Jimmie Åkessons SD är inte ett vanligt parti

16
1430

Jag leker ofta med tanken på att jag kommit till världen någonstans i Tyskland 1925 eller däromkring. Vilken hade då min politiska framtid blivit? Skulle jag ha sökt mig till Hitlerjugend och, i en senare fas, också till NSDAP, de tyska nationalsocialisterna? Om det vet jag platt intet, och det erkänner jag utan omsvep. Man kan tyvärr inte vaccinera sig mot Omdömeslöshet eller Ondska lika behändigt som mot Influensa.

Nu föddes jag i stället någonstans i Östergötland och hamnade under 1960-talets första hälft i Malmö och obetydligt senare i det röda Lund. Det blev avgörande. När jag flyttade till Karlstad i augusti 1969 efter tio månaders ålande, hasande och uselt prickskytte hos infanteristerna i Linköping var jag redan till hälften FNL-aktivist, och mina politiska utblickar hade omisskännligt internationellt stuk: Vietnam, Laos, Kambodja, Palestina, Tjeckoslovakien, Chile, södra Afrika o s v.

Jag och mina åsiktsfränder kamperade ute i världen i väl så hög grad som i Sverige och betraktade det som fullt naturligt. Till detta kom att vårt lands genom tiderna mest kände statsman, Olof Palme, ofta höll till på samma internationella scen, låt vara att vi inte alltid såg på honom med tillbörlig respekt.

Låt oss slutligen anta att jag slagit upp ögonen i Skåne eller Blekinge på tröskeln till 1980-talet. Skulle jag då ha blivit Sverigedemokrat?

I denna ofullkomliga värld kunde det säkert ha gått så pass illa. Att jag över huvud taget ställer frågan beror på att jag nyligen, och för andra gången i livet, har dristat mig att gå igenom ordförande Jimmie Åkessons självbiografi Satis Polito (2013) – vilket betyder lagom polerad eller tillräckligt avslipad … – i syfte att reflektera över hans politiska motiv och bevekelsegrunder. Av vilka randiga skäl blev just han Sverigedemokrat? Och varför har Jimmie Å förblivit partiet trogen i 25 år och kommit att framstå som SD:s ojämförligt viktigaste företrädare?

Jag är rätt så övertygad om att svaren är sammansatta. Men det förefaller som om den blott 15-årige studiosus Åkesson från Sölvesborg inte attraherades av några andra ideologier än den mest lättköpta sortens nationalism, kryddad med tjurskallig ovilja mot hans skolas (fåtaliga) ”vänsterextremister och batik-tomtar”. Det blev som det blev, och sedan har det bara fortsatt i tangentens riktning i ett kvarts sekel. Den förment ”ansvarslösa invandringspolitiken” har blivit den fråga som förärat Jimmie Å med tillhörande svans oavbrutna framgångar under hela det innevarande millenniet.

Slående är att inga andra länder än Sverige förekommer på de 284 boksidorna, i vart fall inte så länge vi bortser från att Dansk Folkeparti omnämns ett par gånger och att EU behandlas helt kortfattat i ett av slutkapitlen. Om utrikespolitiken finns inte en stavelse. Det är signifikativt. På ’min’ tid utgjorde de utrikes affärerna politikens livsnerv, och statsministern skällde med jämna mellanrum ut diktatoriska kreatur, sataniska mördare och Vita Husets bomb- och napalmentusiaster.

Åkesson håller sig med favoritglosor. Enligt mina beräkningar använder han sig av ordet ”givetvis” 73 gånger, ”förvisso” 71 gånger och gödslar obekymrat med synonymerna ”självklart” och ”naturligtvis”. Så formulerar sig de strikt målinriktade, och precis så uttrycker sig individer som skyr komplikationer, motsägelser, tvetydigheter och paradoxer. Jimmie Å är en sådan individ. Han tror på fullaste allvar att Sverige en gång var ett funktionellt och väl sammanhållet Folkhem – ett slags Bullerbyn på makronivå – med patrullerande konstaplar, ringa brottslighet, olåsta cyklar, solen i zenit och himlapällen fylld av stekta sparvar. Men ett sådant Sverige har aldrig funnits. Drömmen om det Förlorade Paradiset är på sin höjd en dröm.

