Två bra böcker om Syrien

Det finns nu två bra böcker på svenska om det massmedia kallar inbördeskriget i Syrien, men som bör kallas ett angreppskrig på Syrien genom ombud, dvs. utlandsfinansierade legosoldaters krig mot Syrien. Det enorma genomslaget för bilden av ett inbördeskrig mellan den onde diktatorn och de goda demokratiska krafterna som pumpats ut i etablerade medier, bland riksdagspolitiker, via UD med mera granskas och smulas sönder ordentligt i dessa två böcker.

Den första utkom 2016, ”Det smutsiga kriget mot Syrien”. Den är skriven av Tim Anderson, en australisk ekonom som går till botten med krigets bakgrund och vad som hänt i Syrien under kriget. Han visar, stödd av mängder av källhänvisningar och noter, att kriget främst är en del i USA:s plan att bryta upp och kontrollera flera ”bångstyriga” stater i Mellersta Östern. Till skillnad från USA:s öppna militära invasion av Irak sker invasionen av Syrien genom terroristorganisationer som finansieras och stöds militärt av USA, stora västländer, Turkiet och de arabiska Gulfstaterna med Saudiarabien i spetsen. Kanske den bilden av kriget är svårsmält för den som år ut och år in matats med västs propagandabild. För den som ordentligt vill fördjupa sig i kriget och dess bakgrund är emellertid denna bok ett måste.

Men det är den andra boken jag i första hand vill rekommendera till läsning. Det är den nyutkomna boken Syriens tystade röster, skriven av den svenske journalisten Patrik Paulov (Karnevals förslag 2019). Den är lättläst och följer kriget fram till i början av 2019. Det viktigaste är att han ställer svenska medias bilder mot röster om kriget från syrier inne i Syrien. Han har mött och intervjuat dem och upprätthållit löpande kontakt med dem. Författaren är därmed en av mycket få västerländska journalister som faktiskt satt sin fot i Syrien och sedan länge haft kontakter med syrier på plats under krigstillståndet i Syrien. Patrik Paulov konstaterar att de västerländska mediernas viktigaste källa till kriget i Syrien är en ensam f.d. brittisk agent som från London ”rapporterar” vad som hänt i Syrien genom att förmedla terroristorganisationernas rapporter. Det gäller även de så kallade Vita hjälmarna som efterhand har avslöjats som en propagandaavdelning till terroristorganisationerna och publicerat fejkade foton och filmer som spridits i västerländska media.

Mot denna bakgrund försöker han också gräva i den svenska Syrien-politiken. Han konstaterar att det material han har fått fram visar att svenskt bistånd givits till organisationer som understött terrorister som verkat för religiös extremism, sharialagar, kvinnoförtryck och hat mot demokratisträvanden.

Varför har svenska massmedier varit så ensidiga under flera år? Den frågan berör författaren bara flyktigt och i förbigående. Det handlar om att traditionella massmedia har dragit ner på bevakningen av vad som händer i andra länder. Det blir då både bekvämt och billigt att bara luta sig mot de amerikanska och brittiska nyhetsbyråernas nyheter och bortse från att de är partsinlagor för amerikansk och västs utrikespolitik. TV-kanalernas utrikeskorrespondenter är inget undantag. Pröva själv att blunda och bortse från deras ”potemkinkulisser” av krig i bild och ljud i bakgrunden och bara lyssna på vad de säger. Du kommer nog liksom jag upptäcka att det är korta pratkommentarer som radar upp påståenden utan förklaringar, ibland kompletterade med intervjuer som passar in i deras partsinlaga. Att gräva djupare i konflikten i Syrien leder precis som Paulov har gjort till en helt annan bild av verkligheten i Syrien – ett smutsigt krig uppbackat av USA och dess västallierade med kraftigt stöd av Nato för att försöka krossa en statsledning som inte behagar USA. Sveriges allt närmare relationer till Nato är därmed ett aktivt stöd till angriparen och i sig ett folkrättsbrott. Det gäller givetvis också de Natostödda krigen i Afghanistan, Irak och Libyen. En sådan bild av krigen vill den ”djupa staten” i Sverige till varje pris undvika (man har inte glömt vad de starka folkliga krafterna mot USA:s krig i Indokina ledde till). Detta kanske Patrik Paulov borde berört, men det är nog ett ämne för en helt annan bok.

ANNONS