Från doktor Charcot till profilen Arnault

2
614
Charcot, Arnault och Nassar. (Montage: KL)

I mars 1885 beviljades den ännu blott 28-årige Sigmund Freud en sju månader lång tjänstledighet och gav sig genast iväg från Wien till Paris. Vistelsen i det franska huvudresidenset kom att betyda mycket för honom och innebar ett slags pånyttfödelse. Det berodde framför allt på att han träffade, och även lärde känna, den karismatiske och mytomsusade Jean-Martin Charcot (1825–93).

Charcot verkade som läkare vid mentalsjukhuset Hôpital de la Salpêtrière och hade gjort sig bemärkt på flera områden, kanske i synnerhet för att han behandlade hysteriska patienter med hypnos. Hans tisdagsföreläsningar samlade väldiga åhörarskaror och skattades högt i allt vidare kretsar. Seanserna utvecklades ofta till regelrätta shower; Charcot var inte bara psykiater utan också estradör, lekledare och skådespelare. På den unge Freud gjorde han outplånliga intryck både som vetenskaps- och yrkesman och som högklassig entertainer.

Kring den 20 maj läste jag Matilda Gustavssons kioskvältaropus Klubben (Bonniers, 2019) och fann till min överraskning att J-M Charcot spelar en viktig roll också där. Jag återkommer till denna roll senare i texten men redovisar först bokens huvudtema:

Enklast kan man väl säga att Gustavsson i Klubben återger vad hon skrev i sitt omtalade DN-reportage den 22 november 2017 men i betydligt utvidgad och mer litterär form. Skildringens huvudfigur är den snart 74-årige Jean-Claude Arnault, länge benämnd ’kulturprofilen’ i våra medier (inkl. DN). Generöst tilltaget utrymme får också profilens hustru, poeten Katarina Frostenson, vidare Horace Engdahl, den ständiga sekreteraren Sara Danius och resterande akademiledamöter samt, naturligtvis, en uppsjö av kvinnliga vittnen, de flesta men långtifrån alla utstyrda med täcknamn och anonymiserade. Det är två omständigheter som gör mig betänksam, och oroad, vid läsningen.

Den första och mindre viktiga rör Arnaults personlighet och karaktärsdrag. Jag kan inte värja mig mot intrycket att han är en i alla avseenden gränslös individ. Det faktum att han ständigt trakasserade och tafsade på kvinnor och oupphörligt kommenterade deras utseenden kände alla till – åtminstone alla i Stockholms partajande innevärldar – liksom att han betraktade de flesta varelser ekiperade i kjol som tänkbara sängkamrater. De blev efterhand många och kunde räknas in plutonsvis. Varje chans måste tas tillvara. Måndagen den 3 december 2018 dömdes Arnault av hovrätten till 2,5 år bakom galler för två fall av våldtäkt. Troligen var antalet större, men brott av äldre datum hade redan preskriberats.

På en rad andra plan finner vi samma obekymrade och profilerade gränslöshet:

När Arnault kom till Sverige 1968 berättade han för alla som ville lyssna om sin aktivism i majrevolten samma år, om sina veckor i sinkabirum för vapenvägran och om sin karriär som operaregissör i Paris. Han sade sig ha studerat på universitetet École Normale Supérieure och ha läst filosofi vid Sorbonne. På meritlistan bokförde han också sitt fruktbara samarbete med filmregissören Jean-Luc Godard och sitt arbete inom Living Theatre.

Ingenting av detta stämde. Minst av allt stämde det med verkligheten. Arnault var utbildad elektriker men hade ingen studentexamen. Vi såg i honom ett typiskt fall av mytomani, där ingen plats återstod för grå vardagar och för liv utan guldkant.

Men det bör samtidigt påpekas att Arnault och Frostenson 1989 öppnade en kulturscen – Forum – på Sigtunagatan i Stockholm och att de, med Forum som träffpunkt, gjorde beaktansvärda kulturinsatser i närmare tre årtionden. Dansuppvisningar, estradsamtal, konstutställningar och poesiaftnar följde på varandra i strida strömmar. Standarden var genomgående hög. Människor är sällan enkelspåriga eller endimensionella, profiler lika lite som vi icke-profilerade.