Ändå påstår sig Åkesson minnas Folkhemsepoken. Men det är givetvis (!) ett falskt minne. Född 1979 kan han rimligen inte erinra sig något annat Sverige än det som existerat efter 1985.

Jimmie Å blev SD-medlem redan 1994 eller, som han själv bedyrar, 1995. Om sin höga ambitionsnivå säger han följande:

”Jag gick in i partiet med utgångspunkten att förändra det i grunden, och den som i dag påstår att jag inte lyckats med det är antingen oerhört trångsynt eller bara allmänt illvillig.”

Det är ett besynnerligt yttrande. Ingen med sitt förnuft i behåll ansluter sig till ett parti som han, eller hon, vill förändra ”i grunden”, och ingen anständig individ tillskriver sig själv hela och fulla äran av att SD:s nazistiska rötter i dag inte är lika uppenbara som i går. Här finns, inbillar jag mig, en fläck som är blind och en sko som klämmer: det verkliga förhållandet torde vara att Åkesson gick in i partiet 1994, alltså vid en tidpunkt då SD i Anders Klarström hade en rent nazistisk ordförande, inte först 1995, då (nuvarande Alternativ för Sverige-medlemmen) Mikael Jansson tagit över ordförandeklubban. Att en blott 15-årig Jimmie trampade fel kan väl till nöds ursäktas – men att han som mogen 34-åring (2013) retuscherar sitt förflutna är desto mer problematiskt.

I sin första partiledardebatt i riksdagen (2010) hävdade Åkesson att ”Sverige slits isär” – och att ”den enskilt främsta orsaken till detta är en extrem och ansvarslös invandringspolitik”.

Det är det här budskapet som fått ett så kraftfullt gensvar i väljarkåren, inte minst hos de manliga LO-medlemmarna. Själv tillhör jag inte de övertygade. Flyktingar och andra nödställda kommer inte ned-dimpande från himlen som ett resultat av naturkatastrofer eller som ett uttryck för Vår Herres vrede. De infinner sig av vitt skilda orsaker. Åtskilliga är offer för krigens helvete – Balkan, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien – och därför måste vår omsorg om de nyanlända vara äkta, i all synnerhet som vi själva i större eller mindre utsträckning, oftast mindre, varit krigsanstiftare och aggressor. Om bara ett eller ett par decennier kommer världen dessutom att översvämmas av klimatflyktingar. Inte heller då kan vi stänga dörren och kasta nyckeln i Öresund. Det skulle innebära att vi agerade lika ovärdigt som till exempel dagens Polen och Ungern – SD:s illiberala favoritländer.

Just de illiberala inslagen har kommit att känneteckna Sverigedemokraternas framfart de gångna tre-fyra åren. Det betyder att yttrandefriheten, pressfriheten och andra demokratiska fri- och rättigheter har prioriterats ner och fått allt trängre spelrum. Om/när SD blir vårt största parti, så vill man troligen som ett nästa steg bli ensamt eller näst intill ensamt i den politiska manegen.

Det skräckscenariot blir verklighet, om allt fortsätter som hittills.

ANNONS

16 KOMMENTARER

  1. Det är klart att SD är annorlunda men överallt i EU-Europa finns det idag i denna mening annorlunda partier. Varför det?

    Ja, mitt svar på den frågan är att det i EU inte finns något utrymme för den traditionella höger/vänster-uppdelningen och att de traditionella partierna genom sin förförsvurenhet åt EU därför helt enkelt gett plats åt sådana partier som liksom SD etnifierar politiken. Ja, jag skulle till och med vilja säga att dessa partier genom denna försvurenhet skrivit under sina egna dödsdomar.

