Minskande befolkning i världen

4
359
Artikeln publicerad i FiB/K nr 9-2020

Text: Torbjörn Wikland


Vi blir färre:

Befolkningsminskningen går snabbare än vad FN tidigare kommit fram till. I boken Empty planet förklaras pedagogiskt varför vi blir allt färre.

Befolkningsexplosion i världen? Nej, det stämmer inte längre. Redan en FN-prognos 2017 visade att befolkningen slutar växa mot slutet av detta sekel och sedan minskar. Men den tillväxtprognosen är för ”pessimistisk”. Det visar en ny studie publicerad i den vetenskapliga tidskriften The Lancet. Det blir färre människor på jorden redan efter 2068. Efter en topp på 9.7 miljarder människor minskar den till 8,8 miljarder vid sekelskiftet. Alltså nästan en miljard färre på 32 år och nästan 2,2 miljarder färre jämfört med FN-prognosen på 11 miljarder vid sekelskiftet.

Även om massmedierna inte visat större intresse för den starka befolkningsminskningen har alltfler demografer (befolkningsexperter) redan påtalat detta. Och det kanske sker ännu snabbare än vad rapporten i The Lancet förutspår. En mycket pedagogisk och lättläst bok om detta är Empty Planet – the shock of global population decline av Darrell Bricker och John Ibbitson (Crown Publishing Books 2019). De två kanadensiska författarna förklarar utförligt varför det sker, sticker hål på vanliga missförstånd och presenterar fakta om de ekonomiska och sociala förändringarna i världen och de väldiga flyttströmmarna. Särskilt intressant och tilltalande är att författarna intervjuar kvinnor i fertil ålder runt om i världen och lyfter fram deras berättelser. Det är därför de med stor tillförsikt säger att den världsvida befolkningsminskningen redan har börjat. Författarnas utgångspunkt är kvinnorna och hur deras roll och leverne i världen har förändrats sedan mer än ett sekel tillbaka.

”För att befolkningen ska förbli konstant över tiden krävs att varje kvinna ska föda 2,1 barn under sin
livstid.”

För att befolkningen ska förbli konstant över tiden krävs att varje kvinna ska föda 2,1 barn under sin livstid. Det är ett genomsnitt för en konstant befolkning över tiden. Genomsnittssiffran tar hänsyn till att en del dör i förtid och att alla kvinnor inte kommer skaffa barn. Författarna utgår från det faktum att landsbygdens och jordbrukets traditionella sätt att säkra familjens arbetskraft och ”ålderspension” är att skaffa många barn. När allt fler flyttar till städerna, allt fler kvinnor får utbildning och möjlighet till annat än att föda och fostra barn så sjunker födelsetalet dramatiskt – från ofta 5–6 barn till under 2,1 barn. Kvinnorna ser att ekonomiskt sett förvandlas barn från en tillgång till en tung kostnad i familjen. De lyckas efterhand att skaffa sig ett eget liv oavsett vad deras män och religion tycker och tänker om barnbegränsning. Det sker samtidigt med en stor världsvid ekonomisk utveckling. Borde inte detta också kallas en pågående världsvid kvinnofrigörelse?

När författarna förklarar detta närmare syns det tydligare hur de går på tvärs med vedertagna sanningar:
Utvecklingen mot färre barn är inte alls bara ett fenomen i västliga utvecklade länder (på den punkten är The Lancet-studien inte lika tydlig). Samma utveckling sker i de så kallade utvecklingsländerna i Asien, Afrika och Latinamerika, där det stora flertalet av jordens människor finns. Skillnaderna är främst att flera av dessa länder fortfarande har höga födelsetal. Men samtidigt går utvecklingen mot lägre födelsetal ännu snabbare än vad den gjort i väst. Dessutom har flera av de riktigt folkrika staterna som Kina, Indien och Brasilien redan minskat sitt födelsetal till närmare eller snarare under 2,1.

Författarna ger också översiktsbilder över migrationen i världen, det vill säga både vanliga flyttströmmar och flyktingströmmar. Den helt dominerande flyttströmmen sker från landsbygd till stad – och den har pågått länge. Det är inte bara i västs utvecklade ekonomier som landsbygden avfolkas och allt fler bosätter sig i eller direkt intill städer. Samma utveckling finns i Asien, Afrika och Latinamerika. Den har bara inträffat lite senare än i väst men desto hastigare. Numer finns det största städerna – med något undantag – inte i väst utan i de före detta kolonierna i Asien, Afrika och Latinamerika. Och redan nu är befolkningen i världens städer större än landsbygdsbefolkningen. Ovanpå detta kommer flyttströmmarna mellan länderna. Författarna konstaterar att det stora flertalet flyttare inte drömmer om långa flytt. De vill helst ha nära till sina rötter. Och ovanpå detta kommer sedan flyktingarna från krig och kaos. Att det senare inte är de största befolkningsströmmarna i ett världsperspektiv har vi i Europa kanske svårt att ta till oss idag efter de stora flyktingströmmarna från de krig som Mellanöstern drabbats av.

”Kvinnorna ser att
ekonomiskt sett
förvandlas barn från en tillgång till en tung kostnad i familjen. De lyckas efterhand att skaffa sig ett eget liv oavsett vad deras män och religion tycker och tänker om barnbegränsning.”

