Häromdagen låg ”Slätthög och Mistelås jultidning” i min brevlåda. På omslaget var det skrivet för hand ”God Jul önskar Sven E R”. I församlingen där jag bor, Slätthög, är det ganska väl känt att jag är ateist. Sven E R har till många sagt att ”I Lyåsa har vi två ateister. Det är Carlman och Dag nere i backen.” Ändå får jag jultidningen.
För ett par veckor sedan blev jag av Sven E R tillfrågad om ett par bilder. ”Du Bertil, jag skall skriva en artikel i kyrkans jultidning. Den skall handla om pestkyrkogården i Strömhult, och jag tänkte ha med någon bild på Klockeberget i Ivarsbygget. Du tog ju några bilder på det när vi var hos Karl-Erik och han visade runt för ett par år sedan.”
Jag mejlade över ett par bilder till jultidningsredaktionen.
Men det var inte första gången jag medarbetade. För ett par år sedan slogs dörrklappen kraftig på ytterdörren. Utanför stod Kenerth. Han sitter med i jultidningsredaktionen. Eftersom han, liksom min hustru, också är revisor i Lyåsa rotes intresseförening känner vi varandra något. Han, liksom alla i intresseföreningen, vet att jag på min dator har mängder av gamla fotografier från byn och församlingen. Många av dessa fotografier har jag satt upp i intresseförenings lokal, som en gång var missionshus. Det är bilder som jag fått tillgång till genom bonden, f d kyrkvärden och f d auktionsutroparen m m Sven E R.
Nu frågade Kenerth om jag inte kunde skriva en artikel till jultidningen. ”Du är ju skrivkunnig och har en väldig massa bilder härifrån som du skannat av.”
Som bakgrund till den artikeln hade jag fotot nedan med tillhörande text, vilka jag bägge klistrat på mdf-skivor och hängt upp i missionshuset. Alla som vid något tillfälle vistats i det gamla missionshuset kände nu till berättelsen om dessa två barn. Fotot hade Sven E R. fått tillgång till genom en släkting till barnen. Denna tyckte inte att det var något att göra väsen av. ”Sån gammal skräp!” Fakta om barnen fick jag genom den mycket flitige hembygdsforskaren Börje. Det var en diger lunta som kunnat ge upphov till fler artiklar om ”förr i tiden” och som passat bra inte bara i jultidningar. Bland annat kunde man ha skrivit om Almas och Gottfrids moster som till sin död bodde kvar i backstugan i Smörhögen (se nedan). Ogift fick hon flera barn.
Alma och Gottfrid, De sista som såldes på en barnauktion i Slätthög.
Detta är Gottfrid Svensson (född 1912 och död 1995 i Karaby, Västergötland), och hans syster Alma (född 1908 och död 1982 i Kexås Södregård). Barnens far, Sven Johansson, var född i Ormesberga. Hans första hustru hette Märta Kristina Johansdotter. Paret fick tio barn. 1884 flyttade familjen till Sågkvarnen.
Två år efter att Märta Kristina dog 1898, gifte Sven om sig med Jenny Kristina Andersdotter. Hon kom från en familj som 1841 flyttat in i en backstuga i Smörhögen, Strömhult.
Jenny Kristina födde sex barn. Alma och Gottfrid var nummer fyra och fem av dessa syskon.
Familjen flyttade från Sågkvarnen till Björkeholm, Spekelid år 1918. Där avled Jenny Kristina 1919 och Sven 1921. Kort därefter skingrades barnen varvid Alma och Gottfrid såldes på barnauktion. Alma kom till Broaskog och Gottfrid till Åboda.
De som bjöd lägsta ersättning för att ta emot barn på en barnauktion fick barnet. Ett barn kunde säljas flera gånger. Priset kunde vara några tior. På så vis hölls kostnaderna nere för socknen eller Fattigvårdsstyrelsen.
Ett exempel på sådana som sålts på barnauktion är Fredrik Vilhelm Thorsson, född 1865 i Stora Köpinge socken. Han var skomakare och socialdemokratisk politiker, och blev invald i riksdagen 1902. 1918 blev han finansminister.
Ett annat exempel är Axel Karlsson, uppfinnaren av Karlssons klister. Han såldes på en fattigauktion vid tolv års ålder.
Först 1918 kom en ny sociallag som förbjöd fattigauktioner. (Då stämmer uppgifterna om auktionen på Alma och Gottfrid mindre väl.)
Lägg märke till att Gottfrid har flickkläder och en klocka i handen (fotografens).
Bertil Carlman
Vilken fantastisk julberättelse! Ditt uppräknande av de små (och större) byarna, Slätthög, Mistelås, Lyåsa, Strömhult, Ivarsbygget, Sågkvarnen, Smörhögen osv får mig att tänka på Sara Lidman. I hennes Lifsens rot, 1996, som är en hyllning till människorna ”ytterst i snön”, räknar hon upp etthundrafemtio byar ”vars befolkning hade den huvudsakliga uppgiften att förse skogsindustrin med timmer och massaved”. Från Missenträsk via Aspliden, Bastuliden, Boliden fram till Jörn och Ensamheten – ”voro etthundrafemtio till antalet”. (s 100–102)
En gång lyssnade jag till Sara när hon läste fram dessa etthundrafemtio byar. Det var som uppleva ett motståndets manifest.
Samma känsla får jag av din julberättelse, Bertil.
Tack.
Du måste logga in för att kommentera.