Den 3 april 1918 stupade Olof Palme d.ä i slaget om Tammerfors under finska inbördeskriget. Släkten Palme hade historiska band österut. Olof Palme d.ä var 34 år, historiker, trebarnspappa med gravid hustru i Sigtuna. Utan tvekan var han i Finland av ideella orsaker. Men bakgrunden till och historien om svenskarna som deltog i Finlands inbördeskrig är mera komplicerad än så. Det har Jakob Lind skrivit om sin bok Morfars pistol som handlar om Svenska brigaden i Finland 1918. Det var ett märkligt krigsäventyr, finansierat av det svenska näringslivet och uppbackat av dåvarande kulturella giganter som Verner von Heidenstam, Sigfrid Siverts och Svenska akademins ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt.
Den vite generalen Gustaf Mannerheim vädjade via sin bror i Sverige om svenskt stöd i inbördeskriget som bröt ut den 27/1 1918. Ett antal officerare hörsammade kallelsen. Vidare skulle en Svensk brigad organiseras bland annat som en motvikt mot de tyska trupper som regeringen i Vasa vädjade om. Finland var delat i början av 1918. De södra delarna behärskades av den röda revolutionsregeringen, alltså majoriteten av det Socialdemokratiska partiet.
Även om revolutionsregeringen behärskade stora städer som Helsingfors, Åbo och Viborg var Tammerfors det ”röda Finlands hjärta”. I staden hade det socialdemokratiska partiet fått över 50 procent av rösterna i kommunalval. Maktskiftet i huvudstaden gjorde att en strejkkommitté och folkdelegationen tog över makten. Ett rött garde skulle upprätthålla ordningen. I staden fanns också ryska trupper som hade varit stationerade i Finland under första världskriget då landet tillhörde tsardömet.
Medan det röda styret organiserades i Tammerfors väntade de borgerliga invånarna på att befrias av Mannerheim. I Österbotten organiserade Mannerheim de vita trupperna främst under en förevändning av ett frihetskrig mot ryssarna som skulle drivas ur landet. Att unga österbottniska bondpojkar skulle ställas mot arbetarungdom från södra Finland blev en överraskning för många.
Jakob Linds morfar, Hjalmar Frisell, kom av någon märklig anledning inledningsvis att utses till chef för Svenska Brigaden. Han hade visserligen militär bakgrund men hade inte gjort någon större karriär. Brigaden utrustades i Uleåborg och sattes in i de hårda striderna i Tammerfors som avgjorde hela inbördeskriget. Frisell kom snart att hamna i en stab och ersättas av andra befälhavare. Det är emellertid i inbördeskrigets sista månader som brigaden och även Frisell utmärkte sig. Trots att Haag-konventionen var tio år gammal 1918 och hade respekterats under första världskriget skedde detta inte i Finland. Grymheter begicks på båda sidor, men Svenska Brigaden utmärker sig särskilt. Överallt där röda kapitulerar ställs de upp mot ladugårdsväggar, träd och brädstaplar och avrättas.
I brev hem skriver Frisell till exempel den 5 maj att då skulle tjugo ledare skjutas. Han hade en befälsposition och var eventuellt mannen bakom ordern. Vid ett annat tillfälle har han ”använt browningen på ett par näsvisa röda i skogen”. Sammantaget är inställningen i Svenska Brigaden till finländare oavsett om de är ”vita” eller ”röda” att de är ”mongoler”. Tillfångatagna ”röda” fångar avrättas i stor omfattning. Ryska fångar skjuts omedelbart.
När Svenska Brigaden återvänder till Sverige möts de med jubel av det officiella Sverige. När de tågar genom Stockholm mot Stadion där de hyllas i ett tal av Svenska Akademin ständige sekreterare Erik Axel Karlfeldt. En som inte instämde i hyllningskören var den radikale journalisten/poeten Ture Nerman som ropade ”Fy på er mördare” när brigaden tågade förbi. Han omhändertogs av polis.
Jakob Lind har skrivit så mycket mera en släktkrönika. I finska Hufvudstadsbladet skriver Sture Lindholm i en anmälan om boken. ”Lind gör något som få finländare på den segrande sidan hittills gjort. Han har tagit itu med de mest traumatiska händelserna i krigets länge mörklagda slutskede och redogör för segrarnas brutala hämnd efter striderna med mer eller mindre godtyckliga avrättningar och brott mot allt vad krigets lagar föreskrev. Just detta är kanske bokens största förtjänst.” Sture Lindholm har skrivit flera böcker om finska inbördeskriget bland annat Fånglägerhelvetet Dragsvik. Massdöden i Ekenäs 1918 och Röd galenskap – vit terror.
Man förstår inte helt Finland om man inte ser det svenska inflytandet i form av diverse finlands-svenska släkter som har drömt om att återta sitt inflytande i Landet. Men landets majoritetsinvånare, de finsktalande, har man bara betraktat som beklagligt faktum. Rena rama nazismen alltså. Dessa svenska kretsars agerande 1939 (vinterkriget) och 1941 (fortsättningskriget) var försök att återvinna Finland som ett lydrike åt dessa kretsar.
