Tisdagen den 3 november i hemsökelsernas år

1
215
Fredrik Reinfeldt och hans bok Ödesvalet...

Många av oss föreställer sig nog att Donald Trump har varit inbiten republikan långt ute på den högra kanten under hela sitt vuxenliv. Så är det inte. Visserligen byter han inte parti lika ofta som han byter frisyr eller kalsonger, men näst intill. Före 1987 och mellan 2001 och 2009 stödde han Demokraterna, från 1999 till 2001 var han medlem i Reformpartiet, 2011–2012 stod han registrerad som Oberoende och övriga år som Republikan.

Som färsk Reform-anhängare kandiderade Trump till presidentämbetet 1999 men avbröt sin kampanj redan i februari 2000 i insikt om att loppet då var kört för hans del. Men dessförinnan gjorde han slut med flickvännen Melania Knauss för att inte bli uthängd för skörlevnad i pressen. Men inom kort fann de unga tu varann igen, förenade sina öden 2005 och i dag har den tidigare fotomodellen som bekant avancerat till imperiets First Lady.

Rent allmänt kan vi fastslå att mannen i Vita Huset under den gångna fyraårsperioden har varit i total avsaknad av såväl politisk som moralisk kompass. Trumps försonande drag är få om ens några. Han är vit makt-anhängare, praktiserande sexist, klimatförnekare, inskränkt nationalist, och han framstår allt tydligare som antidemokrat med uttalat reaktionära åsikter i fråga efter fråga. Några vattentäta skott mellan hans politiska (o)gärningar och hans vildvuxna affärsverksamhet finns inte; det ena tar vid där det andra slutar. Den egna klanen och de närmaste tillbedjarna gynnas fräckt och skamlöst.

Erkända sanningar och fakta är underordnade digniteter i Trumps värld. Washington Post har bokfört 21 000 av hans lögner alltsedan januari 2017, ett snitt på 15/dag. Det är nordamerikanskt rekord med bred marginal. Den sittande presidenten skyr inga medel för att avfärda sina kritiker, är extra generös med kränkande tillmälen, dömer ut fattiga länder som ’shithole countries’ och angriper, skoningslöst, all kvalitetsjournalistik. Som pandemibekämpare anser han sig stå i fullkomlig särklass med Brasiliens Jair Bolsonaro som klart distanserad tvåa.

Ödesvalet: Om en demokrati i fara och en världsordning i upplösning (Bonniers, 2020) är den säljande titeln på förre moderatledaren Fredrik Reinfeldts drygt 350-sidiga analys av den politiska situationen i USA inför presidentvalet den 3 november. Jag tillhör inte Reinfeldts supporterfalang i vanliga fall men erkänner villigt att detta är en bok med påtagliga förtjänster – engagerad, informationstät, sakkunnig och väl skriven. Nog handlar det om ett typiskt ödesval. Visst är demokratin i fara. Att den etablerade världsordningen skälver i sina grundvalar är också riktigt, men det är inte nödvändigtvis av ondo. Det hänger på vilka alternativ som står till buds. Om det är svårt att sia.

I inledningskapitlet skriver Reinfeldt om tre olika världsordningar, som alla innehåller ordet fred: Pax Romana (den romerska freden i början av vår tideräkning) samt, i modern tid, Pax Britannica och Pax Americana. Den av Storbritannien dominerade fredsepoken började, enligt författaren, med 1815 års Wienkongress och slutade tvärt med krigsutbrottet 1914. Pax Americana tog därefter vid omedelbart efter andra världskriget och har varit förhärskande under de senaste 75 åren.

Det är förvisso sant att USA har styrt och ställt över oss alla i tre kvarts sekel, delvis på gott men i hög grad även på ont. Själv har jag svårt att förknippa alla skövlingar och all ödeläggelse som iscensatts av amerikanska presidenter med ordet ’fred’ (latinets pax). Jag tror nog att betryggande folkmajoriteter i länder som Korea, Vietnam, Laos, Kambodja, Chile, Afghanistan, Irak, Libyen, Syrien o s v, o s v erfar samma svårigheter som jag på den punkten. Men jag förstår ju hur Reinfeldt och många med honom tänker: USA är trots allt fritt och demokratiskt – eller i varje fall betydligt friare och mer demokratiskt än Ryssland och, framför allt, Kina. En värld kväst och kuvad av Kina eller av Kina och Ryssland i oskön förening skulle kunna formas till en Storebrors-värld i stil med George Orwells. Dit strävar ingen med sitt förnuft i behåll.

Presidentvalen i USA är indirekta. Totalt 538 elektorer, proportionellt fördelade på de 50 delstaterna (plus Washington DC) i enlighet med befolkningsstorleken, har det slutliga avgörandet. Den kandidat som erhåller 270 elektorsröster eller ännu flera kan i lugn och ro slå ner bopålarna i Vita Huset för en period av minst fyra år.

I 2016 års val fick Hillary Clinton 2,7 miljoner fler röster av de amerikanska väljarna än Donald Trump, men hon tvingades ändå tömma nederlagets bittra kalk i botten. Orsaken var att man i USA tillämpar majoritetsprincipen i presidentvalen, vilket innebär att ”the winner takes it all” över hela linjen (med ett par obetydliga undantag). Om Biden triumferar i 40-miljonersstaten Kalifornien, något som vi kan ta för givet, så går samtliga 55 elektorsröster till honom medan Trump blir utan. Vinnaren i Texas, där Donald T är favorit men där Joe B har en viss chans, får tillgodoräkna sig 38 elektorsröster mot 0. Mer glesbefolkade stater som Alaska, South Dakota och North Dakota ger inte större utdelning än vardera 3 elektorsröster.