  2. Det som är intressant med SD är att det lyckats bli ett oppositionsparti med partiprogram som står moderaterna närmast och en större skillnad bara på invandringen. Och där har partiet lyckats slå en kil i svensk politik. Öppna hjärtans politik är inte accepterat av stora delar av befolkningen och som inte tycker att Sverige ska bedriva en flyktingpolitik som permanentar flyktingsituationen i våra kommuner. Att klimatflyktingar “hotar Sverige” ja det sker redan och från Nordafrika och torra delar av Afrika där det dessutom är instabilt politiskt klimat. Om inte Sveriges regering lägger om kursen kommer SD bara växa och själv ta makten, och vilket sker inom en nära framtid antagligen.

  3. Vältajmat inlägg av Parner, minsann! I dag publiceras Novus’ regelbundet återkommande opinionsanalys av förtroendet för partiledarna. Och vem hamnar för första gången i topp om inte allas vår Jimmie Åkesson (SD) på 31% förtroende, lika med Ebba Busch-Thor (KD) och de följs (på behörigt avstånd) av Ulf Kristersson (M) på 25%.

    I botten samsas först Löfven (S) och Lööf (C) på 23% respektive 22% och hela kurvan efter kommer Lövin (Mp) på 12%, följd av Sabuni (L) och Bolund (Mp) med 10% respektive 9%. Den minnesgode erinrar sig i vilket förhållande till regeringen de 3 toppledarna står jämfört med de 5 med sämst förtroende. Ett tecken så gott som något på regeringsmaktens förfall!

  4. Jag ser inte Jimmie Åkesson som ett mindre skräckscenario än vad vi redan har. Krigsförbrytare i globalisthögern och nazi-sionist-vurmare, som Åkesson, i nationalisthögern är inte antipoder. De är tvillingar. De stödjer olika krigsförbrytelser, men är rörande eniga i förtrycket av 90% av svenska folket, genom monopolkapitalismen, samt för sina egna höga arvoden för våra skattemedel.

    EU-globalisthögern har skapat problemen i tre decennier nu, EU-nationalisthögern, som utgör fulmedias spottkopp och därför blir folkets protest-röst, kommer förmodligen förvärra problemen ytterligare åt EU-bankmaffian som de numera arbetar öppet för.

    Kommer folket någonsin förstå att de måste rösta på folkliga valsamverkande fredliga partier som tar oss Ut ur EU och återskapar en socialistisk balans genom progressiva skatter? Tveksamt. Folket betraktar konstant lögnmedier som ägs av finanskapitalister.

    Folket tycks njuta av sin egen förslavning och demonstrerar t o m för CO2-skatter, vilka medför att folket kommer pungslås ytterligare, medan de helt ignorerar vad forskarna har att säga om tillväxt och ekologisk hållbarhet och medan politikeradeln sänker sin egen och bankirernas värnskatt.

    Teatraliskt röstar SD emot den avskaffade värnskatten och förbereder samtidigt borgerligt samarbete och fortsatt EU-vurm.

  5. Martin Gustavsson!
    Jag håller med dig om att med EU blir det bara värre och värre. Men vem/vilka skall ta oss ur EU?

    Jag är med i “Nej till EU” och jag var med när denna förening bildades. Vi var några hundra då och det är väl vad vi är idag också. Men i Storbritannien tar nu ett traditionellt högerparti det landet ut ur EU. Så märkliga saker kan hända.

  6. Det kan ju vara så enkelt som att de flesta, trots en utbredd skepsis mot EU-byråkratin, slår vakt om svensk demokrati och folkomröstningsresultat. Numera gör ju i praktiken även alla riksdagspartier så!

  7. Dennis Zackrisson!
    Ja, det är ju också ett helt möjligt scenario. Alltså när EU imploderar blir alla lika förvånade som alla blev det när Sovjetunionen imploderade härförleden.

  8. @Bo Persson
    Vilka skall ta oss ur EU, frågar du.
    – Skapa eller leta upp ett parti som är emot EU och som valsamverkar mot 4%-spärren med detta parti! Stöd!