Olof Palmes (1927-1986) släkt var minst sagt involverad i det finska inbördeskriget, vinterkriget, fortsättningskriget och i krigens efterspel (t ex Stella Polaris med trådar in i det som kom att bli IB).
Olofs farfar, Sven, organiserade Svenska brigaden tillsammans med Johan Mannerheim (bror till Carl Gustaf Mannerheim, de vitas ÖB)
Olofs pappa, Gunnar var sekreterare i Svenska brigaden. Farbrodern Olof kämpade och dog vid striderna i Tammerfors, farbrodern Nils deltog likaså i striderna i Finland 1918. Tillsammans med legendaren Ehrensvärd planerar Nils också för svenskt deltagande i det som kom att kallas vinterkriget. Redan i oktober 1939 skedde den planeringen. Kriget bröt ut 30 november 1939. Nils blir senare chef för Frivilligbyrån som hanterade svenskars deltagande i fortsättningskriget, alltså jämte Tyskland och Operation Barbarossa.
Olofs bror Claes deltog i vinterkriget, liksom Sven-Ulrik (son till den stupade Olof Palme). Samt ytterligare 2 släktingar.
Vad dessa göranden hade för betydelse för vår statsminister Olof P låter jag vara osagt. Men visst klurar jag en del på vad den s k vapenhandlaren ”Ö”, Carl Gustaf (sic!) Östling som var från Finland hade för trådar in i det ovan beskrivna.
Claes Engelbrand är nog ute o cyklar på fel sida om Bottniska viken. Vet ej var han hämtat dessa uppgifter om finlandssvenskars intressen?
En brigad definieras vanligtvis som en styrka på c:a 5600 man. Den svenska brigaden verkar ha uppgått til c:a 500. Så det får väl verka som en mer symboliskt handling än ett reellt försök att påverka inbördeskriget.
Tack, Rolf Karlman, för boktipset!
Du menar förstås Sigfrid Siwertz. Men låt oss inte glömma att även Hjalmar Branting (till skillnad från Ture Nerman) tillhörde hejaklacken. Han var dock tämligen ensam i den socialdemokratiska partistyrelsen.
Om ”Finlands röda garden en bok om klasskriget 1918” skrev Raimo Mankinen och Carsten Palmær 1973. Även Anders Persson bok ”Finlands sak var svår” berör inbördeskriget 1918. Han påpekar bland annat att det visserligen är riktigt, som du skriver, att grymheter begicks på båda sidor, men den mordiska vita terrorn efter kriget saknade motsvarighet.
Anders Perssons syn på vinterkriget skiljer sig däremot från de mer eller mindre schablonartade kommentarer som publicerats här. Tyvärr kan han ju inte själv gå in i debatten längre, men det hade varit intressant att höra hans ståndpunkt idag. Perspektivet förändras ju med tiden.
Rättning mittåt! Det var verkligen inte bara 500 svenskar som anslöt sig till den vita sidan i inbördeskriget. Sammanlagt var det 1.600! 1.000 kom genom den Svenska brigaden och 600 anslöt sig direkt under Mannerheim på den vita sidan. Men det väsentliga; svenskarna var till att börja med Mannerheims enda kvalificerade militära personal (sen kom Jägarna och sen Tyska armén). Utan de svenska officerarna hade inte Mannerheim lyckats segra i Tammerfors. Det röda Tammerfors leddes av sågverksarbetaren Hugo Salmela, som gjorde så gott han kunde och gjorde det bra. Men emot den militära kompetensens från Sverige drog han kortaste strået. Han dog i striderna tillsammans med tusentals andra röda i den viktiga staden – och kriget vände till de vitas fördel.
Det finns massor av litteratur att tillgå, både röd och vit historia. Men att här avgöra vem som räddade vem och från vad, är frågor läsaren själv kan bedöma. ”Frihetshjälte eller slaktargeneral” är bra att starta med till söndagsläsning. Skriven av Kjell Blomster. Hur mycket han sen hade hjälp av den så kallade Svenska brigaden i slaktningen, av röda är en annan fråga, om det var frihet? Men svårt hade han sluta med slaktningen i fånglägren.
Lästips.
Givakt, Manöver. Måhända var de svenska frivilliga soldaterna (brigaden) något fler än 500 sett över tiden, andra källor anger att de var som flest 803 personer varav ca 200 officerare som mest. Knappast någon brigad i ordets bemärkelse. De vita vann men de röda kom som god tvåa (jfr Väinö Linnas slutord i Okänd Soldat)
Gunnar J!
Att beskriva det röda nederlaget med den efterföljande massdöden i olika lägerhelveten som att ”de röda kom som god tvåa” är mer än respektlöst.
Leif Str!
Du har rätt, och i siffrorna avseende antalet avrättade/mördade av respektive sida så framstår de röda som relativt goda. Endast 1424 jämfört med 7370 på den vita sidan. Därför är de goda tvåor.
Tack för lästipset Rolf Gustafsson. Det var ingen lätt bok att få tag på. Fanns ej få på varken finska eller svenska antikvariat.
Gunnar J!
