Ett adjö:
Carl-Henrik Svenstedt skriver en sorgesång över de många som gått bort nu – och konstaterar att det är en epok som också dör med dem.
Artikeln publicerad i FiB/K 3-2021
Text: Carl-Henrik Svenstedt
Teaterchefen hissade upp de tunga ögonlocken och såg ut över den lilla kommittén. Vi ska alltså besluta om firandet av det inbrytande nya millenniet här, sa han och sänkte sen rösten. Då ska vi vara klara över att vid detta tusenårsskifte överskrider också antalet döda i mänsklighetens historia för första gången antalet ännu levande. Han tystnade och sänkte åter ridån.
”Det sägs nämligen att för varje människa som försvinner ur ditt liv så försvinner också en del av minnet av dig.”
Detta hände i Malmö. Tjugotvå år har gått. Nu har också jag, i min värld, fått fler döda vänner än levande. Uppenbart, med tanke på min framskridna ålder. Ändå en omtumlande tanke. Det sägs nämligen att för varje människa som försvinner ur ditt liv så försvinner också en del av minnet av dig. Den samlade minnesbilden minskas alltså i det ögonblicket med det fragment, den bit av pusslet, som den andre hade tar med sig. När din vän dör, dör alltid lite av dig.
Alltså finns där hela tiden också ett fortgående, externt döende.
Så, vad de tog med sig när de försvann mina vänner och kumpaner?
Nyss dog Tommy Zwedberg, den vackre mannen och märklige musikern. Med honom dog halva minnet av hur det egentligen gick till när vi skapade ”dokumentär musik” av dunkandet från textilmaskinerna i Himmelstalund och gnisslet från järnvägskorsningarna i Mjölby för filmen Departementet. Lars Norén. Har också kilat vidare. Jag trodde länge att han hette Norin. Diktbunten skickade han in från Sankt Lars i Lund. Svårläst namn på paketet. Nu kan jag alltså inte längre rekonstruera hur vi lyckades peta in alla de där första ”psykedeliska” dikterna över halva Svenska Dagbladets Litterära Sida. Ledarredaktionen höll därefter krismöte, om min framtid på tidningen.
Louise O’Konor, hon som återkallade minnet av vår störste experimentfilmare, Viking Eggeling. Vi hade också visat ”poetic cinema” på ABF. Brakhage, Baillie, Gunvor Nelson. Den outgrundliga Louise gick från visningen ner till Centralen och löste biljett till så långt norröver man kunde komma. Handkamera i väskan. Men var det verkligen så? I vilket fall gjorde hon där den kanske mest poetiska filmen av dem alla, Renskiljning vid Krutvattnet.
Store bror damp i backen. Han var en jätte, 1,92 redan vid tretton års ålder. Hade läst alla församlingsbibliotekets böcker från högst upp till vänster till längst ner i högra hörnet. Långt senare kollade jag journalen. Han hade hoppat över Svensk Uppslagsbok. Men aldrig hade vi suttit ner och stämt av förhållandet mellan hans svårmod och min frustande, säkert hänsynslösa, livsaptit. Hur han såg på mig.
Kristina Lugn. Hur vi hade hanterat den där kvällen när hon lade Paris för sina fötter. Hon läste vardagsdikterna från innerstan på svenska. Den franske lektören var hellre än bra. Men parisarna ställde upp och stampade med fötterna. En jag hörde sa till Kristina: Madame, on vous adore! Vi älskar er, madame. Och varför skulle nu en ännu i hjärtat ung man som Bosse Jonsson ta ner skylten? Den snällaste grabben i hela det elaka och avundsamma svenska filmlandskapet. Hur han såg på oss stökiga ”fria” filmare. Och fann ett språk som lade första bron över till Mordors borg ute på Gärdet.
Så på julaftons kväll gick den snart 90-årige mästertecknaren Claes Bäckström gatan fram på sin stillsamma väg till biografen Victoria. Snön föll tyst omkring honom när han stannade till, vacklade och dog. Jag hade talat på hans vernissage av filmteckningar, Claes hade ingått i Luigi Viscontis hov av unga män under inspelningen av Döden i Venedig, tillsammans med ”världens vackraste pojke” Björn Andrésen. Hur många andra samtal blev nu hängande där i luften över Götgatan…
Jan Aghed sa inte så mycket men skrev desto mera. Jag känner visst ansvar för att hans briljanta filmtexter inte givits ut i urval. Men nu kan vi inte prata om den saken, och om vad som skilde oss åt och vad som förenade oss.
Anders Ehnmark, en medgrundare, vi var nästgrannar med Myrdals på Fagervik. En klurigare bok än Arvskifte finns inte. Med den roligaste klacksparken mot kamraterna på Fibban. Att man på årsmötet i Uppsala tog det kraftfulla beslutet att förbjuda konspiration. Nu bor jag granne med Annika.
Till slut stupade också Jan. Vi var vänner sen ’68, personliga vänner. Han satt sista gången i sitt bås på Bokmässan i kretsen av gamla kraftfulla arbetskarlar som läst Folket i Bild från starten. Inte nystarten 1972, urstarten 1934. När han fick syn på mig sa han, lite dröjande: Du och jag har väl inget otalt med varandra? Nej.
Men raden slutar heller inte här. Utan tvekan är det nu en hel epok som går i graven. Dags att skriva mer om det.
Det ska jag också göra. Men på nätet: CH SVENSTEDT HOME. Detta är alltså min sista krönika för FIB/Kulturfront. Tack för de snart femtio åren. De senaste under Lisa Pehrsdotters enastående redaktörskap. Fibban är bättre än någonsin.
Döden är vår vän. Hela tiden dör människor. Släkt och nära vänner. Den värsta döden de nämnda. Folk i periferin artister målare diktare där varje månad och år, och de har vi kvar i alster som producerats av de. Våra anhöriga har vi kvar i foton och minnen. Döden berör, vi är tacksamma för livet, och döden som vän, och för den senare, annars vore livet ingen värt.
Du måste logga in för att kommentera.