    Jag länkar ständigt till “Nej till EU” från mitt valsamverkande parti, men kardinalfelet av er organisation är, i min mening, att organisationen inte redovisar, eller stöder, de partier som stödjer Nej till EU:s agenda, d v s de som valsamverkar effektivt för att ge frågan mandat i Riksdagen effektivt.

    Förmodligen är ni infiltrerade av EU-vurmare som är där för att stoppa er effektivitet, tror jag. Det är inte paranoia. Entrism, infiltration och sabotage har alltid förekommit. Jag har själv upplevt det flera gånger.

    Att det är ett högerparti som tar Storbritannien ut ur EU kan tyckas märkligt, men EU är en dyr historia och inte ens högerns människor vill leva i det samhälle som EU medför. Även de protesterar.

    Mer märkligt är att inte vänstersossen Corbyn var för ett utträde, eftersom EU är ett marknadsliberalt frihandelsprojekt som är dåligt för arbetarklassen. Jag tänker att vänsterfolk ofta är vilseledda av argumentationsfelet associationsskuld.

    @Dennis Zackrisson
    När folket fick en chans att tycka till sist så blev det ett rungande Nej till EMU. Likväl, trots att 90% av svenska folket förlorat sina förmögenheter de senaste tre decennierna, enligt Credit Suisse, så kom inte den påföljande logiska frågan om EU-medlemskapet som är grundorsaken. Folk får skylla sig själva också. De röstar bisarrt nog INTE tydliga valsamverkande Svexit-partier.

  9. Givetvis var det klokt av svenska folket att säga Nej till EMU! En sämre anpassad valutaunion får man leta länge efter! Jag röstade naturligtvis NEJ till detta på samma sätt som jag självklart röstade för medlemskapet i EU åtta år tidigare. Det var ju naturligt att samarbeta med de länder som stod för över 2/3 av den svenska utrikeshandeln och vars handelspolitik vi borde samordna oss med!

  10. Till Bo Persson!
    “Scenario”. Tja? För mig är det nog mer än verklighetsbeskrivning!

  11. Martin Gustavsson!
    Med tanke på Dennis Zackrissons iakttagelse på den här tråden den 17/12 12.21 menar jag att mycket idag talar för att det blir via implosion som vi blir av med EU. Ingen bra lösning förstås men det är en annan sak.

  12. Dennis Zackrisson!
    Jo. Man kan luta sig tillbaka med ett “Skyll inte på mig, jag röstade Nej”, men fortsätter man inte att rösta för Svexit, via valsamverkande partier, så är inte den rösten trovärdig.

    Vilken arbetare, utsatt för en enorm skapad arbetslöshet som sänker dennes lön, bryr sig om “utrikeshandelns samordning” om den inte beskattas och delvis tillfaller arbetaren och välfärden i rättvis mängd? EU är ett djävla skit.

    Bo Persson!
    Visst kan vi vänta på implosion i en inlärd hjälplöshet, men den som är passivt ignorant blir givetvis medskyldig till de konsekvenser som uppstår den dagen det kollapsar. Om man hela tiden erbjuder folket ett realistiskt attraktivt alternativ, som visar god samarbetsförmåga och trevlig branding så kan man sova gott i vetskapen att man gjorde något positivt och konstruktivt med god intention, även om alla andra gjorde motsatsen.

  13. Martin Gustavsson!
    Jag skrev att implosion inte var någon bra lösning. Men alla är inte så lyckligt lottade att de har en Deng Xiaoping. Sovjetunionen hade det inte och vem skulle kunna bli det i EU-Sverige?

  14. Kul fråga, Bo P!
    Kanske han som hela den här diskussionen handlar om? (OBS! Lite humor skadar inte!)

  15. Dennis Zackrisson!
    Om du menar att Jimmie Åkesson kanske skulle kunna bli en svensk Boris Johnson så är det förstås en intressant infallsvinkel.

Välkommen med dina synpunkter!