Bra, då är vi överens om det respektlösa. Fint. Men ovanpå de 7.370 avrättade röda tillkommer ohyggliga 14.000 döda röda i fånglägren (samt försvunna). Fånglägren sommaren 1918 var fruktansvärda.
Tillförlitlig källa är Krigsdöda i Finland.
Leif Str!
Ja, de var fruktansvärda. Men skönt att läsa att alla överlevande släpptes år 1919. Har du läst Väinö Linnas trilogi om åren kring och efter inbördeskriget, om inte så rekommenderar jag den.
Alla överlevande släpptes? Många blev igen fängslade p g a sina politiska övertygelser, om inte en gång så många gånger. Tills andra världskriget var slut och Finlands inrikesminister Yrjö Leino blev utnämnd. Själv satt han inne -35 till 38 och -40 till -41. Hans son Olle Leino bör ju vara känd i Sverige som författare och journalist?
Finlands historia efter inbördeskriget var en period som inte var lätt ifall man var lite röd eller rosa.
Rolf Ö,
såg du att Olle Leino avled för ett par månader sedan? Han bodde på Lidingö.
Gunnar J,
Ja, Linnas böcker är superbra. Jag kan dem i stort utantill. Och jag har läst det mesta som finns att läsa på svenska om Finland 1918.
Leif Str!
Noterade Olle L;s frånfälle. Läser du böcker också på finska?
Ja, i ett inbördeskrig verkar ju den förlorande sidan alltid få utstå många plågor, t ex som det var när inbördeskriget i Kambodja avslutades. Med hänsyn till vad man nu läser i tidningarna om konflikten mellan Ukraina och Ryssland kan jag inte låta bli att tänka på vad som skulle kunna hända om Ryssland verkligen invaderade Ukraina och det bildades en svensk brigad för att stötta Ukraina. Skulle man stödja ett sådant projekt?
Rolf Ö!
Nej tyvärr läser jag inte finska (förstår lite grand – men läser icke).
Gunnar J!
Intressant fråga. Och jag tror nog att det kommer att finnas en Svensk brigad redo för rövartåg lite varstans, bara storebror anger riktningen. Styrkorna i Afghanistan är ju i princip en Svensk brigad, ute på hal is. Och de 5 000+ s k gymnasie-afghanerna är ett pris vi betalar just nu. USA vill ha det så. Och S + Mp + C sväljer och tar emot.
Varannan svensk läsare som lagt sig in i inbördeskriget i Finland känner till fånglägret i Dragsvik. Men det verkliga slakteriet låg nära Lahtis, i Hennala. År 2020 utkom en bok skriven av Marjo Liukkonen som forskat i morden av kvinnor och barn! Boken stötte på motstånd av dem vilka hade till utövarna till nämnda fångläger på den segrande vita sidan. Bokens titel på finska är ”HENNALAN NAISMURHAT” (Kvinnomorden i Hennala). Vid recensionen av boken i vilket det beskrevs om upp till 1000 mord på barn och kvinnor, förekom det förnekanden av antalet, vilket historieforskarna ville reducera till ca 300st. Efter denna recension har det inte skrivits en rad i något nyhetsorgan. Kanske denna del av Mannerheims stordåd tillsammans med Svenska Brigaden och några andra ”frivilliga” mördare är mindre känt i Sverige? Ironiskt nog var lägerchefen Estländare vid namn Hans Kalm, och ännu värre, hans adjutant en bästa broder till vår f d president Urho Kaleva Kekkonen bobollens fader Tahko Pihkala.
Rolf Ö,
Jo, Hennala. I Linnas torpartrilogi, sista delen Söner av ett folk, kommer det ökända lägret på tal. På ett vägarbete tillfrågas Vilho Koskela av en kommunist om hans pappa Akseli suttit i Hennala. Vilho svarar ja. ”Då bjuder jag på en cigarett” (fritt ur minnet).
Tack för boktipset.
Nej, 1918 är verkligen inte över.
Kekkonen är troligen den enda (blivande) statschefen i Norden som i modern tid personligen deltagit vid avrättningar av det egna landets medborgare.
Ja, sannolikt. Inte var väl Quisling personligen med om några avrättningar även om han säkert såg till att sådana verkställdes?
Urho K Kekkonen var den sanna kappvändaren. Det finns till och med fotografi, där han ger order till exekutionspatrullen i en avrättning. Det kunde han ju ej förneka, och samtidigt ångra? Senare i livet då han blev minister och president, omgav han sej ofta av likasinnade AKS:are (Akademiska Karelska Föreningen). En förening som förbjöds samtidigt med andra facistiska organisationer i landet.
För att fortsätta med ”hjältebrigader” måste jag komma med ett boktips; FINLANDS OKÄNDA KRIG. Skriven av Aapo Roselius och Oula Silvennoinen, Behandlar finska och skandinaviska frikårer i Baltikum och Ryssland 1918 – 1920. Mycket intressant jämförelse om frikårer och ”brigader”.
Samma namn dyker också upp bland slaktarbrigaderna vilka deltog i finska inbördeskriget.
Du måste logga in för att kommentera.