergvik, där jag gör ett lyft. Efter lyftet passerar jag det gamla skiljet i Sunnanå och befinner mig i nästa stora sjö, Marmen. Nu viker jag av åt norr och ser snart resterna av det gamla industriområdet Marmaverken. Här stod 1930 en alldeles nybyggd sulfitfabrik, kanske var den Europas största i sitt slag. Och det var precis i den fabriken, i den här fabriken som allting började.

Versteegh
Det är direktören vid sulfitfabriken i Marma, Gérard Versteegh, lägg det namnet på minnet, som i juni 1930 kommer med ett bud till arbetarna: Affärerna är ansträngda, sänk er lön med 4 öre i timmen. Men nu hugger han i sten. För arbetarna i avdelning 163 av Svenska Pappersindustriarbetarförbundet vet sitt värde och de leds av de breda pojkarna Bäckström, Ahnström och Skeppström.

Sillénarna
Denna trojka är alla tre medlemmar i den del av Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) som kallas sillénare. Ett år tidigare hade SKP splittrats, den stora majoriteten följer Karl Kilbom och Nils Flyg. De kallas kilbomare och bryter med Komintern, den internationella kommunistiska samarbetsorganisationen som är lojal mot Sovjetunionen och har sitt säte i Moskva. Minoriteten, sillénarna, förblir en ”sektion av Komintern”, är alltså lojala mot Sovjet och dess ledare Stalin. Och ledarna för pappersarbetarna i Marma är alltså sillénare. Borgerligheten ser dessa som rödgardister och Stalins lakejer. Sveriges regering under Ekman är borgerlig.

Strejkare och strejkbrytare
Direktör Versteeghs bud, de där 4 örena, förkastas och i oktober proklameras strejk i Marmafabriken och blockad av utskeppningshamnarna. Massabalarna blir fast på kajen. Men det är inte bara kommunisterna som är militanta. Redan 1923 har Arbetets Frihet bildats. Det är en strejk- och blockadbrytarförening som rör sig där arbetskonflikter råder. En del av medlemmarna är läroverksungdomar, några är svenska veteraner från den vita sidan i finska inbördeskriget 1918. Nu anländer dessa blockadbrytare till Vallvik söder om Söderhamn och lastar pappersbalar.

Denna händelse vid kajen i Vallvik kan ses som en generalrepetition inför det som komma skall, men då i Lunde i Ådalen, cirka 200 kilometer längre norrut. Dramaturgin är densamma; strejk, blockad, strejkbryteri.

IRH
Strejken i Marma blir långvarig. Det är magra tider för de strejkande och deras familjer den där hösten och vintern 1930–31. Men ”proletariatets proviantkolonn” den internationella röda hjälpen (IRH) som är en av Kominterns många massorganisationer kommer till undsättning, inte bara i Marma. Det finns många konflikthärdar i landet under den här tiden, exempelvis flottnings- och vägstrejkerna uppe i Tornedalen, som också de leds av sillénare. (Visst kommer vi ihåg Strejkvisa från Pajala?)

Våren 1931 – isen går
Vintern är sträng men nu närmar sig våren. I Ådalen väntar cellulosabolagen på islossningen så att massabalarna kan börja skeppas ut. Bolagen i Ådalen (Graningeverken, Sandviken, Utansjö) ägs av den mäktiga familjen Versteegh, vars släkting alltså är direktör vid Marmaverken.

Facken i Ådalen, även de är under ledning av sillénare, bland annat den militante Axel Nordström, spelar nu ut sitt bästa kort. Man går ut i sympatistrejk med Marmaarbetarna! Tanken är att kampen mot Versteegh i Ådalen ska mjuka upp släktingen där nere i Hälsingland. Strejkledningen blockerar också kajerna och förhindrar därmed utskeppning, bland annat vid kajen i Lunde. Och precis som nere i Hälsingland dyker de upp: blockadbrytarna. De kommer resande ombord på fartyget Milos. Men den här gången lyckas de inte lasta för Axel Nordström och hans militanta arbetare bryter sig helt sonika in på kajområdet, upp på Milos, hämtar några av brytarna och tar dem till Kramfors. Där ställs de på en makadamhög på torget i ett slags folkdomstol och utsätts för förhör, tillrättavisningar och uppmaningar att åka hem. Den borgerliga pressen skriver om misshandel. Och nu, för att skydda strejkbrytarna, anländer militär från Sollefteå garnison till Lunde. Just i detta ögonblick när militären påbörjar sina grupperingar vid färjeläget i Lunde passeras troligen ”the point of no return”.

