Åsa-Nisse och hans efterföljare – en jämförande studie

Med en världsomfattande smitta och påbjuden eller påtvingad social distansering måste man söka andra vägar för intellektuell stimulans. Man får istället ägna sig åt kulturkonsumtion och analys av världsläget på egen hand.

Viasat har frivisat filmkanaler, och har kört en Bond-Bonanza med en mängd James Bond-filmer från början fram till 2015. För de som inte har hört talas om James Bond-filmer kan man säga att det är som Åsa-Nisse med en större budget. Det handlar om att Åsa-Nisse, liksom efterföljaren James Bond också, ställs inför någon slem skurk som försöker blåsa vår hjälte. Liksom Åsa-Nisse tar Bond hjälp av diverse påhittiga uppfinningar och hjälpmedel för att ställa saker och ting tillrätta. En biljakt brukar vara ett obligatoriskt inslag, i Åsa-Nisse oftast med den trogna Forden Model B -32, Eulalia II, men även Chevrolet Independence -31. Bond har haft ett otal fortskaffningsmedel, men ofta kört olika Aston Martin, som DB5, DBS och Vantage.

Åsa-Nisse har sin trogne vän Klabbarparn till hjälp i alla svårigheter. Liksom Bond är det alltid Nesse på Åsen som är den smartare av de två. Om Bond har en medhjälpare från Her Majesty´s Secret Service brukar denne liksom Klabbarparn mer av en lyckträff få till något som hjälper Bond genom svårigheterna. Ett exempel på detta är i Mannen med den gyllene pistolen, där Bonds agentkollega Mary Goodnight mest vimsar till det.

Kanske har det mest att göra med att Mary Goodnight representerar en speciell typ av kvinna, Bond-bruden. I denna film finns det till och med två av dem, och båda svenskor. Goodnight spelas av Britt Ekland, och Andrea Anders spelas av Maud Adams, född Wikström. Detta är en skillnad mot förlagan Åsa-Nisses och Klabbarparns livskamrater, Eulalia och Kristin. De är av ett helt annat virke, det är kvinnor som inte låter sig tryckas ned, och tar handgripligen saken i egna händer, gärna något hushållsföremål som brödkavel eller kastrull, om en karlslok försöker något eller Nesse inte vill ta reson.

I nämnda Mannen med den gyllene pistolen försöker Bond få tag i en solenergiomvandlare som skurken Scaramanga tillsamman med en kines vid namn Hai Fat (fast han inte alls är tjock) försöker skapa ett farligt vapen av. De har orättmätigt kommit över detta föremål, som utvecklats av en forskare för helt fredliga ändamål, nämligen att lösa energikrisen. Tyvärr förstörs solenergiomvandlaren i slutscenerna, när den sitter installerad i massförstörelsevapnet som löper amok, och spränger en hel liten ö i södra Kina. Naturligtvis var det miss Goodnight som klantade sig igen. Synd, annars hade vi lämnat den fossila energiförsörjningen bakom oss för länge sen.

Den första Åsa-Nisse-filmen kom redan 1949. Drivande var regissören Ragnar Frisk, som regelbundet som ett urverk gjorde en film om året, och alltid hade världspremiär på biografen Saga i Vetlanda. Filmerna var banbrytande i sitt berättande. Det till synes planlösa skeendet i både tid och rum skapar en speciell stämning av osäkerhet och spänning. Man vet inte riktigt vad som kommer att hända härnäst, och var någonstans. Det kan vara en vardaglig scen hemma i Knohult, men plötsligt är man förflyttad till det glamourösa nattlivet på Vetlanda stadshotell. Denna Ragnar Frisks värld har till och med fått en egen beteckning inom filmen, Vetlandasurrealismen.

Det skulle dock dröja ända till 1962 innan den amerikanske producenten Albert R. Broccoli hade fattat storheten i detta koncept, och producerade den första James Bond-filmen, Dr No. Trogen sin förlaga förekommer i James Bond-filmerna också stora hopp i miljöer, från London till Karibien eller kanske Venedig. Handlingen har ofta också stora logiska luckor, som till exempel varför inte Bond stryker med trots den omilda behandling han ofta utsätts för. Skillnaden mellan Frisks och Broccolis verk är som sagt egentligen bara storleken på budgeten.

Åsa-Nisse har alltid spelats av John Elfström, förutom den sista filmen Åsa-Nisse i rekordform (1969), där Arne Källerud tog över. Nu bortser vi från det inte helt lyckade återupplivningsförsöket Wälkom to Knohult från 2011 med Kjell Bergqvist. Karaktären James Bond har famlat lite mellan åren. Det tog Broccoli ända till 1973 när Roger Moore tog över som man fick till den rätta blandning av gott humör, glimten i ögat och att alltid ha en lösning på problemen som karaktäriserar Åsa-Nisse.

Åsa-Nisse-filmerna var också en plattform för att sprida en hitlåt med en känd artist. Sådana storheter som Bertil Boo, Jokkmokks-Jocke, Anita Lindblom, Jerry Williams och till och med Hep-Stars, beroende på vad som var populärt. James Bond tog upp detta tema, och varje ny Bond-film lanserade en signaturmelodi som ofta blev en stor succé. Här kan nämnas Goldfinger med Shirley Bassey, som för övrigt sjöng ledmotivet i två filmer till.

Så blir det för trist och understimulerat i dessa kristider så rekommenderar jag att titta på dessa klassiker. Kanske i kronologisk ordning, och varva med varannan Åsa-Nisse och varannan Bond?

Lars Nordvall bor i Växjö och är en trogen läsare av FiB/K.

ANNONS