Samtidigt lever vi allt längre. Tro inte att det främst gäller i väst! Det gäller över hela världen. Det bör vi alla vara glada över, men det skapar också problem. Ett av de viktigaste är hur pensioner ska räcka till alla som lever längre samtidigt som de yngre generationerna blir mindre till antalet. Författarna pekar på detta och andra problem men ger inga svar. Det är kanske bra. Vi översvämmas ju lätt av trosvissa som vet hur problem ska lösas i stället för att uppmana till diskussion och forskning om tänkbara lösningar.

Flera religioner i världen säger nej till barnbegränsning men det ger bara marginella avtryck i statistiken. Kvinnor oavsett religion förstår att utnyttja de nya möjligheter till barnbegränsning som flytten till städer, utbildning och information via tv och mobiltelefoner ger. Samtidigt minskar alla religioners grepp om människor. Enkelt utryckt väger ”plånboksfrågor” och kvinnornas stegvisa frigörelse tyngre än religion och traditionell mansdominans.

Det finns inte heller statistik som visar att svarta och andra som inte är blekhyade skulle bli fler och låta ”den vita rasen” (hur den nu än beskrivs) i USA och väst bli allt mindre. Det är, kära naziinfluerade i Nordiska Motståndsrörelsen, amsagor lika ”sanna” som barnens tro på jultomten. Födelsetalen sjunker genomgående för alla oavsett hudfärg. Det visat statistiken.

På samma sätt är det med kulturella olikheter. De tenderar att minska. Hos de allra flesta invandrade finns en stark strävan att integreras i de nya samhällen de kommer till. Då sjunker inte bara födelsetalen utan man tar till sig mycket (men inte allt!) av det nya landets kultur och seder. Det åskådliggör författarna utifrån kanadensiska exempel. Kanske borde Ebba Busch Thor också ta till sig detta efter att ha skrikit sig hes över det ökade antalet minareter i Sverige. Kulturellt sett är det lika dumt att begära att muslimer ska avstå från sina ”kyrktorn” som att förbjuda alla norrlänningar att använda skidor på vintern. Sådant brukar kallas kulturfrågor.

När detta är sagt måste också några av bokens svagheter tas fram:
Stormakters ekonomiska och krigiska inblandning i andra stater förklarar mycket av de problem som redovisas i boken men författarna verkar inte låtsas om sådana problem. Det gäller även flyktingströmmar i andra delar av världen.

Författarnas hyllning till den kanadensiska invandringspolitiken känner inga gränser. Den accepterar bara invandrare som är till nytta i och fyller hål i den kanadensiska arbetsmarknaden. Och den förutsätter en stat som redan i begynnelsen var ett invandrarland. Samtidigt menar författarna att just invandringen ska göra Kanada stort och starkt i den framtida världen. Det är ett provinsiellt perspektiv och en hyllning som borde platsa i ett kanadensiskt Grönköpings Veckoblad.

Författarna tar också upp makarnas Myrdals svenska men även internationellt kända manifest ”Kris i befolkningsfrågan” från 1930-talet. Författarna nöjer sig dock inte med att beskriva de ekonomiska och andra åtgärder som sedan genomfördes i Sverige och gav resultat, om än inte tillräckliga, mätt i födelsetal (bortsett från den speciell baby-boomen direkt efter andra världskriget som också andra stater i väst upplevde). Sådant som betald barnledighet, förskolor (som då kallades barnstugor), förbud mot att avskeda kvinnor på grund av barnafödande var och är viktiga steg för att i det moderna samhället komma ifrån att barn kan vara en tung ekonomisk börda och att åstadkomma jämställdhet mellan könen och fördela arbetsbördan att uppfostra barn och sköta ett hem. Det erkänner först författarna men i nästa andetag avfärdas det som alltför dyrbara lösningar för samhället. Författarna verkar inte bekanta med samhällsekonomiska kalkyler, där skatter för att finansiera åtgärder bara är ena sidan av ett samhällsekonomiskt mynt.

Oavsett dessa och andra invändningar är boken en bra inkörsport till en förnyad diskussion om befolkningsfrågan. Nu bör makarna Myrdals grundläggande utgångspunkt från1930-talet – kris i befolkningsfrågan – åter ta plats i debatten. Denna gång gäller det inte bara Sverige utan hela världen. Att det är en viktig fråga borde nog många som diskuterar klimatkrisen i världen inse. Enkelt uttryckt så måste det finnas ekonomiskt utrymme för stora klimatåtgärder. Kommer det finnas med en minskande befolkning i världen? I stället för att i ett begränsat västerländskt perspektiv fundera på om ”vi” bör avstå från barn för att det finns för många i världen bör man nog vända på frågan: För att förbättra framtiden för alla barn och barnbarn måste fler skaffa barn!

ANNONS

4 KOMMENTARER

  1. “Genomsnittssiffran (2,1 barn) tar hänsyn till att en del dör i förtid och att alla inte kommer skaffa barn”.

    Detta stämmer inte. Det finns en helt annan förklaring till att genomsnittet måste vara högre än 2.0.

  2. Johan Rydstedt!
    Vad kan nu denna förklaring vara? Vi alla väntar med spänning!

  3. Det föds fler pojkar än flickor i varje ny generation. För att kompensera för detta måste varje flicka föda fler än två barn. Jag ger ett exempel: Om det föds 200 barn så kommer kanske 97 vara flickor och 103 vara pojkar. Om dessa 97 flickor under sitt liv tillsammans föder 194 barn dvs 2 barn per flicka så kommer befolkningen att sjunka, därför måste varje flicka i genomsnitt föda lite fler barn än 2.

Välkommen med dina synpunkter!