Händelseförloppet
Den 13 maj leder Axel Nordström en demonstration som går till Sandviken i Ådalen. I täten bärs banderollen ”För Marma-arbetarnas seger” (en av de klassiska bilderna från Ådalen 31). Nordström går i mitten. Han är kortväxt men utstrålar stor kampvilja, armar och händer vaggar likt en sjöman som just gått i land, beredda till strid, blicken fast och steget tveklöst: ”kavajkostym och keps” (Norman).

Den 14 maj, på Kristi Himmelsfärds dag – det är helgdag och det är äntligen sol – avtågar så det jättelånga demonstrationståget från Frånö på sin väg mot Lunde. I Lunde har militären redan fattat posto.

Så beordrar kapten Mesterton eld och tio personer faller. Fem avlider inom kort. 20-åriga fabriksarbetaren Eira Söderberg, 31-årige fabriksarbetaren Erik Bergström, den 22-årige arbetaren Evert Nygren, den blott 18-årige Sture Larsson och den 35-årige Viktor Eriksson. Samtliga är kommunister från trakten utom Sture Larsson som är syndikalist från Västervik.

Samma dag höjs ropen på generalstrejk över hela landet.

Den 16 maj tar fackföreningsrörelsen i Söderhamn lyra på maningen om generalstrejk, bildar ett strejkutskott och tar makten över staden. ”Idag är staden vår”, proklamerar strejkutskottets ledare Set Persson, även han sillénare. I tio dagar flyttas makten i Söderhamn från stadshuset till Folket hus. Den röda veckan är ett faktum. 7.000 personer demonstrerar på gatorna och skanderar ”klass mot klass”. Högertidningen i Gävle förfasar sig över ”vrålen” och skriver: ”Hela Söderhamn regeras av strejkutskottet. Kommunister i högsätet.”

Den 19 och 20 maj sveper en jättedemonstration genom Stockholm. ”Ned med mördarregeringen” står det på en banderoll. Ledaren för demonstrationen Sven Linderot häktas. Linderot är partiledare för sillénarna.

Den 21 maj är det begravning i Kramfors. De fyra kistorna dras på vagnar av sillénare i Röd-front-mundering. Sture Larsson begravs i Västervik.

Den 15 juni är konflikten i Marma över.

Slutord
Axel Nordström döms till två och ett halvt års fängelse, kapten Mesterton döms till en veckas husarrest, Per Albin Hansson blir statsminister och inleder ett socialdemokratiskt regeringsinnehav som varar i 44 år.

Denne Per Albin Hansson tar kraftfullt avstånd från kommunisternas agerande under strejkerna i Hälsingland och Ångermanland. Men jag ser framför mig hur han mellan skål och vägg gnuggar händerna och tackar sin lyckliga stjärna för dessa sillénare som skrämt upp både högern och storfinansen så till den milda grad att de nu är beredda att godta de flesta reformförslag han och socialdemokraterna lägger fram.

När jag nu sitter här i min kajak i sjön Marmen funderar jag om det kanske är dags, så här efter 90 år, att sända en tacksamhetens tanke till dessa vrålande rödgardister i norr?

Det stora folkhemsbygget kanske behövde en rejäl gnista för att komma igång.

Ja, det var en annan tid då, både i Marma och i Lunde den där gången. Lyss bara till vad Eira Söderberg (en av de döda i Lunde) hade att säga.

”Ja”, sa Eira, ”hemma är vi alla kommunister. Pappa och mamma, pojkarna är det och jag är det och hade vi en katta så vore hon kommunist också.”

Litteratur:
Birger Norman, ”Ådalen 31”, 1968, Rabén & Sjögren
Lisa Lofors (red.) ”Boken om Marmaverken”, 1993, Westlund & Söner, Gävle
Kerstin Högström, ”Röda veckan i Söderhamn maj 1931”, 1974, C-uppsats, Stockholms universitet, Historiska institutionen
Jack Andersson, Karl Strömkvist, Sigrid Svensson, ”Klass mot klass, kommunisternas taktik under 30-talskrisen”, 197, Proletärkultur, Göteborg

Övriga källor:
Det finns en helt fantastisk film gjord av Internationella Röda Hjälpen som bland annat visar begravningen.