Ålandsfrågans ödesår 1917–1921

1
358
Tavlan föreställer när Nationernas Förbund undertecknade beslutet om Ålands självstyrelse. Tavlan har okänt ursprung. Det finns ett foto i Geneve med ungefär samma motiv, antagligen är målningen gjord efter detta foto.

Text: Rolf Karlman


Det finns mycket som binder samman Åland och svenskbygderna i Österbotten. Båda landskapen vänder sig i mycket mot Sverige. De utgör en gemensam arbetsmarknad för personer som har svårt att lära sig det finska språket. Någon har påstått att på både Åland och i Österbotten gäller materialistiska värderingar. En duktig jordbrukare, sjöman och fiskare är normen. Här krusas inte för akademiker utan de betraktas med milt överseende. Under en period var många ålänningar benägna att lämna Finland för gott och verkade för anslutning till Sverige. Detta inflammerade skede i ölandets historia var mellan 1917–1921.

Det finns starka paralleller mellan situationen på Åland 1920 och händelserna i spanska Katalonien i nutid. Precis som den katalanska ledaren Carles Puigdemont anklagades de åländska ledarna Julius Sundblom och Carl Björkman för högförräderi. Båda satt också häktade fem veckor i Åbo 1920.

Under första världskriget var Åland relativt isolerat. Finland betraktades av många ålänningar som ett avlägset och ganska okänt territorium. Livsstilen på öarna var en form av bondekonservatism. Inga ämbetsmän styrde och ställde och ordet ”bonde” var ett hedersnamn på öarna. Välståndet var visserligen ojämnt fördelat men möjligheten fanns att utvecklas och upptäcka världen genom sjöfarten. Detta gav det åländska samhället en speciell dynamik. Åland stod nästan helt utanför det finländska inbördeskriget 1918. Den åländske ledaren Julius Sundblom representerade ögruppen i den finska lantdagen.

Sundblom och de ledande kretsarna på Åland var fram till 1917 solidariska i östlig riktning. Då kom ryska trupper till Åland. 1918 anlände även finländska ”vita” trupper. Slutligen invaderade en svensk truppstyrka och lugnet återställdes utan blodsutgjutelse. Tumultet 1917 och 1918 på de tidigare fridfulla öarna satte dock igång en slumrande process hos ålänningarna nämligen tanken på en förening med Sverige.

I den åländska debatten återkallades minnen från tiden före 1809 då landskapet var svenskt. Även fast Finland nu hade blivit en självständig stat vägrade ålänningarna att uppfatta sig som finländare i gängse mening och odlade nu i allt större utsträckning sin egen identitet. Den åländska författarinnan Sally Salminen har vittnat i sin bok Lars Laurila om den negativa bilden av den finländska arbetskraften på ön. Det finländska språket var obegripligt. Lars Laurila som har en finsk far mobbas och kallas för ”finntamp”, ”finnhuvud”. Anledningen till att han är så hetsig är att han har ”finnblod” i ådrorna. Finnar på Åland kom dit och tog de arbeten som skärgårdsbefolkningen inte ville ha. De jobbade ett tag och gav sig sedan iväg. Om någon stannade i ålänningarnas minne berodde det på att han var särskilt bråkig eller benägen åt dryckenskap. Många ansåg att ålänningar och finnar inte kunde förstå varandra och aldrig borde sammanföras.

Även om något egentligt finländskt förtryck inte fanns på öarna och ålänningarna var en lycklig lottad minoritet vill många ålänningar förena sig med Sverige: ”Svenskar är vi och det ska vi bli, det är det enda riktiga”, ”Svenskar ska vi bli, och det blir vi om rättvisan blir styrande i världen. Nu när Finland har fått sin frihet ska väl också vi få komma hem till moderlandet och få bli en del av det folk vi hör samman med.”

Även den åländske ledaren Julius Sundblom anslöt sig efter stor tvekan med dem som förespråkade en förening med Sverige. Han gjorde det i en tid då inbördeskriget i Finland stod för dörren. Oro fanns på öarna både för en finsk nationalstat där den finska kulturen och språket skulle bli dominerande men även ”socialistskräcken” spelade en roll. Sundblom skrev i en tidningsartikel i december 1917 ”om den åländska folkkaraktären, som är konservativt anlagd och ej älskar språng ut i det okända”. Sundblom generaliserade också kring den finländska folkkaraktären ”anarkistiska och rena våldstendenser, vilka i så olyckligt hög grad synes vara inmängda i det finsk-urgiska blodet”.

Inbördeskrigets kaos tyckte bekräfta Sundbloms pessimism om det finländska. Den svenska trupp som beskrivits ovan och som återställde lugnet i en orolig tid ökade på Sveriges allmänna renommé. Ålänningarna satte sitt hopp till Nationernas Förbund för att hävda sin rätt till självständighet och förening med Sverige.

I finlandssvenska kretsar uppfattades Ålandsfrågan som en ödesfråga. Finlandssvenskarna behövde Åland för att kunna överleva som minoritet. Intellektuella som författaren Arvid Mörne vädjade till Sundblom och ålänningarna att inte bryta sig ur Finland. Sundblom kände sig dock i huvudsak ansvarig för människorna på Ålands öar och agerade därefter. Ålänningarna skickade också en deputation till kung Gustav V undertecknad av över 7000 myndiga medborgare med önskemål om anslutning till Sverige.

Trots de upprörda känslorna i Finland, Sverige och på Åland under dessa år löstes konflikten genom en kompromiss. Sundblom och ålänningarna fick inte sin självständighet och frigörelse från Finland men uppnådde ett självstyre som visat sig gynnsamt över tid. Nationernas Förbund beslutade 1921 att Åland geografiskt skulle tillhöra Finland men med stor självstyrelse.

1938 genomfördes ett nytt stort bondetåg på Åland under ledning av Julius Sundblom. Det riktade sig både mot Finland och Sveriges planer på att militarisera öarna. Den starka åländska reaktionen gjorde att planerna inte sattes i verket.

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Jag vill tacka IB för sitt grannlaga arbete och FiB och JG för att som medlem i tidningsgruppen fick jag inte något lärarjobb i Sverige, utan hamnade i Brändö Åland som ambulerande speciallärare i den vackra skärgården. Och bra betalt därtill.

Välkommen med dina synpunkter!