Den 3 november kommer allting sannolikt att avgöras i ett antal nyckelstater, där det enligt opinions-mätningar och andra indikationer är jämnt skägg mellan åldermännen D Trump och J Biden. Reinfeldt menar att sex stater med totalt 101 elektorsröster väger tyngre än alla andra och därför lär bli tungor på valvågen: Arizona, Wisconsin, Michigan, Pennsylvania, North Carolina och Florida. I samtliga dessa sex republikanska fästen vann Trump med ytterst knapp marginal mot Clinton i 2016 års val, i Florida med de jämna procentsiffrorna 49,0–47,8. Den som i år segrar i Florida och därmed kammar hem 29 elektorsröster stärker sina aktier högst väsentligt. I det sammanhanget kan man också säga att Biden torde bli USA:s 46:e president, om han vinner i Texas (se ovan!). Även Ohio och Georgia är stater, där utgången ingalunda är huggen i sten.

Men rör det sig verkligen om ett ödesval? Står vi inte i realiteten inför ett val mellan pest och kolera?

Det tror jag inte. Åsiktsmässigt har jag inte mycket gemensamt med Joe B men är ändå angelägen om att han står som oomstridd segrare. För mig är det viktigt att Trump avlägsnas både från den politiska scenen och från Vita Huset fortare än kvickt. Skälen är många, och några av dem har jag redan antytt. Allra störst betydelse har det faktum att Trump genom sin position har blivit en informell ledargestalt och inspiratör för den högerpopulistiska rörelsen i vår värld. Det betyder i sin tur anti-intellektualism, kvinnoförtryck, rasism, vetenskapsförakt och annat elände.

Valet den 3 november står mellan å ena sidan pest och kolera (Donald T) och å den andra åtminstone ett minimum av bibehållen anständighet (Joe B).

ANNONS

1 KOMMENTAR

  1. Förtjänsten med denna artikel är att Mats Parner resonerar om en liberal åsikt (”jag förstår ju hur Reinfeldt och många med honom tänker: USA är trots allt fritt och demokratiskt – eller i varje fall betydligt friare och mer demokratiskt än Ryssland och, framför allt, Kina”) i stället för att blott avvisa åsikten med att Förenta staterna är det blodbesudlade imperiet. Det är rätt att tala om farorna med en Kina-dominerad värld. Många debattörer åstundar Förenta staternas fall så hett att de inte deltager i de nödvändiga förberedelserna för Sveriges motstånd mot Folkrepubliken Kina. Denna vecka hade vi ett nytt bakslag när restaurangen Riche i Stockholm tog ner en bild av Folkrepubliken Kinas ledare. Konstnären uppger att han ”arbetat mycket med hård satir och hånat människor i maktposition”. Huruvida bilden var misslyckad eller som påståtts ”rasistisk” har inget med saken att göra; det är illa att en bild riktad mot en stormaktsledare tas ned i Sverige, och vi behöver arbeta för att den kommer upp igen.

    Men jag är oenig med Mats Parner i huvudfrågan. Han tycks mena att vi nu behöver en världsvid koalition mot ”den högerpopulistiska rörelsen i vår värld”, en koalition som omfattar alla, från kommunister till högerpolitiker som gör och gjort allt vad de kan för att avskaffa välfärdsskapande och jämlikhetsskapande lagar och samhällsinstitutioner inom utbildning, sjukvård, arbetsrätt med mera. Mats Parner synes hava i tankarna en koalition liknande den mot det nationalsocialistiska Tyskland.

    Detta leder fel, menar jag. Mellanskikten i olika stater behöver i stället rannsaka sig själva och sitt deltagande i uppdelningen av samhällen i vinnare och förlorare.

    Dessutom tycker jag inte att man skall räkna jämlikhetsfientliga liberaler till godo att de är mot ”högerpopulismen”. Det är bara ett alibi. De som fattat dåliga beslut i Sverige tillåts tänka så här: ”Jaja, jag må ha brutit landets 200-åriga fred och lett Sverige ut i krig; jag må ha krossat den demokratiska skolan (och så vidare) – men jag är i alla fall inte som dom smutsiga sverigedemokraterna. Så jag är också en god människa. Jag kan väl få vara med? Snälla!”

    (Angående ”sverigedemokraterna” i föregående mening: partinamn i Sverige skall enligt gammal god demokratisk tradition skrivas med liten bokstav, som ”sverigedemokraterna”. Så gjordes tills ganska nyligen: ”moderaterna”, förkortning (m). Grunden för detta skrivsätt var att partierna sågs som åsiktsriktningar bland riksdagsledamöter och i folkdjupet, inte som toppstyrda organisationer. Stavningen ”socialdemokraterna (s)” syftade på “vi svenskar som är socialdemokrater”, medan stavningar som ”Socialdemokraterna (S)” är en kapitulation inför faktumet att partierna är elitstyrda.)

Välkommen med dina synpunkter!