Den andra omständigheten har långt större specifik vikt och berör den outhärdliga tidsutdräkten. Hur var det möjligt att Arnaults regelbundna övergrepp och ideliga provokationer kunde fortgå i trettio år utan att någon ingrep på allvar? Alla visste ju. En del av svaret, men bara en del, hittar jag i den på sin tid mycket omdiskuterade romanen Myggor och Tigrar (Bonniers, 2012) av Maja Lundgren. Där viftas Arnault bort på ett par minnesvärda rader genom att klassificeras som ”en erotikens Groucho Marx”. Fyndigt kan tyckas men egentligen alldeles för snällt. Hur som helst kom Arnault, som den halvkändis han var, att i halvoffentlighetens ljus frivilligt spela den oförargliga rollen som just erotikens Groucho Marx. På det viset kom han billigare undan. Till detta ska läggas att han i främst Horace Engdahl men även i flera andra akademiledamöter hade inflytelserika beskyddare i decennier. Svenska Akademien finansierade dessutom stora delar av Forums verksamhet.

Med detta sagt är tiden inne att återknyta bekantskapen med Jean-Martin Charcot och la Salpêtrière. Om denne man har jag tidigare aldrig hört annat än gott. Men på sidan 123 i sin bok avslöjar Matilda Gustavsson, med stöd av idéhistorikern Karin Johannisson, att de hysteriska yngre kvinnor – vanligen tonåringar – som Charcot visade upp under sina herostratiskt ryktbara tisdagsföreläsningar i regel var knutna till sin läkare med särskilda lojalitetsband. Det betydde i praktiken, framhåller Gustavsson, att ”stjärnpsykiatern och hans närmaste medarbetare ofta hade sex med de unga patienterna”.

Katarina Frostenson har skrivit en pjäs om Charcots tisdagsföreläsningar – Sal P –, och i en av hennes böcker, I det gula, figurerar ”stjärnpsykiaterns” patienter. I en helt annan bok, Överblivet, medverkar Jean-Claude Arnault som fotograf. Det är trakterna runt Hôpital de la Salpêtrière som han förevigar…

Hur allt detta ska tolkas vet jag inte. Däremot vet jag att män, enligt Charcots bestämda uppfattning, kan/kunde drabbas av ’hysteri’ lika ofta som kvinnor. Skulle doktor Charcot ha diagnosticerat profilen Arnault som hysteriker? Svaret på den frågan överlåter jag med varm hand åt de lärde.

Mätt med alla rimliga mått är amerikanen Larry Nassars brottsregister mycket vidlyftigare än profilen Arnaults. I sin karriär som idrottsläkare förgrep sig Nassar sexuellt på mer än 500 kvinnliga gymnaster i tonårsåldern (eller yngre), däribland alla medlemmarna i det US-amerikanska guldlaget i London-OS 2012. Då Nassar långt om länge ställdes inför rätta 2016 – och dömdes till 175 års fängelse – vittnade 156 unga kvinnor mot honom. De hade inte knipit käft. Tvärtom hade de flesta talat om övergreppen med sina föräldrar, tränare, lärare, skolsköterskor och med andra vuxna … utan resultat.

Såväl Arnault som Nassar hade sina beskyddare. Mest frapperande är ändå, tycker jag, att det i bägge fallen dröjde ca 30 år innan de slutligen åkte dit – trots att alla egentligen visste.

ANNONS

2 KOMMENTARER

  1. Ur Klubben: ”Tre dagar senare – och ett dygn innan Jean-Claude Arnault dyker upp i mitt huvud – har kulturredaktionens nyhetsgrupp sitt dagliga morgonmöte i sofforna. Vilka andra vinklar skulle vi kunna göra på det amerikanska avslöjandet? Vi börjar prata om svensk offentlighet och alla är överens om att övergrepp förstås förekommer också här.” I boken Klubben beskriver Matilda Gustavsson hur man på DN:s kulturredaktions nyhetsgrupps morgonmöte jobbar med frågan Vem är Sveriges Weinstein? Anklagelsen föll på Arnault. Han var chanslös.

    DN:s roll som polis, åklagare och domare etablerade berättelser och vittnesmål innan en enda polisanmälan gjorts.

Välkommen med dina synpunkter!